BJÖRNÖN

Björnön, i Västerås sydöstra del, är ett naturskönt område med badplatser, camping, stuguthyrning och motionsmöjligheter. En varm julisöndag beslutar jag mig för att fly betongen i stan och försöka få lite svalka.

Redan innan jag kommer dit, på cykelvägen utmed Mälaren, har jag två upplevelser, som inte hör till det vanliga. Först hittar jag en hel vik full med gula vattenväxter - botanik har aldrig varit min starka sida, jag tycker att de är för små för att vara näckrosor, men något åt det hållet är det i alla fall. Från den viken ser man rakt över till Mälarens västra strand med värmeverkets silhuett.
Några meter senare skulle mina zoologiska kunskaper sättas på prov, när en grå, liten ödla ilade över cykelvägen.

Den är inte mer än sju, åtta centimeter lång, inklusive svansen, som sägs kunna gå av så lätt. Men det är sannerligen den första ödlan som jag har sett här i stan....
Den lilla bron från fastlandet till ön klarar inte mötande trafik, därför reglerar ett trafikljus av- och påfarten. Som cyklist slipper jag sådana hinder, cykelbanan är fri åt båda hållen.

Jag tar mig först upp till Björnögården, som är det administrativa centret. Här kan man boka stugor, hyra kanoter och även boka tider för ett konditionstest. Och skulle man ha glömt handduken hemma, så går det bra att hyra en sådan också.
Roligast är dock mini-minigolfbanan utanför, där man spelar bollen med en biljardkö. Det är alltid roligt med nya upplevelser och jag noterar att jag måste komma tillbaka och pröva det någon gång.

Runt om finns det motionsspår av olika längd, från 1250 meter till 10 km, ser jag på en skylt.
Efter en välbehövlig dryck i dagens 30-gradiga värme, åker jag tillbaka ner till bron för att åka på cykelvägen, som går utmed vattnet, istället för att trängas med bilarna, som kommer i en aldrig sinande ström på landsvägen.

Knappt har jag svängt in på stigen, så mycket mer är det inte, är jag dock strax mitt i naturen, omgiven av skog. Här är det genast mycket svalare och jag förvånas över att det inte finns fler människor här. Jag kör om två flickor på promenad och möter två cyklister på den drygt kilometerlånga sträckan mot öns mitt.

Jag kommer förbi slalombacken, vilken skvallrar om att det finns även vinteraktiviteter här på ön, men jag blir för all del inte alltför imponerad av vare sig dess längd eller brant. Då gör ju hoppbacken nästan ett större intryck, när jag har kommit ytterligare en bit längre. På grund av den tillfälliga snöbristen har dock några campare tagit hand om backens nedersta del istället.
Nu möter min cykelstig återigen landsvägen och jag kommer upp vid parkeringen till badet. Det är helt otroligt att se dessa många plåtmonster stå där, efter den lilla stundens avskildhet i skogen. Polishelikoptern, som plötsligt knattrar ovanför gör också sitt till för att förstöra den nyss upplevda harmonin.

På stranden offras det svett åt Solguden i utbyte mot en något mörkare toning av skinnet. Det långgrunda vattnet gör dock Björnön antagligen till den bästa badplatsen för familjer.
Efter en stund beslutar jag att ta mig även till öns södra ände, när jag ändå är här, men det ser ungefär likadant ut vid det badstället.

På väg tillbaka däremot, står jag plötsligt öga mot öga med ett rådjur, på kanske tio meters håll. Det är svårt att säga, vem av oss som är mest förvånad. Jag hinner dock inte få upp kameran och att följa Bambi genom skogen verkar ganska lönlöst.
Men med denna sista överraskning som grädde på moset återvänder jag hem till Bäckby och upptäcker att jag har cyklat hela tre och en halv mil idag.

Tillbaka till

eller till

last update: 6.8.1999 by webmaster@werbeka.com