I Västerås poängterar man gärna stadens cykelvänlighet. Det har man för all del anledning till, det kan jag själv intyga, jag som tillhör de få, som inte ens har körkort. Fast jag trivs med att cykla och här i Västerås kan man ta sig fram till de flesta ställen utan att komma ut i trafiken. För några år sedan såg jag en uppgift om att det finns mer än 30 mil cykelvägar i Västerås, idag är det antagligen ännu fler. Tre av dessa mil är markerade som "motionsspår", som leder i en cirkel runt stan. Åtminstone är det det jag tror, efter att ha sett markeringarna på asfalten lite här och var. Jag har ofta tänkt att jag skulle köra runt banan någon dag - och nu är det dags. Klockan är strax efter lunch och ute skiner solen hur vackert som helst. Jag ska ta med mig kameran och några ark papper för anteckningar.

Jag startar givetvis här på Bäckby, där jag bor och min första uppgift blir att hitta fram till spåret. Jag har ett vagt minne av att det finns markeringar någonstans vid Köpingsvägen - och mycket riktigt, på cykelvägen mellan Bäckby och Hammarby hittar jag det första märket. Jag passar på att ta ett kort och sedan bär det iväg. Jag ska försöka att ta det lugnt och med öppna sinnen ta emot de intryck som möter mig på färden. Vid (nästan) varje förgrening av vägen finns en ny markering, som visar riktningen. En del av dem har blivit ganska bleka av väder och vind, men de flesta går att upptäcka i god tid, så att man inte skulle behöva sakta in - om man nu hade bråttom.

Vid Hammarby korsar spåret Köpingsvägen i en tunnel och jag cyklar numer längs med järnvägen. Bland en mängd godsvagnar som står avställda där, upptäcker jag också en parkerad ABB-pendel, dvs. en järnvägsvagn, som ABB kopplar på SJ:s tåg till Stockholm morgon och kväll. Dessa vagnar är avsedda för folk som pendlar och som skulle vilja använda restiden (knappa en och en halv timmar enkel väg) till att arbeta. Därinne lär det finnas riktiga arbetsplatser med såväl telefoner, faxar och datorer.

Från bron över järnvägen har jag utsikt över kraftvärmeverket åt ena och skatteskrapan och Lantmännens jättesilo (eller vad det nu är) i Östra hamnen åt andra hållet. Vägen leder i den senare riktningen och när jag passerar Svartåns mynning i Mälaren, vinkar stadshustornet en kort hälsning.
Jag åker förbi tullkammaren och en - i semestertider - ganska tom hamn. Vägmarkeringen får mig att svänga in på Björnövägen, där jag återigen hittar en bänk utanför Samhallhuset, så att jag kan krafsa ner några anteckningar. En sparv kommer och piper halvt uppkäftigt, halvt rädd åt mitt håll, innan den vågar dricka vatten ur en pöl. Ur huset kommer en vaktmästare och halar flaggan, som vajade framför ingången. Han tar in den - det är fredagseftermiddag och man håller på att göra i ordning för helgen...

Ända hit hade jag en ungefär uppfattning om vägsträckningen, nu däremot har jag ingen aning längre, om vart jag kommer att ledas. Det är rätt spännande. Spåret leder långt ut längs Björnövägen. Jag blir imponerad av Viksängkyrkans träklockstapel, sen cyklar jag förbi Viksäng, Berghamra och Framnäs, kommer nästan ut till Hässlö, innan spåret böjer av till vänster och leder tvärs genom Hamre. Jag börjar bli törstig och önskar att det var som på kontinenten - med en krog i vartannat gathörn. Fast här gäller det väl att rusta sig med tålamod.... Markeringarna här ute är inte lika täta som på väster, jag kör "på känn" några gånger, men ännu har jag inte åkt fel - även om jag har varit tveksam några gånger. Vid Sportfiskargatan åker jag över en bro över ett "vattendrag", som dock knappast är lämpat för sportfiske. I övrigt är jag nu i trakter, där jag inte alls känner igen mig. Vägen leder fram mellan tysta bostadskvarter, mest radhus med välansade gräsmattor.

