Jag hänvisas till Leif Karlenby, som leder utgrävningarna och vi sätter i oss i skuggan utanför arbetsbarackerna. Det visar sig att jag har tur, som kom idag, eftersom utgrävningarna avslutas imorgon.
Vi pratar lite om bakgrunden till utgrävningarna och jag får lära mig en del om fornlämningslagen. Rent principiellt säger den, att fornminnena är skyddade och inte får tas bort. Men länsstyrelsen avväger värdet av samhällsnyttan hos projekt mot fornlämningsvärdet och kan ge tillstånd till nya byggen, som vägar och hus. Fast om detta sker på mark, där det kan antas finnas fornlämningar, ska den som vill bygga betala undersökningen av området. Allt detta sker i flera steg, med ytliga undersökningar av marken, provgrävningar och en slutlig utgrävning om det verkar vara lovande.
I det här fallet har man fått två månader på sig att göra utgrävningar. Jag invänder att det måste finnas en konflikt mellan den som gräver och den som betalar, inte minst om hur länge man ska få hålla på och Leif nickar. Fast, det spelar in andra aspekter också, säger han. Det är viktigt att man får börja i tid, så att man inte hindrar bygget, t.ex. Det är viktigt att man kan visa ett resultat. Att grävningarna uppmärksammas i massmedia, där man kan förevisa framgångarna.
Jag undrar vad som sker efter utgrävningarna. Det ska skrivas en rapport om fynden och upptäckterna, säger Leif. Föremålen skickas till historiska museet, som beslutar om deras vidare öden. Är de av riksintresse, så behåller man dem själv, annars kan de kanske lämnas ut till länsmuseerna för uppvisning.
Gör man inga vandrande utställningar med fynden, frågar jag. Och visst är det en ambition, men det är också en ekonomisk fråga, får jag till svar.

När vi har avhandlat tillvägagångssättet, kommer jag med mera specifika frågor om just denna utgrävning. Och jodå, den är nästan 4000 år gammal, C14-dateringarna visar på en tid mellan 1700 och 2000 före Kristus, vilket stämmer bra överens med den typologiska dateringen av fynden. Mina rynkade ögonbryn får Leif att förklara ytterligare. Med typologiskt menar man att tillverkningssättet, utsmyckningen, mm. i tid överensstämmer med andra fynd, som redan har daterats, kanske till och med med säkrare tidsangivelser. Vad beträffar C14, så är det denna kolisotops halveringstid, som man utgår ifrån. Men visst finns det fällor vid dateringarna. Om man har t.ex. en tjock trädstam, som man ska bestämma, så har ju den en egen ålder också, innan den användes till bruksföremål. Leif berättar att man har hittat obrända hasselnötsskal i en brunn - och de har ju ingen egen ålder, de åts ju samma år som de bildades. Men man måste se allting i sin kontext, ju mera man kan ta reda på, desto säkrare blir även dateringarna. Man kan i alla fall vara säker på att det handlar om fynd från sena stenåldern, på gränsen mot bronsåldern.

Jag undrar hur länge människorna har funnits här, samt var de kom ifrån och varför de hade slagit sig ner just här.
De första bosättningarna i den här trakten skedde nog bortåt 3000 - 3500 år f.Kr. Människorna följde ju iskanten när glaciären drog sig tillbaka. Men sen diskuteras det om det vid förändringar skedde en nyinvandring eller om människorna ändrade sitt kulturella beteende allteftersom, influerade av omvärlden. Eftersom det här rör sig om en skandinavisk kultur, så vände man sig säkert mot sydväst i fråga om erfarenhets- och handelsutbyte, men det skedde också en rätt kraftig påverkan österifrån. Det är till och med möjligt att bronset kom därifrån. Att man hade bildat en boplats just här var inte konstigt, dagens Västerås låg ju fortfarande under vatten vid den tiden. Mälaren fanns ju heller inte ännu, utan var en havsvik och havsnivån var på den tiden 25 meter högre än idag. Där, på Eriksborg befinner vi oss 31 meter, alltså bara ca 5 meter över havet vid den tiden. Det innebär att det förmodligen fanns fina strandängar där för boskapen och att man även hade nära till vattnet. Förmodligen var det ganska tättbefolkat där vid den tiden.
Min följdfråga är, om man har hittat begravningsplatser, när det var ett så tättbebyggt område, men bara vid Bjurhovda har man hittat en hällkista i fråga om gravar.

Hur kan man veta om det är lönt att gräva på ett ställe? Det finns ju så många platser att välja på...
Dels är det i första hand vid byggnationer att det blir fråga om utgrävningar, och då är området ju utstakat genom t.ex. vägsträckningen. Man kan gå och titta på ytlagret av jorden och se om det finns kvartsavslag, flinta, etc., som har kommit till vid bearbetningen av redskap. Sen plockar man bort ploglagret på så där 20-30 cm. Sen är det olika hur mycket det är bortplogat av lämningarna, ibland är det bara 5 cm kvar, som är intressanta, ibland kan det vara en halvmeter, och på speciella platser, t.ex. brunnar, ännu djupare. Vid en brunn här grävde man 2,5 m ner. Sen är det en avvägningsfråga, vilka redskap man använder. Vid brunnar kan man gräva med maskin, till man når ett skikt med fynd, sen går man över till murarspatlar. Då klarar man det mesta utan att förstöra föremålen. De flesta är ju redan sönder, så att det bara handlar om fragment. Men återigen är det en ekonomisk fråga, man kan inte gräva allting för hand, det skulle bli för dyrt.

Min sista fråga handlar logiskt nog om vad man har hittat här.
Leif tar med mig in i en av barackerna och pekar på ett bord. Där finns det massor med plastpåsar, som det står siffror på och som det ligger något i. Jag förstår att siffrorna hör ihop med dem som finns på stickorna ute på marken. Det mesta som finns där är kvarts- och flintavslag, men man har också hittat ben från får och nöt, tidigare nämnda hasselnötsskal, välbearbetade och noga slipade stenyxor, en underbart fin pilspets, en liten "stege", dvs. en stock, som man har karvat hack i, för att få fotfäste. Dessutom har man hittat ganska stora keramikdelar.

. Leif visar mig bitar av en urna, som var rätt stor, kanske 40 - 50 cm hög och 30 cm i diameter. På en bit ser man övre kanten och randen utmed den, samt ett s.k. grankvistmönster som är ingraverat, som var en typisk utsmyckning på den tiden. Man har också hittat en bit av nedre delen av samma urna.

Och visst, nu kan man ha olika attityder till resultatet av två månaders grävning. Man kan, som den nyrike, uttråkade ynglingen, som på resebyrån föreslås att besöka Aten och templen på Akropolis, helt enkel säga: "Vad ska jag där? De är ju trasiga allihopa..."
Eller också kan man vara tacksam över att ännu en del av vårt kulturarv har plockats fram, som tillsammans med många, många andra pusselbitar bildar bakgrunden och är orsaken till att vi finns här och nu.

Bernhard Kauntz, Västerås i augusti 1997