Skultuna kyrka har ett mycket vackert läge, där den tittar ut över Svartådalen, någon kilometer utanför tätorten. När jag cyklar förbi på min väg till Haraker, har jag tur, eftersom kyrkan är öppen. Kyrkovaktmästaren Lena berättar att det handlar om en medeltida kyrka, som på 1770-talet fick genomgå en ombyggnad, då både tornet och koret i öster kom till. Tidigare hade kyrkan haft en fristående klockstapel. Det lär även ha funnits en ännu äldre kyrka, som dock ska ha stått lite längre ner mot Svartån. Från denna kyrka tros också dopfonten från 1100-talet härstamma.

Dagens dopskål, med Johannes Döparen på locket, är från 1600-talet. Foten därtill är dock i hög grad modern, från 1967. Den förhärskande metallen i Skultuna kyrka är naturligtvis mässing, eftersom patronerna från Skultuna Messingbruk i hög grad har bidragit till dess utformning. Dopskålen är en donation av Isac Cronström och en av ljuskronorna Carl Adlerwalds "gravkrona" från 1773. Övriga kronor är av ännu äldre datum.

Carl Brovall von Adlerwald hade för övrigt stor del i kyrkans ombyggnad. Det var han, som yrkade på att kyrkan skulle förses med tornet och bekostade en del av bygget med egna medel. Samtidigt passade han dock på att utse det nybyggda koret som begravningsplats åt sig och sin familj.

Där ligger numera även en av landets mer framstående visdiktare begravd, nämligen Julia Nyberg, som skrev under pseudonymet "Euphrosyne" bl.a. texterna till "Vårvindar friska" och "Jungfrun i det gröna".

Lena gör mig också uppmärksam på den sjuarmade ljusstaken, som står på altarbordet, något som inte är så vanligt i svenska kyrkor. Den är naturligtvis tillverkad i mässing och troligtvis en produktion av det lokala mässingbruket. Ljusstaken är en gåva av kyrkoherden Johan Rabenius, år 1692. Jag får också en förklaring till det runda fönstret ovanför altaret. Den blå halvcirkeln i nedre kanten symboliserar Svartån, i vänstra bildkanten ser man industrihus, syftande till mässingbruket och på högra sidan ser man åkrar, som står för agrarsamhället runt kyrkan. Det är roligt att få veta sådana detaljer, som man troligtvis aldrig hade funderat över självmant. Altarbordet kan dateras till 1865. Det är av trä och försett med snidade, förgyllda ornament, av vilka en del tidigare har suttit på Västerås domkyrkas gamla predikstol. Altaret kom på sin nuvarande plats först 1951, vid den senaste restaureringen, då man försökte återskapa 1700-talets utseende. Samtidigt överkalkades dekorationsmålningarna på väggar och valv - vilket förvisso gör att kyrkan ser ut att vara större, men samtidigt är det synd att dessa vittnesmål om tidigare kultur försvann. Fast framtidens historiker kanske kommer att se som sin uppgift att återställa de gamla målningarna...

Predikstolen återflyttades 1951 till sin ursprungliga plats vid triumfbågen och fick tillbaka sin dörr - en komposition, som jag för övrigt finner mycket tilltalande. Brukspatronen passade på att föreviga sig själv även här. På dörren står det med guldbokstäver: "Af Bergsrådet Wälb. Hr Carl Adlervald är denna målning påkostad Ao 1779". Lite väl självgod var han i mitt tycke, för lite betald färg, men samtidigt får vi idag vara glada över att ståndsfolket gjorde något för kulturen... En annan patron, Isac Cronström kan vi tacka för krucifixgruppen ovanpå dörren. Han skänkte den - naturligtvis av mässing, även om korset är försilvrat - som altarsmycke år 1673. Orgelläktaren uppfördes 1776 och har varit husrum för två stycken orglar, varav den nuvarande byggdes ut 1951 till att omfatta 19 stämmor. Bernhard Kauntz, Västerås i juli 2004

Tillbaka till , till eller till av