FÖR 100 GENERATIONER SEDAN

År 540 f. Kr.


Den doriska basilikan i Paestum byggdes. Den har 9 respektive 18 kolonner per sida, vilket får den att verka vara ovanligt bred. Detta understryks av att kolonnerna är lite tjockare på mitten - s.k. entasis.

Epikarmos föddes på ön Kos, men växte upp i Megara, på Sicilien. Han var en av de första som utvecklade komedin. 35 av hans verk överlevde varav många innehåller burleska element.

Miltiades, en blivande general, föddes i Aten, som son till Kimon från Philaidernas släkte. Miltiades gifte sig sedan med Hegesipyle, dotter till den rike, trakiska kungen Oloros. Hon födde sedan deras gemensamma son Kimon. Miltiades var ett tag regent i Chersonesos och han skulle bli en av de tio generalerna som utsågs till att leda Perserkrigen. Mot slutet av sitt liv använde han 70 av den atenska flottans skepp i ett angrepp mot Paros, för personlig hämnds skull. Paros var för övrigt berömt för sitt högklassiga vita marmor, som började brytas vid den här tiden. Miltiades misslyckades med sitt uppsåt, blev sårad i benet, fick böter för tilltaget och avled av såret i benet snart därefter.

Gelon föddes. Han kom att bli diktator i Gela och Syrakusa, och skulle bl.a. vägra slåss på grekernas sida mot persernas kung Xerxes men han skulle komma att hejda den kartagiska framstöten på Sicilien.
Karthago, på feniciska Kart-cha-dasht, betyder "Nya staden". Den låg vid Afrikas nordkust nära dagens Tunis. Dido sägs ha varit grundare och drottning av staden, antagligen i slutet av 800-talet. Dido var en kungadotter, men när hennes bror Pygmalion dödade hennes make, flydde hon till Nordafrika, där hon köpte stadsområdet av en lokal ledare, Larbus. När denne Larbus såg att staden växte till sig ordentligt, hotade han med krig, om inte Dido skulle gifta sig med honom. Men Dido ville inte det, utan hon valde att ta livet av sig istället. Enligt Vergilius tog hon förvisso livet av sig, dock på grund av en annan anledning. Enligt honom levde hon ihop med Aeneas, tills Jupiter befallde den senare att ge sig av från Karthago. Över detta skulle Dido ha varit så förtvivlad, att hon brände sig själv på ett begravningsbål.
Karthago var en handelspunkt för fenicierna. Staden hade två utsökta hamnar, som var förbundna med en kanal. Ovanför hamnarna låg Byrsan, en muromgärdad fästning. Genom underkastelse av de lybiska stammarna och genom att ansluta äldre feniciska kolonier kom Karthago att ha kontroll över hela nordafrikanska kusten från Atlanten till Egyptens västkust, liksom över Sardinien, Malta, Balearerna och delar av Sicilien. Övertaget till sjöss gjorde det möjligt för kartagerna att bygga ut sina bosättningar och erövringar. På så sätt skapade de ett splittrat imperium, huvudsakligen ägnat åt handel. Man hade silver- och blygruvor, tillverkade sängar och sängmaterial, en träindustri fanns i Atlasbergen, man producerade billiga lerkärl, smycken och glasvaror för handelns skull, samt exporterade vilda djur från Afrika, liksom frukter, nötter, elfenben och guld. Det var sämre beställt om konsten. Det mesta som gjordes var kopior av egyptisk, grekisk och fenicisk konst. Litterärt finns det bara några få skrifter av teknisk natur. Därför vet man idag ganska litet om vardagslivet i Karthago, dess styre eller dess språk. Religionen inbegrep människooffer till de viktigaste gudarna, Baal och Tanit, motsvarigheten till den feniciska Astarte. Grekiska Demeter och Persefone, liksom den romerska Juno, inkluderades senare i den kartagiska tron.
(När vi i skolan läste om de puniska krigen fick jag en bestämd uppfattning av att romarna var det civiliserade folket och kartagerna barbarer. Man "höll på" Rom. Men när jag som vuxen fick tillfälle att besöka Karthago, och i samband med det tittade på fynden av utgrävningarna, var jag plötsligt inte lika säker längre. Det som fanns var inte bara tekniskt avancerade prylar, såsom strykjärn och liknande, det fanns också "humana" föremål, som dockor och andra barnleksaker. Allt detta i långt större utsträckning än jag har sett av samtida utgrävningar i vare sig Grekland eller Rom.
Jag har inget annat belägg för min känsla, men jag tror att vi lider av västerländsk partiskhet, när vi dömer kartagerna till att ha varit underlägsna den romerska civilisationen. Vi har ju i alla tider varit utsatta för propaganda på alla områden, det senaste århundradet framför allt för amerikansk sådan, och har därigenom svårt att se saker och ting från båda hållen. En första insikt vore att inse det faktum.
Även vad gäller uppförandet verkar det som om de europeiska folken inte hade samma hyfs, som en del andra samtida. Herodotos skriver t.ex. att det ansågs vara mycket ofint hos perserna att låta kroppsljud passera - något som tydligen var accepterat hos grekerna. Han skriver också att det hos egyptierna fanns seden, att yngre människor vek undan när de mötte äldre personer på en gata, samt att ungdomen inomhus reste sig, när en äldre person kom in i rummet - något som bara spartanerna tillämpade i Grekland. Jämförelsen med idag visar klart att vi håller på den gamla europeiska o-uppfostran; jag tänker bara på stadsbussarna, där skolungarna rusar in först för att få en sittplats, medan pensionärerna får stå kvar.)

