På jakt efter fornlämningar i

Vångsta är en mycket liten by, bara några kilometer nordväst om Västerås. Den ligger längs en av mina "rutinrundor", när jag är ute och cyklar. Jag har cyklat igenom den många gånger under årens lopp - utan att veta att byn är fantastiskt rik på fornlämningar. Därför har jag inte heller varit speciellt uppmärksam och bara åkt igenom, utan att se någonting.

Ännu en gång hittade jag dock en intressant bok i länsmuseet - om fornlämningar i Västeråstrakten. Där läste jag med stigande förvåning om hur mycket det fanns att upptäcka i Vångsta med sina kanske tio gårdar, som idag är bebodda. Naturligtvis skulle en av sommarens cykelrundor ägnas åt att granska Vångstas sevärdheter. Jag fick sällskap av min femtonåriga dotter, vilket jag gladdes över i hög grad. Femtonåriga flickor brukar annars vara upptagna av att sinsemellan tissla om killarna i grannskapet och den senaste modetrenden, medan de målar om naglarna för femte gången i rad, eftersom nyansen ändå inte var den som de hade förställt sig, när de hade sett färgen i flaskan. Vi väntade på en dag med garanterat vackert väder, packade lite fika i väskan, tillsammans med verktyg för att kunna fixa en punktering, om det ville sig illa - och sen bar det iväg.

Getingbacken var vårt första mål - inte för att namnet var så lockande, utan för att det där fanns en hel uppsjö av röda prickar i boken, vilket tydde på att det här fanns ett forntida begravningsfält. Nu är det dock så att naturen ser något annorlunda ut i verkligheten än på en karta i en bok. Visst hade vi klart för oss att nämnda backe skulle finnas till vänster om vägen, men hur långt in i byn vi måste ta oss, det framgick inte av kartan - eftersom det inte hade angetts, var byn började. Det fanns flera alternativ med skogsdungar och vi var visserligen överens om vilken vi misstänkte, men säkra var vi ju inte.

Som tur var fanns det folk ute på gården mittemot. Där fick vi våra misstankar bekräftade. Gott! Vi parkerade alltså cyklarna vid vägkanten och marscherade raka spåret genom ängen mot Getingbacken.

Nu finns det dock en ganska stor skillnad mellan fornlämningar av mera känd typ, som Akropolis i Aten, romarstaden Carnuntum utanför Wien, eller för all del även Anundshög på andra sidan av Västerås. Där är allt förberett för att turisterna ska komma, titta med stora ögon och sedan helst snabbt gå vidare, för att lämna plats åt nästa gäng. Icke så i Vångsta! Där rinner en bäck tvärs över ängen, retliga fyrtio, femtio meter ifrån Getingbacken. Den verkar inte vara så bred, ett litet hopp borde kunna föra oss över hindret. Min dotter är med på noterna, hon föreslår att jag ska slänga picknickväskan i förväg, så att jag kan hoppa obehindrat. Jag noterar med glädje hennes omtanke om sin far, men mitt inre öga varnar mig för en så brutal handling. Det visar mig nämligen med övertygande klarhet, hur skruvmejseln vid nedslaget borrar sig igenom hennes Festis, eller ännu värre, genom min ölburk. Fast det är inte min enda invändning. I diket ner till bäckens botten står gräset högt och skymmer all sikt neråt. Och det sluttar ganska brant. Det är omöjligt att förutse hur man kommer att landa på andra sidan.

Jag vill inte riskera en stukad ankel på en cykeltur i Vångsta ... Vi följer diket en stund, men det ser likadant ut överallt. Därför avskriver vi Getingbacken - det finns ju faktiskt flera saker att titta på.

Det är just en av tjusningarna, att inte befinna sig i Pompeji eller vid Ales stenar. Man måste upptäcka själv - eftersom det inte står riktningspilar och färdig text. Man måste även ta besluten själv och får inte fakta serverade på silverbricka eller åtminstone på förklarande skyltar. Det är lite mera av skattjakt över det här och det gör det nog så tjusigt. Vi vadar alltså tillbaka genom det halvhöga gräset och hittar sedan strax den gamla manbyggnaden från 1770-talet, som står härnäst på vår lista. Boken säger att den är av parstugutyp. Gardinerna i fönstret tyder på att man bor där än idag - åtminstone en del av året.

