Nordväst om Wien ligger fästningen Kreuzenstein, mellan Korneuburg och Stockerau. Från dessa båda städer tar man landsvägen till Leobendorf och åker sedan direkt förbi fästningen. Av den stort tilltagna parkeringsplatsen drar man slutsatsen att många besökare kommer hit, som dock måste klara den sista biten mot höjden till fots.
 
Brunnhuset och delar av lyfthjulet kommer från Venedig. Själva brunnen är 60 m djup och lindträdet vid den har planterats av Greve Johann Nepomuk själv. Greven var inte bara intresserad av historia och konst, utan han främjade även vetenskapen. Så stödde han till exempel år 1872 en expedition till Nordpolen, där han själv deltog fram till Spetsbergen. Denna expedition upptäckte bland annat Wilczek-öarna och Franz-Josephs-landet.
Från denna resa härstammar också tanden av en narval, som fann sin användning i jaktkammaren, som hornet av den imaginära enhörningen. Det inre av borgen är fullt av rariteter, som greven letade upp och samlade på. Han dog 1922, 85 år gammal. Dessa samlade ting kan dels vara delar av arkitekturen, såsom kapitälet av den mellersta pelaren i den västliga loggian, som härstammar från en basilika i Padua, eller stenreliefen bakom dopfunten i kapellet, som förmodligen kan dateras tillbaka till 700-talet! Även statyn av den Helige Roland bredvid ingången, från 1000-talet, är nästan 1000 år gammal! Den mellersta av rundbågepelarna i södra loggian kommer från Murano och är från 1300-talet.
Originalen av de talrika glasmålerierna i fönstren, som finns överallt i fästningen, måste naturligtvis nämnas, liksom en del av de naturtrogna efterbildningarna, som t.ex. orgeln från 1400-talet. Bortsett från en brand år 1915, som förstörde nära en fjärdedel av byggnaden och bortåt 5000 raderingar, handskrifter och musikinstrument, var det även världskrigen, som gick hårt åt Kreuzenstein. På så sätt gick historiska verk förlorade, från tiden då kejsarna Friedrich III och Maximilian I regerade. Även orgeln skadades. Mot slutet av andra världskriget befann sig fästningen inom skottlinjen av fienderna. Mer än 250 artilleripjäser träffade fästningens tak och väggar, talrika inventarier stals... I dessa fall kan jag inte låta bli att påminna om att krig inte bara kostar människoliv, utan även berövar mänskligheten - och därmed alla kommande generationer - delar av dess historia!  Men tillbaka till humanismen och de hopsamlade inredningsföremålen. Av dessa finns det så många, att det är fullständigt omöjligt att ens bara räkna upp en bråkdel. Låt mig med några exempel visa, vad som väntar Dig vid ett besök: arkivet innehåller bland annat dokument och urkunder från länsrätten Leobendorf. Ett skuldebrev från 1281, betalningen för en själamässa från 1384 och ett förläningsbrev från 1579 ligger under glas och kan studeras närmare. Likaså är biblioteket en fyndgruva för intresserade. Nästan andaktsfullt tittar man på de många skriftliga meddelanden från en gången tid - men även läspulpeten är värt att betraktas lite extra. Eftersom böcker hade ett mycket stort värde under medeltiden, sattes kedjor på dem, så att de inte skulle bli stulna. Dessa kedjor hängdes sedan fast vid järnstången överst på läspulpeten. Men även dess träarbeten, liksom de som finns i bakgrunden borde vara värda att tittas på. 
I furstekammaren, sovrummet, kan man beundra den breda, men mycket korta sängen, i vilken folket sov nästan sittande. Dessutom finns här stora, burgundiska tapeter från 1400-talet. Även kakelugnarna är sevärda, som denna på bilden, som står i salongen. Den är bemålad med bibliska historier, bland annat syndafallet. I salongens förkammare hittar man det s.k. Wilhelms-burspråket - som minne av att även den tyska Kejsare Wilhelm hade varit gäst här. Hans vapen finns att se i fönstret. Själva salongen var på medeltiden det centrala rummet för samlivet. Ett serveringsskåp och renässansstolarna vittnar om att man här även intog måltiderna.  Salens mästarverk är dock "Brixner Schrank", skåpet från Brixen, som byggdes omkring år 1500 och som är ett av de mest värdefulla här i landet. Man känner bara en enda verkstad, vid Tamsweg i Salzburg, som behärskade inkrustationstekniken redan vid den här tiden. Klätterväxtblad omslutar skåpets kropp och i dörrarnas fyllningar finns det snidade bilder av helgonfigurer. Dessutom finns det i hela huset detaljer som takvalv, statyer, keramik och tusentals andra "småsaker", som bidrar till helhetsintrycket. Tyvärr är tiden för en guidningstur - en knapp timme - alltför kort, för att kunna närmare betrakta ens en bråkdel av samlingarna. Ändå är Kreuzenstein fästning en sann skattkammare och ger en härlig inblick i livet under gångna århundraden, så att varje besökare kommer på sin räkning. |
Man antar att fästningens namn härstammar från "Grizanstein", Dietrich von Grizanstaine omnämns i ett dokument från 1115 och vid denna tid grundades troligen också fästningen. Under de följande århundraden fanns det många olika ägare, så t.ex. Rudolf I von Habsburg (1278) eller Greve Niklas von Salm (1525), som hade stor andel vid segern mot turkarna, när de för första gången belägrade Wien. Fästningen var även två gånger i bömisk ägo under kortare tid och överlämnades i april 1645, under trettioåriga kriget, utan försvar till svenskarna under fältmarskalk Lennart Torstensson. Men redan i oktober samma år besegrades svenskarna och de sprängde fästningen vid sitt återtåg.
Att han i samband med det var tvungen att göra avkall på fästningens försvarsduglighet, som t.ex. vid inbyggandet av den södra loggian, är förståeligt vid denna tid.
