Villa Hermes i Wien


Ingången till Villa Hermes.

Det är inte alls så lätt att hitta till Hermesvillan, om man använder kollektivtrafiken. Man måste ta spårvagn nummer 62 i Meidling (där det finns förbindelse med Schnellbahn och tunnelbana) och efter att antal stationer byta till buss nummer 62A. Bussen tar en till huvudingången av "Lainzer Tiergarten", varifrån huset ligger på gångavstånd, ca 10 - 15 minuter längre bort.

Å andra sidan var det kejsare Franz Joseph I avsikt att bygga denna jaktpaviljong en bra bit utanför stan, eftersom den var avsedd som present till sin gemål, kejsarinna Elisabeth av Österrike, eller - namnet, som hon idag är mer välkänd under - Sisi.

En blick mot södra flygeln.

Elisabeth tyckte inte alls om de officiella hovceremonierna, därför försökte hon att komma undan så ofta som möjligt, oftast begav hon sig på resor. Genom att bygga Villa Hermes, ville Franz Joseph erbjuda henne ett alternativ till Slottet i stan och till Schönbrunn, då båda dessa ställen hade en mycket officiell prägel.

I ett brev från 1881 talar kejsaren om för Elisabeth att hans tanke är att bygga ett ställe, dit de kunde dra sig tillbaka, när de blev äldre. Vid den tiden var Franz Joseph 51 år gammal, Elisabeth 7 år yngre.

Kejsaren gav arkitekten Carl von Hasenauer i uppdrag att genomföra en ritning av byggnaden och året därpå började det egentliga arbetet. År 1886 stod villan klar, inklusive alla tillhörande byggnader, såsom kejsarinnans ridskola.

Eftersom kejsarens livsstil var rätt konservativ och enkel, var inte bara kontrasten i inredningen mycket stor, om man jämför hans egna med kejsarinnans rum, utan det fanns varken badkar eller vattentoaletter i huset i dess ursprungliga skick. Båda dessa sanitära inredningar installerades först omkring 10 år senare på Elisabeths önskemål.


Alla ljuskronorna hade valts för elektriskt ljus.

Det elektriska ljuset däremot, som planerades från början, blev snart till ett framstående kännemärke för Villa Hermes. Det var inte bara tack vare de 120 lamporna, som upplyste byggnadens terrasser, utan vägen, som ledde till huset, var en av de första i Riket, som hade elektrisk belysning.

Denna fontän var inte bara vacker, utan även praktisk.

På nedre planet fanns matsalen i en central position, medan ärkehertiginnorna Gisela och Marie Valerie hade sina rum till vänster resp. höger därom. En trappa upp fanns det kejserliga parets domiciler, med flärd och överflöd på Elisabeths sida, men mycket mer spartanskt till vänster, där Franz Josephs rum befann sig.

Idag används många rum till utställningar, men på somliga ställen är fortfarande så mycket kvar av inredningen, att man kan få en bild av hur det måste ha sett ut för 100 år sedan.

En väggmålning från kejsarinnans sovrum.

Jag fascinerades av fontänen i en av matsalens hörn, vilken - som jag läste mig till - användes för att kyla dryckerna. Ett annat bestående intryck är gymnastikrummet, som Elisabeth hade till förfogande. Det är tomt idag, men väggmålningarna består fortfarande. De visar klassiska idrottscener, som Atalante i sin kapplöpning (där hon plockar upp de gyllene äpplen), eller Perseus, som kastar diskusen så långt att den (helt oavsiktligt) dödar hans morfar.

Även kejsarinnans sovrum är värt en närmare betraktelse. Där finns en säng som redan användes av Maria Theresia på 1700-talet och där finns det utsökta målningar på väggar och tak, framför allt hämtade ur Shakespeares "En midsommarnattsdröm". Det är inte så konstigt, eftersom Elisabeth ofta såg sig själv som Titania.

Redan Maria Theresia, kejsarinna 1740 - 1780, sov i denna säng.

Kejsarinnan brukade varje år tillbringa några veckor på våren i Villa Hermes, ända till 1899, då hon mördades. Arvinge blev hennes favoritdotter, Marie Valerie, även om Franz Joseph tillstods rätten att få bo där under hela sin livstid.

Efter imperiets fall år 1918 blev Villa Hermes egendom av "De krigsskadades fond", tills den österrikiska republiken tog över 1937, bara för att några år senare förlora den igen till ryssarna, som var segrare i nästa krig och som beordrade att huset tömdes.

Men de gav tillbaka egendomen redan 1950. Trots detta förföll byggnaden under de närmaste åren, tills föreningen "Villa Hermes vänner" 1969 beslutade att restaurera det som kunde räddas och att göra ett museum av huset.



Tillbaka till eller till av


18.5.2000 by webmaster@werbeka.com