Om man vill besöka Sisi-museet får man en kombinationsbiljett som gäller även i kejsarvåningen och i silverkammaren. Naturligtvis är det strängeligen förbjudet att fotografera någonstans - löjligt nog, eftersom kejsartiden tog slut för nästan 100 år sedan. Vems copyright vill man då skydda? Samlingarna tillhör staten. Staten är medborgarna. Alltså ... I Sisi-museet har man dessutom försökt att försvåra fotograferandet, nästintill att göra det helt omöjligt, genom att ha mörka lokaler och störande belysning, speglingar, etc. Visningen börjar helt dramatiskt med kejsarinnans dödsmask, liksom för att inte låta besökaren glömma, vilket tragiskt öde denna kvinna hade under sin livstid, redan innan hon mötte sin mördare. Självklart hade denna femtonåriga flicka inte en aning om vad hon skulle ge sig in på, när hon gifte sig med en kejsare.

För henne var det förmodligen bara romantiskt att få träffa en riktig kejsare, som dessutom var "tjänstledig" och hade tid för nöjen. Kanske fanns det även en personlig sporre, att istället för den äldre systern kunna vinna hans gunst. Naturligtvis var det för "söndagsbarnet" en upplevelse att motta alla hyllningarna, när hon reste in till Österrike som blivande "första kvinna". Hur annorlunda var sedan inte verkligheten vid hovet, till råga på allt med en så pliktmedveten make, som Franz Joseph var. För den - utan tvekan hemifrån ganska bortskämda - prinsessan försvann livets lätthet bakom hovceremonierna vid alla representationsuppgifterna. Man behöver bara titta på de många länderna, vilkas vapen omger henne på bilden intill, för vilka hon var statsöverhuvudets maka. Bilden visar kejsarinnan i rubinsmyckena, bilden som visas på utställningen är dock bara ett tryck efter en oljemålning av Georg Raab.

Elisabeth själv visste redan några dagar efter sitt bröllop att hon hade gett sig in på fel väg, vilket kommer till uttryck i följande rader:

"Oh, måtte jag aldrig ha lämnat stigen, som hade lett mig till frihet. Oh att jag aldrig hade förvillat mig på högfärdens breda gator!"

"Oh, dass ich nie den Pfad verlassen, der mich zur Freiheit hätt geführt. Oh dass ich auf der breiten Straßen Der Eitelkeit mich nie verirrt!"

Det visar ju inte på alltför djup kärlek gentemot Franz Joseph, knappa nio månader efter att hon hade förlovat sig med honom. Men detta framgår även senare, i kejsarvåningen. På sitt skrivbord hade kejsaren en bröstbild av sin maka, i nästintill naturlig storlek, som dominerar hela rummet - medan det på Elisabeths skrivbord är en bordsklocka, som är den största känsloyttringen. Det är ytterligare en tragik i dessa bådas livshistoria, att Franz Joseph avgudade henne under hela sin livstid, medan hon - minst sagt - var ytterst tillbakadragen. Även ringklockan, som kejsaren måste använda sig av, om han ville beträda den äkta fruns svit, är ett tecken på detta. En ringklocka åt andra hållet vet man ingenting om. Fast å andra sidan ska hon väl inte ha uppsökt honom så ofta ...

Att det i museet projekteras några av Sisis dikter mot väggarna - i hennes handstil - är en rolig idé. Man kan se dubbelskrivningen av konsonanterna genom att göra ett streck över dem, såsom det var brukligt förr i tiden. Rimmet från "Sonne" till "Throne, Krone och wohne" är inte helt lyckat, men man må tillstå henne denna poetiska frihet. "Jag är ett söndagsbarn, ett barn av solen; Sina gyllne strålar vävde den mig till tron, Med sin glans flätade den min krona, Det är dess ljus, som jag bor i, Men om den försvinner för mig, måste jag dö."

"Söndagsbarnet" visar ett starkt ego, men det är samtidigt en motsättning till hennes avsky mot representation. Då hade hon ju verkligen kunnat stå "i solens ljus". Om man redan sen barnsben ser kronan (om det så också bara var en hertigskrona) på sina egna skor, då utvecklar man förmodligen helt automatiskt känslan av att "jag är någon". Men förmodligen ville hon stå i rampljuset utan hovlivets tvång på minussidan. Att hon dök ner i en djup depression efter sonen Rudolfs födelse, är heller inte förvånande. Dels händer det inte bara henne efter att ha fött, men dels hade hon därmed uppfyllt en viktig bit av sin uppgift som kejsarinna och var nu logiskt nog ännu mindre medelpunkt av hovlivet. Å andra sidan skulle just denna depression leda till att hon började en ensamsemester på Madeira - och kom tillbaka mer självmedveten än någonsin tidigare.

Statyn av Hermann Klotz, som visar henne "höghetsfullt skridande", finns idag i alla möjliga storlekar. Denna här, i naturlig storlek, skänktes dock till republiken(!) av Franz Salvator, som var gift med dottern Marie Valerie. Kejsarinnan var utan tvekan en skönhet, men hon var också ytterst medveten om detta. I hennes ställning har man till exempel möjlighet att få håret kammat under två till tre timmar varje dag. Man kan också ge sig hän åt diverse skönhetskurer, för vilka normalbefolkningen varken skulle ha råd eller tid. Man visar några av hennes recept i utställningen. Till skönhetsvården hörde naturligtvis även den slanka figuren. Vi ser en - av henne ofta använd - personvåg, som måste hålla hennes vikt under femtio kilogram. Och det vid en kroppsstorlek av drygt 170 centimeter. Även hennes midjemått av endast omkring 50 centimeter var nog ovanligt, men kanske inte heller alltför hälsosamt.