till 500: I Tarquinia-området finns utgrävningar från ett trettiotal stengravar från den här tiden, många med utsökta etruskiska väggmålerier. Bland de viktigaste är Tomba dei Tori (540), Tomba della Caccia e della Pesca (530), Tomba degli Auguri (530), m.fl. Gravarna är dock inte öppna för besökare.

Herakleitos föddes i Efesus i Mindre Asien. På grund av hans liv i ensamhet och det mörka budskapet i hans filosofi kallas han också den dunkle eller den gråtande filosofen. På sätt och vis kan Herakleitos sägas vara en av grundarna av den grekiska metafysiken. Han ansåg elden vara urämnet, som skapar den synliga världen. Han skapade också en ny social uppfattning, enligt vilken individen bör underordna sig de universiella lagarna för att kunna bli någotsånär harmonisk. Bara ett av hans verk, "Om naturen", kan definitivt tillskrivas honom. Många fragment av hans arbeten har sparats genom senare referat och en samlad utgåva av alla hans bevarade skrifter kan man hitta i diverse moderna verk. Hans mest kända tes är: "panta rhei" - allting flyter.

Polykratos, son till Aiakes, tog tillsammans med sin bror makten på ön Samos, på bekostnad av aristokratin. De nya regenterna främjade dock hantverk och jordbruk och lyckades på så sätt förbättra Samos ställning.

Etruskerna grundade Felsina, dagens Bologna. Observera att "grunda" är ett relativt ord i detta sammanhang. Det menas "att skapa en bosättning", ur vilken dock inte nödvändigtvis dagens moderna stad måste ha växt fram, utan referensen till vår tid ska vara en lägesbeskrivning. Så är det t.ex. fallet i Tarquinia, som låg längre österut än dagens Tarquinia, på "La Civita", en platå på vänstra sidan av Martafloden. Tarquinia var förresten en av de äldsta orterna i Etrurien, om inte den äldsta överhuvudtaget. Stadens inflytelseområde gränsade mot det av Vulci och Caere.
Caere, dagens Cerveteri, bildat ur "Caere vetus" = "det gamla Caere", var etruskernas rikaste stad. Troligtvis kom rikedomen ur malmen i de omliggande bergen, som nu, vid början till järnåldern, blev en viktig handelsvara. Man har hittat der största antalet korintiska vaser i Caere, som dateras från 600-talets sista kvartal till mitten av 500-talet. Import från Grekland och vidareförsäljning i Etrurien var ytterligare en inkomstgivande affärsgren. Av alla etruskiska städer hade Caere de största kontakterna med Grekland, och därför också ett grekiskt namn, Agylla. Caere var till exempel den enda staden från Etrurien, som hade byggt ett eget skattehus i Delfi. Men inte bara Korint, även Aten bedrev handel med Caere. Man exporterade olja och keramik. Den äldsta, målade attiska vasen i Etrurien hittades också i Caere.
Eftersom Caere låg några kilometer ifrån kusten - liksom för övrigt de flesta etruskiska städerna, bara Populonia var belägen direkt vid havet - behövde man en hamn. Den låg i Pyrgi. Floden Minio (idag Mignone) bildade gränsen mellan Caere och Tarquinia.


