Prater - ett annorlunda nöjesfält

Jag har förmånen att ha fått fem barn. Bortsett från all annan glädje som det innebär, är en logisk följd att jag har sett en hel del nöjesfält i mitt liv. För mig, som själv har vuxit upp i Wien, var det en stor överraskning att upptäcka, att man på de flesta redan måste betala för att komma in till förlustelserna. Det har kanske inte spelat så stor roll för mina barn, men jag kunde vid sådana tillfällen inte låta bli att med vemod tänka på Prater - där området inte är omgivet av galler, där tillträdet är fritt och där man kan ta sig en promenad mellan radiobilar och lustiga hus precis när man vill, utan att bli barskrapad redan vid entrén.

Praterområdet är egentligen mycket mer än själva nöjesfältet. Det flera kvadratkilometer stora, låglänta området användes som kejserliga jaktmarker, tills Joseph II, Maria Theresias son, öppnade Prater för folket för drygt 200 år sedan. Det var då som nöjesfältet, som rätteligen heter "Wurstelprater", började växa fram. Ordet "Wurstel" är en avledning av "Hanswurst", ett slags tragikomisk figur av harlekin-typ. Mycket riktigt är det också en sådan figur, som har patronaget över nöjesfältet. Han står staty på en av de öppna platserna och han heter Calafatti.
Calafatti, som bevakar sina domäner

Riesenrad - en symbol för Prater		 Fast långt innan man kommer nära honom ser man Riesenrad, pariserhjulet som har blivit en symbol för Prater. Alla mina barn och förmodligen alla barn i Wien vet på vilken sida av Schnellbahn man måste sitta, för att få en glimt av Riesenrad, när tåget åker förbi.
Höjden av lycka är det naturligtvis om man får kliva av vid stationen Praterstern, som man så snöpligt har döpt om på senare år - till ett intetsägande Wien Nord. Jag antar att den globala marknaden är mer betjänt av den prosaiska lägesbeskrivningen, så varför då ta hänsyn till barnahjärtans glädje vid namngivningen?
Alltnog, går man av tåget där och lämnar stationen, så fångas ögat direkt av det imponerande jättehjulet, som byggdes i slutet av 1800-talet. Det är hela 65 meter högt och vagnarna är urgamla, uttjänta spårvagnsvagnar. En gång i tiden hängde det dubbelt så många på Riesenrad, men det var innan andra världskriget, som inte heller stannade upp inför sådana "barnsliga" inrättningar - även Riesenrad brann ner. Efteråt, vid återuppbyggnaden, lämnade man av säkerhetsskäl varannan plats tom.
Att åka med Riesenrad hör väl inte till de hiskligaste upplevelserna, man får åka ett enda varv under den tio minuter långa färden - men uppifrån har man en fin utsikt över Praterområdet och en del av staden. Sen börjar det roliga. Berg- och dalbanor, spöktåg, karuseller blandade med skjutstånd, spelhallar och restauranger. Och mycket annat.
Återigen sköljer mina egna minnen över mig. Där finns radiobilarna, där min kompis och jag "jobbade" med att köra tillbaka bilarna till kanten, när folk lämnade dem huller om buller efter en avslutad åktur. Vi gjorde det utan lön, för vår förtjänst låg i att plocka upp slantarna, som folk hade tappat ur byxfickorna vid en av de mer våldsamma krockarna under färden. (Vis av erfarenheten förvarar jag själv mina pengar på ett säkert sätt, när jag är där.) Dessa minnen hör nog till de mörkare åren under min uppväxt, men vi gjorde det med ägarens goda minne och vi behövde ju cigarettpengar då och då.
Det finns underhållning för alla åldrar

Det finns inget godare att få...		 Ett annat sätt att få lite pengar var att spela upp en flipper till sex-sju frispel och sedan sälja dem för halva priset. Undra på att jag blev bra på flipperspel. Utan tvekan är det ju så att ett nöjesfält inte nödvändigtvis utövar det bästa inflytande på en tonårings karaktär, när han befinner sig där ensam och alltför ofta...
Men det finns andra minnen också. Många är väl de pappersrosor, som jag har skjutit åt någon av mina mer eller mindre tillfälliga kvinnliga bekanta genom åren. För visst är Prater också en bra grogrund för romantiken, speciellt under de sena timmarna av dygnet, när familjerna med småbarnen redan har gått hem.

De mörka, ljumma sommarkvällarna efter en varm dag är nog kanske det jag saknar mest, sen jag flyttade till Skandinavien. Inte nödvändigtvis för romantikens skull, den blomstrar även under midnattssolen. Men att sitta utomhus i bara skjortärmarna, på en krog som har bra mat och en kall öl, då man kan filosofera om livets njutningar - det slår nog det mesta.
Det är en tradition sen årtionden att vi tillbringar sista kvällen av semestern i Wien i Prater. Självklart är det delvis för barnens skull, men även för mig skulle ett besök i Wien vara ofullständigt, om vi inte avslutade i Schweizerhaus i Prater. Deras griljerade fläsklägg med senap och pepparrot slår med avstånd lyxrestaurangernas mest utsökta maträtter - för att inte tala om ölet. Jag har druckit öl i ganska stor omfattning och på många ställen, men där serveras det bästa ölet som jag känner till.

Det blir ju ofta rätt sent vid dessa besök och det avslutande varvet på nöjesfältet, när neonljusen glittrar och blinkar och lyser upp de olika attraktionerna, är ännu en höjdpunkt för barnen. De är i regel ganska trötta då, men de får ett helt nytt uttryck i sina blänkande ögon, de fascineras av denna annorlunda, okända värld. Den suggestiva, för Prater typiska musiken och bakgrundslarmet från omgivningen gör sitt till. Ofta vill barnen inte ens åka mer, det är fullt tillräckligt att passivt uppleva undret.
Och vad kan jag, som far, minnas hellre än min äldstes ord, när han i nio-, tioårsåldern på hemvägen sa till mig: "Vet du, pappa, det var den roligaste dagen i hela mitt liv.#


En sista blick tillbaka



Tillbaka till eller till av

1.7.2001 by webmaster@werbeka.com