Bilden av ankpressen kommer från silverkammaren. Denna uppfanns 1842 i Paris, så att man kunde krama ur saften ur fågelben, för att servera den, uppblandad med rödvin, till stekt ankbröst. Därav även namnet ankpress. Dock Sisi använde ankpressen för att låta pressa saften ur kalvkött, som hon antingen drack okokt, eller också inte. I silverkammaren påstår man att så var fallet - en trappa upp, i Sisi-museet, förnekar man det. Saften kryddades och kokades, innan kejsarinnan intog den, säger man här. Hur det än må vara, om den var rå eller kokt, det hade förmodligen inte skadat om kejsarinnan hade varit lite mer förankrad i den reella världen. Efter trettio lät hon sig inte fotograferas längre och de sista målningarna, som hon stod modell för, kom till när hon var fyrtiotvå.

Allt detta är - hennes höghet må ursäkta - ganska sjukt. Men det bidrog så klart till kulten kring henne, som uppstod efter hennes död. Ty under sin livstid var Sisi inte alls lika populär, som hon blev senare, då inte minst genom filmerna om henne av Ernst Marischka. Eftersom hon, där så bara var möjligt, flydde undan offentligheten, var hon inte heller intressant för tidningarna. Inte att undra på att hon i en av sina dikter redan 1885 skriver: "Jag vandrar ensamt hän på denna jord, har avsagt mig allt nöje i livet, mitt själsliv delas ej av någon like. Aldrig fanns den själ, som mig förstod." "Ich wandle einsam hin auf dieser Erde, der Lust, dem Leben längst schon abgewandt, es theilt mein Seelenleben kein Gefährte. Die Seele gab es nie, die mich verstand."

Kanske inte, ty en själ, som skulle kunna dela så mycket egoism, kan bara inte finnas ofta. Hon hade, trots allt, den stora turen att hon hade Franz Joseph som make, som stödde henne där det bara var möjligt, fastän hon gjorde allt för att komma bort från honom. Han, inte hon, borde ha det legendära eftermälet!

Den ljusaste delen i kejsarinnans liv är väl förknippad med Ungern. Självklart var det hennes intresse av att rida, som bidrog till det, eftersom det där gavs utsökta möjligheter; men inte minst torde ungrarnas mentalitet ha bildat en rätt stark kontrast till hovlivet i Wien. Hur nära relation hon sen hade haft med Greve Andrassy vet väl bara dessa två själva.

Hon lärde sig ivrigt ungerska, utan att i övrigt visa någon större talang för språk och hon hämtade en flicka från från den ungerska landsorten, som snart blev till en förtrogen. Hur denna flicka kom till hovet är ännu idag en av kejsarinnans hemligheter. Om allt detta hittar man dock ingenting i utställningen. Oh, bara inga skandaler, som skulle kunna skada hennes rykte och därmed myten kring henne ... Under trettiotalet hade tidningen "Das Kleine Volksblatt" en fortsättningsroman i bilder om kajsarinnan - här ser vi Sisi, när hon hade blivit Drottning av Ungern. Att hon året efter ville föda sitt barn i Ofen, dåtidens Budapest, är ytterligare en extravagans.

Å andra sidan gav det mycken välvilja från ungrarnas sida. Efter sonen Rudolfs självmord klädde sig Sisi endast i svart och drog sig - om möjligt - ännu mer tillbaka. På Korfu lät hon bygga det så kallade Achilleion åt sig, eftersom Iliadens hjälte, Achilles, var hennes stora idol. Dock, när det var färdigbyggt hade hon redan tappat intresset och ville sälja det igen. För hennes resor byggde man till och med en "hovvagns-kombination", som bestod av en salongvagn och en sovvagn. Åter är det typiskt för Sisi, att hon ville att vagnarna skulle vara så lite iögonfallande som möjligt på utsidan, men i det inre skulle de ha all lyx. Här i museet hittar man en rekonstruktion av sovvagnen, originalet finns på Wiens tekniska museum. Men inte heller resorna kunde stilla Elisabeths rastlöshet. "Resmålen är attraktiva endast för att själva resan ligger emellan", sade hon själv.

Men det är väl så att man, om man bara är intresserad av sig själv, förr eller senare får nog av det egna jaget - så mycket mera, när jagets kropp inte längre förmår att upprätthålla ungdomens skönhet och smidighet. På så sätt blir även hennes dödslängtan lättare att förstå. I maj 1898 skrev den yngsta dottern, Marie Valerie, i sin dagbok: "Idag sa mamma igen att hon ofta längtar efter döden..." Några få månader senare, i september samma år, blev hon ett offer för attentatsmannen Luigi Lucheni, som stack ihjäl henne med denna fil.

Lika tragiskt, som egentligen hela Sisis liv, är att hennes mördare hade kommit till Geneve, för att ta livet av Prinsen av Orléans. Denne ändrade dock sin resrutt i sista stund. Sålunda blev istället Kejsarinna Elisabeth utvald av denne galning. Men hennes tragiska död har sedan även blivit en del av anledningen till bildandet av myten kring Sisi. © Bernhard Kauntz, Wolvertem 2009

Tillbaka till eller till av