År 539 f. Kr.


Babyloniska riket erövrades av Kyros den store av Persien. Perserna gick in i Babylonien via Dijaladalen och mötte den babylonska armén vid Opis. Dessas försvar räckte dock inte till.
10 oktober: staden Sippar kapitulerade utan strid.
12 oktober: Kyros intog Babylon. Han sägs ha avlett Eufrats lopp, för att ta sig in i staden via flodbädden. (Det som talar för en sådan teori är att han kunde klara stadsmurarna på så sätt - det som talar emot är att Babylonierna måste ha vetat om det, när de såg att vattnet försvann - och varit förberedda i så fall, samt att han skulle ha avgett en präktig måltavla där nere. Och det senare gör denna berättelse föga trolig.) En annan källa anger att Kyros armé aldrig behövde belägra staden, eftersom många hälsade perserna med hänförelse och tyckte att de skulle vara bättre regenter än Nabonidus. När Babylon föll i persernas händer, följde hela det babylonska väldet efter, så att Kyros fick allt gratis.
Och detta betydde slutet på den babylonska eran. Arvet efter detta framstående folk märktes och märks dock i hela världen, även om hebreerna och grekerna blev starkast påverkade av dem.

530-talet: Chu-riket i Kina hade återhämtat sig under Ling som ledare, men framför allt kung Helü från Wufolket gick emot Chus förnyade expansionism. Befälhavaren för Wu var Wu Zixu, som dock i själva verket var en överlöpare från Chu, vars furste hade mördat Wu Zixus far. När Wu Zixu väl hade intagit Chus huvudstad, lät han gräva upp sin antagonists lik och piskade sedan ut det offentligt.
Kungen av Yue, ett folkslag som bodde söder om Wu och förmodligen var anfäder till dagens vietnameser, passade på att anfalla Wu, medan de var upptagna med kriget i väster. Kung Helü föll i striderna och efterträddes av sin son Fuchai, som klarade att avvärja Yue-truppernas anfall. Men Fuchai och Wu Zixu gick inte alls bra ihop, de blev osams om de framtida planerna. Wu Zixu ville följa upp och slå Yue i grunden, medan Fuchai ville attackera de kinesiska staterna i norr. Det gjorde han senare också ganska framgångslöst, efter att ha krävt Wu Zixus självmord, som det påstås.


År 538 f. Kr.


Kyros den store tillät de fångna judarna i Babylonien att återvända hem, Serubbabel ledde den första gruppen - cirka 42000 människor. Kyros utsåg honom till guvernör av Jerusalem. Där organiserade han uppbyggnaden av templet, som 586 hade förstörts av Nebukadnessar.
Resten av Serubbabels liv ligger i dunkel. Man säger att han avsade sig sin post och återvände till Babylon. Detta trots att han var Jojakins sonson och därmed en direkt avkomma i Davids led. Men han föddes under fångenskapen i Babylon och kände sig antagligen mera hemma där. (Samma sak upplever vi idag med många invandrarungdomar, som vill bo kvar i sina nya länder istället för att åka till sitt hemland igen.)

År 537 f. Kr.


En allians mot den grekiska expansionen slöts mellan karthagerna och etruskerna.

År 536 f. Kr.