Missionshuset är av betydligt yngre datum - det är från sekelskiftet till 1900-talet. Vi försöker att kika in genom fönstren (även här finns det gardiner), men man har hindrat insynen genom att ställa stora saker framför fönstren. Det lyckas bättre på baksidan, dock är resultat rätt klent även här. Idag verkar man använda denna omvändelsens borg mest till att förvara överblivet skräp. Tempera mutantur - redan Romarna visste att saker förändras med tiden ... Storgården, i sin gula färg, vräker sig pompöst (i alla fall med Vångstas mått mätt) bakom missionshuset, men vi cyklar förbi den snabbt. Vi vet nämligen att det ska finnas en bro här, ett litet stycke bakom Storgården, där vi äntligen kan komma över den gäckande bäcken.

Mycket riktigt hamnar vi nu på "rätt" sida, den, där de flesta fornminnen ska finnas. Här har man redan slagit gräset och vi skjuter cyklarna fram mot skogsbrynet. Sen gäller det att forcera ett bälte med gräs, där de högsta stråna växer oss över huvudet, varefter den snåriga skogen tar vid.

Vi har gått in i skogen på måfå, men vi har tur. Även om det är mycket svårt att urskilja något i den övervuxna och mossiga terrängen och än svårare att fotografera, är det ingen tvekan om att vi omges av gravhögar, rösen och stensättningar. Boken nämner även att det ska finnas skålgropar, men jag inser att man skulle behöva röja upp och skrapa bort mossan från stenarna för att göra ett sådant fynd. Jag tar några kort, men sen avstår vi från att ge oss längre in i "vildmarken".

	Istället går vi tillbaka över bäcken och förbi Storgården, för att komma ut på landsvägen. Där tar vi av till höger den här gången, på den sidan, där det inte är någon bäck i vägen.
		Det ska finnas en förhistorisk husgrund där, med tre meter tjocka stenmurar. Det låter ju klart intressant, men den ligger några hundra meter inne i skogen, som är väl så oländig, som den var på motsatta sidan.

Den gamla vägen, som ska leda dit, hittar vi inte heller, trots alla ansträngningar. Förmodligen har även den blivit övervuxen med tiden. Vi känner inte riktigt för att slå oss igenom tre-, fyrahundra meter genom stickiga buskar och slingrande snår, därför stryker vi husgrunden från vår lista - även om vi gör det med viss beklagan.

Vårt sista fynd ska ligga alldeles vid vägen, inte långt ifrån där vi befinner oss nu. Men nu händer det att det kommer två bilar samtidigt, på den i stort sett otrafikerade vägen, en framifrån och en bakom oss. Vi har fullt sjå att hålla oss nära kanten på den smala vägen, och sen, när vi kan titta upp igen i lugn och ro, åker vi bara en liten bit till och är sen redan ute ur byn. Vi funderar ett litet tag på att vända tillbaka, men vi har varit ute i några timmar nu och tycker att det får räcka för idag. Vi har trots allt fått se hur mycket historia det kan finnas rakt framför näsan på oss, till och med på så oväntade ställen som Vångsta - och vi känner oss nöjda.

Någon vecka senare skulle jag åka genom Vångsta på min motionsrunda och jag tog med mig kameran - bara ifall att. Naturligtvis såg jag upp lite extra noga, där vi sist hade varit upptagna av trafiken. Och där låg den! En stor och vacker skeppssättning sträcker sig in från vägen bakom en gravhög, samt två mindre skepp i anslutning till det stora.

Och även om jag i mitt högmod känner att vår egen kultur är mycket mer högtstående, så betvivlar jag starkt att dess lämningar kommer att överleva århundradena lika väl som de av dessa anfäder.

Tillbaka till eller till av Werbeka Netshop