Lillhärads kyrka ligger på en av mina mer frekventa cykelrundor och fastän dess utformning ofta har gjort mig nyfiken, tänkte jag att jag förr eller senare skulle komma förbi, när den var öppen. Men idag, när frun från granngården just kom hem, passade jag på att fråga om hon visste hur man kunde komma in i kyrkan.
Hon bad mig vänta, ringde några samtal och ordnade så att dottern till "damen med nyckeln" bums satte sig på cykeln, för att låsa upp åt mig. Tack, Ni båda. Det är alltid underbart att träffa på snälla människor.

Det är varmt ute idag och kyrkans svalka känns angenämt. Jag förvånas lite över att det kan vara så svalt, med tanke på de tre relativt stora fönstren i södra väggen och de två korfönstren, på var sin sida om altaret i öster. De väl tilltagna fönstren gör också att det är mycket ljust inne i kyrkan. Det är en liten kyrka förstås, eftersom det aldrig har funnits något större befolkningsunderlag här. Men å andra sidan har man gamla anor. Delar av en dopfunt från 1100-talet finns bevarade och man tror att det här har funnits en av de första kristna församlingarna. Även namnet är gammalt, redan 1387 omnämns orten som Lithlaehaerad, av fornsvenskans "litil". (Jämför engelskans "little".) Det är lågt i tak, men det överraskar inte - det syns ju även från utsidan. Det har dock inte alltid varit så. Olof Grau, som dokumenterade kyrkorna i Västmanland 250 år före mig, ritade Lillhärads kyrka med ett gotiskt spetstak. Den torde då ha varit en salkyrka utan kor. Det senare byggdes till på 1760-talet och bildar sedan dess en trekantig avslutning i öster.

Men tillbaka till taket. På långfredagen 1840 antändes taket mitt under gudstjänst av flygande gnistor. Taket förstördes helt och förmodligen rasade även valven då. Man hann dock rädda en hel del, bl.a. ljuskronorna, tack vare att det fanns tillräckligt med folk på platsen. Det dröjde till 1848 innan återuppbyggnaden påbörjades - och då fick kyrkan ett trätak med gipsvalv.

Det nuvarande trävalvet tillkom först vid restaureringen 1955, då även ett nytt altare anskaffades. Altarringen är dock kvar sen förra restaureringen från 1890-talet. Det gamla vapenhuset byggde man inte upp, utan lade ingången i väster, där den finns även idag. Efter branden fick man hjälp med en del inredning, bl.a. altartavlan, som man fick ta över efter den nyss nedlagda Hospitalskyrkan i Västerås.

De båda korfönstren skänktes i samband med 1950-talets restaurering och bildar en enhet med altartavlan. Denna föreställer ju korsfästningen och symboliserar därigenom påsken. Det norra korfönstret har julberättelsen som tema och det södra (här i bild) pingstens högtid.

Även predikstolen fick man i arv efter Hospitalskyrkan. Den målades om vid varje restaurering, men 1955 tog man fram originalfärgen från 1600-talet och lade på en tidstypisk ornamentering. Dopfunten skänktes 1950 av församlingens syförening. Den är tillverkad i ek av bildhuggare Erik Sand i Strängnäs. Motiven på den är Treenigheten och Noaks Ark, som är en gammaltestamentlig förebild för dopet.

Sen hittar jag två saker, som jag blir mycket förtjust i. Det ena är textilkonst, som kallas "Lux Dei", alltså Guds ljus, som strålar ner över kyrkan (i dess gamla utseende med spetsigt tak) och det andra är en oljemålning, som beskriver kyrkans historia. Jag vet av egen erfarenhet hur enormt svårt det är att texta med oljefärg, men det här ser ut som om det vore tryckt! En prestation! Även här syns den gamla kyrkans form.

På långväggarna sitter fyra ljusplåtar av mässing från tidigt 1700-tal och i taket hänger fyra ljuskronor, varav en, med sexton ljusarmar, också härstammar från 1700-talet, de andra tre är ännu 100 år äldre. Orgelfasaden och orgeln dateras till 1876, men den senare blev ombyggd 1955. Lillhärad är, som sagt, en liten församling, därför är det inte förvånande att det saknas överdådig inredning.

Men till och med en liten församling föll offer för Gustaf Vasas kyrkorov. Den 17 februari 1545 överlämnades diverse mindre föremål i silver, två silverkalkar och en förgylld monstrans, som "vägde icke över 1,5 kg" enligt noteringarna. Vilket hån det är att se värdet av dessa gamla kulturföremål anges i futtiga kilo, för silverpriset efter nedsmältningen...

Tillbaka till , till eller till av