Xenofanos slog sig ned i Elea, en gammal fenicisk koloni i södra Italien, där han grundade den eleatiska skolan, vars filosofiska innehåll senare vidgades och systematiserades av hans elev, den grekiske filosofen Parmenides. Den eleatiska skolan säger att universum är en i stort sett oföränderlig enhet, dock gränslös i såväl tid och rum och bortom människornas uppfattningsförmåga. Bara genom filosofisk eftertanke kan den ultimata sanningen bli känd. Sinnesupplevelser leder bara till en begränsad och snedvriden syn på verkligheten. Den eleatiska skolan var en grund för Platos metafysiska system.

Karthagerna landade på Sicilien, men måste hålla sig på öns nordvästra del, de grekiska bosättningarna var för starka. De viktigaste karthagiska kolonierna blev Panormus (dagens Palermo), Motya och Solois.


År 535 f. Kr.


Sjöslag vid Alalia mellan etrusker och karthager mot greker, som skulle förhindra en alltför stor utbredning av grekerna i Medelhavsområdet, denna gång på Korsika. Grekerna drog sig tillbaka.
Enligt Herodotos ska det ha varit invånare från Fokia, som stred på grekernas sida. Bakgrunden därtill är följande: När Kyros den Store hade tagit Lydien, försökte han att också inta grekernas städer i Jonien. Då han belägrade Fokia, flydde befolkningen i sina båtar, hellre än att bli slavar. Mer än hälften återvände dock, drivna av hemlängtan, men resten seglade till Korsika, för att bosätta sig där. Det blev dock för mycket för etrusker och karthager, vilket ledde till att grekerna retirerade till Rhegium.
Etruskernas blomstringstid föll på 700-400-talen, då de i stort sett behärskade ett område från Alperna i norr till Tibern i söder. Landet kallades Etrurien, av det grekiska ordet "Tyrrhenia". Romarna kallade folket på "landet" Tusci, av vilket det finns tecken i dagens landskapsbeteckning Toscana.
Man har aldrig hittat någon etruskisk litteratur i nämnvärd utsträckning. Därför kan man bara spekulera om folkets ursprung. Utgrävningarna har dock kastat lite ljus i dunklet. Man är nu överens om att de tidigaste kolonierna låg vid kustlandskapen i Toscana. De första städerna, Vetulonia och Tarquinii, härstammar troligtvis från 800-talet. Från denna tid har man nämligen hittat helt andra gravformer än de tidigare i regionen, samt gravinnehåll av bärnsten, silver, guld och egyptiska ädelstenar, som dittills varit okända där. Tillsammans med speciella drag i deras religion torde det stå klart att etruskerna ursprungligen är ett orientaliskt folk, eller att de kom från Mellersta Östern.
Redan före 500-talet vandrade etruskerna söderut från Toscana till Kampanien och Latium och grundade där förutom Felsina städerna Melpum och Mantua. Under senare delen av 500-talet hade de även kontroll över Rom.
Efter slaget vid Alalia fick etruskerna även kontroll över Korsika. Drömmar om en etruskisk stormakt grusades dock av gallerna, så att de aldrig fick någon verklig nationalstat. Stadstaterna var ovilliga att gå upp i en större nation, även om de inte slogs med varandra, som i det grekiska exemplet. Dock hjälpte man varandra inte heller med krigföring mot andra. När Veji var i konflikt med Rom, rörde de andra städerna inte ett finger för att komma till Vejis försvar. På så sätt blev det slutligen ganska lätt för romarna att underkuva hela Etrurien.
Det fanns lösa sammanslutningar mellan städerna, i norr och i söder, men de centrala städernas förbund var det enda av betydelse. Även det var dock mycket löst, kanske framför allt för att det främst vilade på religiösa grunder. Man hedrade årligen gudomen Voltumna vid sjön Volsiniensis (idag Lago Bolsena) i Latium. Följande städer ingick: Arretium (idag Arezzo), Caere, etr. Cisra (Cerveteri), Clusium, etr. Clevsin (Chiusi), Cortona, etr. möjligtvis Curtun, Perusia (Perugia), Populonia etr. Pupluna eller Fufluna, Rusellae, Tarquinia etr. Tarchna, Veji (Veio), Vetulonia, etr. Vatl, Volaterrae, etr. Velathri (Volterra) och Vulci. Man känner inte till det etruskiska namnet för alla städer - i många fall är våra kunskaper om namnet hämtade från präglingen på mynten som gavs ut i staden.
Varje stad regerades av s.k. lucumones, som valdes årligen bland societeten. Den religiösa lagen stammade från tre böcker, som hette Etrusca Disciplina, enligt Livius och Cicero. Den första, Libri Haruspicini, handlade om offer av inälvor från nyss slaktade djur. Den andra, Libri Fulgurales, förklarade konsten av eldsoffer. Den tredje, Libri Rituales, handlade om fler ting, som utförandet av riter och det sociala och politiska livet. Enligt Servius handlade en fjärde om Gudar i djurskepnad. (Men åter reser sig frågan, varför till och med deras heligaste böcker har latinska namn. Det är klart att det i det här fallet kan förklaras lättare, här kan det röra sig om referenternas översättningar.)