Strax efter Talltorpsvägen leder spåret in i en sval skogsdunge, där temperaturen verkar vara minst fem grader lägre än utanför. Den täta vegetationen har något sagolikt över sig. Det är fascinerande att man kan hitta sådana ställen mitt i stan. Det är vår fördel gentemot kontinenten istället.
Snart därefter ökar däremot trafikbullret. Jag skickas uppför en brant stigning och når - vad jag gissar är - Österleden. Min gissning visar sig vara rätt, när jag först korsar E 18 och strax efteråt gamla Stockholmsvägen. Sen följer spåret Österleden, förbi Skiljebo, Brandthovda, Bjurhovda och Malmaberg.
Jag hade hoppats på att hitta en krog även av en annan anledning än min törst: jag skulle behöva notera mina upplevelser igen. Fast det finns inte ens en bänk att sitta på, så då får en stor sten hålla tillgodo så länge, även om det väcker uppmärksamheten hos de förbicyklande, som granskar mig misstänksamt.
Jag kommer ut på Finnslätten - ett annat område, där jag knappt har varit förut - och jag förundras över utrymmet som ABB har här. ABB Generators, ABB Robotics, ABB Service, osv. står det på de olika byggnaderna, så långt som ögat kan nå. Sen ser jag även ABB Industrigymnasium. Nu vet jag åtminstone var det ligger. Ett kort ögonblick tror jag att lyckan ler mot mig, när jag ser restaurangen i anslutning till gymnasiet - men det är stängt!
Där ABB-bebyggelsen tar slut svänger jag vänster igen, det går uppför en backe över järnvägsbron över norra infarten och sen går det utför ett bra tag: ner mot Tunbytorp och Volvos stora anläggning. På vägen ner kör jag över någonting som smäller högt och jag är rädd för att ha fått punktering, men däcket verkar ha klarat sig. Det följer ett område med anonym småhusbebyggelse med häckar mot cykelvägen och nu har jag hittat en annan övergiven lekpark, där gunghästarna tittar lika melankoliska. Men här finns det till och med ett bord vid bänken, så att jag har stöd för mitt skrivunderlägg.
Två minuter senare når jag Önsta centrum - och äntligen! Alberts krog finns mittemot kyrkan. En stor, kall öl är räddningen inför sista etappen! Alberts krog visar sig vara såväl pub som pizzeria - och rätt så trevligt inuti. Jag föredrar något mindre, intimare ställen framför stora lokaler, som närmast har en flygplanshangars utrymme.
Strax efter Önsta IP bär det uppför igen och när jag har nått krönet möts jag av vyn mot Rönnbys höghus. Men spåret pekar till vänster, ner mot stan. På Åshagen hinner jag se avsparken i en match mellan två tjejlag, medan jag cyklar förbi, ner mot Norrleden, som jag följer över Svartån tills så småningom en vänsterpil visar vägen ner mot Vallby.
På Norra Vallby är en bit av vägen nyasfalterad, vilket dels gör den lättcyklad, men dels inte är så bra för markeringarna. Jag hittar ändå rätt och lämnar Vallby centrum till vänster. I skogen hittar jag en krockskadad bil, som antingen lämnats där på platsen, eller - ännu värre - har deponerats där.
Stigningen nästan ända upp på Vedbobacken är något jobbig så här i slutet av resan, men i gengäld rullar jag sedan nästan ner till Västra Sjukhuset. Via Erikslund leder spåret förbi gamla Traffic - numera Raka Vägen-hotellet, som lovar övernattningar från 195 kronor. Det går ju an - om man inte har tre barn, som man också vill ta med på utflykten/semestern....
Genom tunneln under E 18, vid blomsterarrangemanget, som i gult hälsar bilisterna "Välkommen" till Västerås, går spåret in i Bäckbyskogen och motionsslingan där. Här är jag nästan hemma, men jag beslutar att vara så sportslig att köra hela varvet runt. Jag kommer ner till Järnbruksgatan, som bildar gränsen mellan Bäckby och Skälby, och följer den ner till Köpingsvägen, som för mig fram till tunneln under Lisjögatan, där jag började min resa.

Även den sista kilometern hem går utan missöden. Nu har jag just skrivit färdigt och upptäcker att det snart är dags för kvällsmat. Jag borde egentligen gå och handla, fast jag tror att jag beställer hem en pizza - det har jag gjort mig förtjänt av idag.

Bernhard Kauntz, Västerås i augusti 1997