Personliga betraktelser under Kulturnatten

av Bernhard Kauntz

Varje år i mitten av september ägnas en lördagskväll åt att genomföra en Kulturnatt i Västerås. I år var det inte mindre än 193 arrangemang i det officiella programmet, till vilka det kommer en del inofficiella, som trubadurer på krogar, etc. Musik (83) och dans (19) står därvid i särklass, tillsammans utgör de mer än hälften av kulturprogrammen.
Natten "invigs" med festliga klanger kl. 18 på Fiskartorget framför Konstmuseet, där Stadsmusikkåren blåser in Kulturnatten och sedan tågar genom stadens gator.
Bussen ner till centrum är fullsatt, bara det är en mindre sensation en lördagskväll, då det annars brukar vara rätt folktomt på gatorna, åtminstone på folk över 25. Jag studerar programmet under resan och kommer genast i ett dilemma, vad jag nu egentligen ska titta på. Jag beslutar att låta tillfällena avgöra. Visst, på teatern ger man "Stormen" av Shakespeare och det finns gratisbiljetter att hämta (vilket syns på kön utanför ingången) - men att binda upp sig så lång tid för ett enda arrangemang känns inte bra heller. Jag vill hellre ha "lite av varje".
Eftersom jag ändå är vid Konstmuseet passar jag på att titta in - även här är inträdet gratis. Men jag blir besviken. Nu är smaken visserligen olika, men det mesta av den samtida konsten ligger i mitt tycke mellan kladd och dilettanteri. Jag förstår tillfullo att inte alla kan vara någon Rubens eller Botticelli, men jag saknar både tanke och vilja bakom de flesta av verken. Det blir inte mycket bättre när jag besöker Konstfrämjandets vernissage på teatern, även om det där finns ansatser hos Bo Fredriksson, som här visar mest interiörer.
Åter utanför teatern går jag de få stegen till slottet, där jag i förbigående har sett en del folk i vikingakläder. Och även om den här delen är ägnat åt kommersen - man säljer smycken, tvålar, glas, mm. - så har man åtminstone klätt det hela i en kulturell ram.
Jag tycker synd om en liten kille, som inte tröttnar på att slänga en trissa upp i luften och fånga den igen på sitt snöre. Han är duktig, men slantburken på marken bredvid honom är oroväckande tom. Han får redan i unga år lära sig att gycklarens väg är mödosam och utan stora inkomster...
Från slussbron slänger jag iväg ett foto mot fontänen i Svartån och Erik Hahrs vackra byggnader i bakgrunden, för att få mitt estetiska sinne i balans igen. Det, om något, är väl också kultur. Sen funderar jag på nästa steg.
Om det finns gott om musikaliska föreställningar, så är det dåligt med föredrag och litterära uppvisningar - det är lite synd. Ordfront har "öppen scen", där alla kan få bidra med egna alster och jag funderar på att gå dit, men det är långt. Jag går istället upp mot centrum och biblioteket.
I hörsalen spelar Trio Kontrast visor från Sverige, Finland och Ryssland - det är en fin stämning, men det finns inga sittplatser kvar.
Jag noterar flaggan på talarstolen och jag blir nöjd över att jag känner igen den. Bara för det tar jag ett kort trots den ganska mörka belysningen.
Nå, kära läsare, vad är det för flagga? Skulle Du inte veta det, måste Du allt vänta till slutet av min berättelse - ta det som betänketid...
Jag letar mig vidare upp i ljushallen, där man arrangerar en körstafett. Ett tiotal körer har fått 20 minuter var för att framföra några låtar. Jag imponeras av den talrika publiken och knallar en trappa upp, för att ta kort på den. Väl där, ser jag att några stolar blir lediga längst fram. Det passar mig utmärkt, för jag börjar känna av att jag har stått på benen en stund och det skulle vara skönt att sitta ner. Jag har tur och platserna är fortfarande tomma, när jag kommer ner igen.
Västerås Folkkör står på tur och man har till och med dansuppvisning till sången. Ton i Ton kommer klädda i ton med höstens färger och jag känner hur jag slappnar av till den rogivande vismusiken. Jag lyssnar även på ABB-kören och Västerås Manskör (de senare tre på de följande bilderna) och jag förundras över att det finns så många människor här i stan, som är så bra på att sjunga. Jag njuter av en verkligen fin stund, den blir till kvällens behållning, men sen vill jag ändå röra på mig igen.
När jag lämnar biblioteket, får jag en lapp i handen. "Rädda Biblioteket" står det. Rubriken är lätt överdriven, men man börjar ju läsa i alla fall... Det står att man måste spara in 800 000 kronor av Bibliotekets budget, för att täcka kostnaderna för Konserthuset. "Kan det vara rimligt att Biblioteket ska subventionera Konserthuset", står det. Nja. Problemet är ju kanske att kulturen totalt sett inte har tillräckligt med anslag och i andra hand, att kulturpengarna fördelas fel.
Jag tänker på miljonerna som har pumpats in i VSK-fotboll och VIK-hockey, som försvann i feta spelarlöner, men till sist i alla fall inte hjälpte. Inget ont om idrotten, men där var det betydligt lättare att skjuta till extra medel... Inget ont om bostäder heller, men 80 miljoner för Geddeholm skulle betala den föreslagna minskningen för Biblioteket i 100 år. Och nog måste det finnas det billigare mark? Men även de befintliga pengarna kunde användas annorlunda.
Jag tänker på hur mycket kulturbidrag som går åt till att stödja garage- eller källarbands repetitioner via studiecirkelverksamhet, eller hur många "konstnärer" som sponsras, utan att de någonsin presterar något av verkligt kulturellt värde, så är båda Biblioteket och Konserthuset viktigare...
Men det är ju min helt personliga åsikt, förstås. Fast det skadar nog inte att tänka igenom sådana problem också emellanåt, och då passar Kulturnatten ju ganska bra.
Jag har kommit till utescenen vid VLT medan jag filosoferade. Även här är musik på gång och även här finns en mängd åskådare, som trotsar det kyliga vädret. Rolf Lydahl och Bjarne Löwdin underhåller. Det svänger lite mer här än på biblioteket, men för mig är det för kallt. Jag vill komma in någonstans.
Jag går tillbaka över Apotekarbron och tar en sväng förbi Stadshotellet, där man har engagerat en dansinstruktör för dem som vill lära sig dansa salsa. Det är dock heller inte riktigt vad jag känner för.
Jag beslutar att jag ska avsluta kvällen med en öl eller två. Det blir Bishop's Arms, när jag ändå är där. Här finns en trubadur, som förstärker larmet i den trånga puben. Medan jag dricker min öl, lovar jag mig själv att studera programmet i förväg nästa gång, för att "spika" mina besök. Det har jag hittills lovat mig varje år... Men i det stora och hela är jag mycket nöjd med kvällen. För en del av tjusningen är ju onekligen mångfalden av utbudet, så att man gärna kan driva omkring lite och ändå uppleva en hel del givande stunder. Länge leve kulturnatten!

Javisst, ja, flaggan. Det är Samernas flagga, men det visste Du väl?

Tillbaka till eller till av Werbeka Netshop

last update: 23.9.2002 by webmaster@werbeka.com