Den tidiga handeln skedde österrut, med Cypern och med fenicier och folk från Mellersta Östern. Etruskerna var det första folket i Italien, som sökte handel med egeiska folk. Deras främsta industriformer var metallurgi, jordbruk och handel. Boskap, säd, ull, vin och timmer var de främsta handelsvarorna. Redan från mycket tidigt stadium bröts koppar och järn i gruvdrift.
De flesta städerna hade kvadratform med befästningar genom murar med torn och dubbla portar. Stadsmuren i Rom, byggd under Servius Tullius, var av etruskisk konstruktion.
Deras främsta vapen var spjut och stridsyxor, som ofta även kastades. Hjälmar och skölder tog man efter grekerna, medan svärd tycks ha varit en dyr raritet. (varför det, när det gäller ett metallkunnigt folk?) Kavalleriet var en viktig del av armén, stridsvagnar har hittats i så gott som varje grav, som var stor nog för att rymma en sådan. Flottan var förvånansvärt stark och dominerade Medelhavet under två århundraden.
Det är svårt att bilda sig en uppfattning om etruskernas religion, utan nedskrivna underlag. Enligt romerska historieskrivare motsvarade följande gudanamn de romerska gudarna: Tinis - Jupiter, Uni - Juno, Menrva - Minerva, Sethlans - Vulcan, Fuflans - Bacchus, Turms - Merkurius. Catha var solguden, Tiv månguden och Thesan gryningens gud. Turan - Venus och Aplu - Apollo var andra par, (fast den senaste var ju en grekisk gud). Över dessa gudar regerade en grupp av namlösa makter, Ödets personifikationer. Många element i den etruskiska religionen har anammats av gamla Mesopotamiska länders kulter. Att spå i fåglarnas flykt eller från innandömet hos ett nyslaktat djur är typiska tillvägagångssätt hos kaldeerna.
Det etruskiska språket föll i glömska efter den romerska erövringen. Därför har man inte kunnat översätta de få fragment som finns kvar. Greken Dionysius har kallat den för olikt allt annat. Man anser idag att det var ett icke indo-europeiskt språk. Det etruskiska alfabetet hade från början 26 bokstäver, men på slutet användes bara 20. Alfabetet kan likna det grekiska, men grammatiken och vokabulären skiljer mycket. Däremot är det romerska alfabetet en modifikation av det etruskiska. Det finns tusentals inskriptioner på gravarna, men de är i de flesta fall namn. Det finns ett enda manuskript, av liturgiskt innehåll, skriven på 12 linneramsor, som hittades i lindningen av en samtida egyptisk mumie.
Etruskisk konst visar släktskap med grekisk, egyptisk och konsten i Mindre Asien. Den hade ett stort inflytande på följande romerska stilar. Inga palatser, offentliga byggnader eller tempel har överlevt, det allra mesta byggdes nämligen i trä. Några få stentempelruiner har dock kunnat lämna upplysningar. Istället för det grekiska öst-väst-läget hade de etruskiska templen ett nord-syd-läge. De stod på ett högt podium och en fyrkollonad port ledde in i templet genom tre dörrar - i tre parallella rum för de tre högsta gudarna. På gavlarna hade man terrakottastatyer.
Städerna byggdes på bergstoppar och de befästes med murar som hade valvade portar. Det inre av gravarna och husformade begravningsurner lämnar ledtrådar om hur etruskiska hus kan ha sett ut. De hade flata tak med gavlar och bestod av ett till tre rum. Senare hus hade också ett atrium, där man samlade regnvatten, och en loggia. Romarna följde upp detta sedan. Etruskerna kunde också bygga akvedukter, broar och avlopp.
Utanför städerna fanns kyrkogårdarna, där familjegravarna låg. De byggdes under jord, men hade långa kragade gångar och var täckta av jord. Senare gravar hade flera rum och var rika på innehåll.
Skulpturen tjänade mest till tempeldekoration och gravsmyckning - i målad terrakotta och brons. Från att i början vara mycket lik grekernas, utveklades skulpturen efter egna drag och inspirerade den romerska återgivningen av porträtt, t.ex.
Det som finns kvar av etruskisk måleri är främst muralmålningarna från tak och väggar i gravar, speciellt i Tarquinii och Clusium. Motiven är religiösa eller hämtade från grekisk litteratur, som t.ex. Akilles gärningar. Det finns också återgivningar från idrottsspel, dans och musik och festmåltider. Figurerna är stiliserade, ofta konturerade och hållna i ljusa färger. Först senare, på 300-talet blir scenerna dystrare, som t.ex. krigsscener. (Det ger en uppfattning om hur man såg på döden, väl?)
Som framträdande metallbearbetare gjorde etruskerna smycken i form av stridsvagnar, kandelabrer, skålar och framför allt polerade speglar. Allt detta hade mytologiska scener ingraverat. De gjorde också smycken i guld, silver och elfenben i filigran eller granulations- och andra avanserade tekniker.
Vasmåleriet däremot kopierade man från grekerna. Det kunde gå så långt som i fallet med kyathoi, som egentligen var en inhemsk etruskisk kärlform. Men för att förbättra sin omsättning i Etrurien började attiska krukmakare att tillverka kärlen, som man smyckade med modern svartfigurmålningar. Men de etruskiska hantverkarna ville naturligtvis inte tappa denna marknad, därför fortsatte även de sin tillverkning, fast numera med attisk färgdesign.
Etruskisk konst hade ett enormt inflytande på samtida kulturer från 500-talet till 200-talet.

År 534 f. Kr.


Servius Tullius dog och Lucius Tarquinius Superbus tillträdde som den sjunde och siste av Roms kungar. Han kallades också Tarquinius den Stolte. Han var son till Tarquinius Priscus och svärson till Servius Tullius. Vid tillträdet övergav han nyss genomförda lagreformer och försökte införa despotstyre.

I Aten infördes en "skådespelare" på teatern, som möjliggjorde uppförandet av satyrspelet. Ordet "satyrspel" kommer av satyrkörerna. I dessa körsånger, också kallade "dithyramber", framträdde en dialog mellan försångaren och kören. Men kören ingrep sällan i handlingen, utan var "folkets röst". Satyrspelen berättade alltid myter. I våra dagar har vi 35 bevarade dramer - av Aiskylos, Sofokles och Euripides.
Vid Dionysosfesten i Aten (varje år i början av april) som pågick i tre dagar, uppförde man varje dag tre dramer och ett satyrspel. Tre författare tävlade varje dag om ett pris.
Skådespelarna var bara män, som spelade i masker framför en kulissbyggnad, skene. Ordet scen är nog en kvarlåtenskap från de gamla grekerna, alltså. Den som sägs ha hittat på försångaren är poeten Thespis, som vann pris detta år - inte så konstigt om han uppfann den dramatiska framställningen. Han påstås också ligga bakom idén med maskerna. Engelskan bevarar ännu idag ordet "Thespian" i betydelsen av just skådespelare.

Den numera 29-årige Siddhartha Gautama insåg hur tomt hans liv hade varit och gav sig av för att söka fred och upplysning, i det han avsade sig alla jordiska tillhörigheter. Han ville komma ifrån återfödelsecykeln (han var ju hindu) och försökte med yoga och asketism. Han insåg däremot efter några år att detta inte heller var lösningen.


År 533 f. Kr.


Polykratos blev ensam diktator på Samos. Han gjorde Samos till den starkaste sjömakten i Egeiska havet. Men han var inte omtyckt av alla. Pythagoras hatade honom så mycket att han lämnade Samos. Men Polykratos (eller hans framgångar) hade en förmåga att attrahera dåtidens personligheter, så att Samos blev något av ett kulturellt centrum under honom. Bl.a. verkade en av århundradets mest kända läkare här, Demokedes från Kroton, som tidigare hade varit verksam i Aten och senare skulle hålla till vid Dareios I:s hov, innan han på gamla dagar återvände till Kroton.
Även arkitekten och bronsgjutaren Rhoikos arbetade här. Tillsammans med Theodoros lär han ha byggt det stora Heratemplet på Samos. De två sägs också ha uppfunnit bronsgjutningen, samt ha besökt Egypten tillsammans.
(Vid första betraktelsen kan det verka underligt att konstnärerna alltid flockades kring envåldshärskare - men egentligen är det en ganska logisk företeelse. Konsten har alltid varit beroende av mecenater, samtidigt som den genuint konstintresserade delen av mänskligheten utgör ett mycket litet antal. Därför måste det ha varit enklare att hitta en enskild makthavare som gynnare, än att hitta främjande krafter i en demokrati. Där har dessa förmodligen oftast röstats ner av majoriteten. Kanske var Aten inte heller något undantag, det som bjöds i form av poesi- och dramatävlingar upplevdes antagligen mera som "skådespel" - där det hände någonting - än själva konsten som var innehållet. Det fanns ju inga gladiatorspel eller fotbollsmatcher att förlusta sig på. I Rom, där det vid den här tiden redan fanns en Circus Maximus för brutalare skådespel, fanns heller inte det kulturella tävlingsinslaget. Det är ju även betecknande att de nya "spelen" i Grekland får sin tyngdpunkt förskjutna till idrott och hästkapplöpning. Även i vår "moderna" upplaga av olympiska spel fanns t.ex. oljemålning som tävlingsgren - dock med mycket ringa framgång, därför försvann grenen kvickt igen. Idag talar man istället om "fotbollskultur" och "rockkultur". När den österrikiske störtloppsåkaren Ortlieb häromåret sa att utförsåkningen ibland behöver ett offer - det skedde i samband med Ulrike Maiers dödskrasch - för att publikintresset ska upprätthållas, så reagerade samhället mycket negativt och mycket hycklande på denna sanning. Det är nu en gång så att folk söker spänning, risken för att något dramatiskt ska hända är kittlande. Hur ska man annars förklara att formel-ett biltävlingarna drar sådana massor? Inte är det väl för att se ett tjogtal bilar köra runt, runt i flera timmar - rättare sagt, man ser dem ju bara svischa förbi på samma ställe - om inte risken för en avåkning eller en krock var uppenbar.
Och även om de styrande i våra demokratier anslår pengar till "kulturen", så gör man det med fel förutsättningar. Man tror nämligen att man kan ge folk bildning genom att göra kulturen tillgänglig för massan. Det är som att sponsra en gocart-tävling, dit kommer också bara "de närmast sörjande" - spänningen finns inte där. Det är ju också därför att dagens konstnärer söker det groteska, det uppseendeväckande, för att man bara på så sätt kan locka massorna. Att man i verkligheten fjärmar sig från konsten genom dessa tilltag - det må vara en utställning av tavlor som innehåller provrör med AIDS-smittat blod, eller en utställning av utstoppade hundar, som "konstnären" själv har slagit ihjäl för det ändamålet, eller något annat galet påfund - det spelar ingen roll, konstnärens framgång är ju lika med hans publicitet. Och så länge massan är obildad nog för att besöka dessa avarter - och till råga på allt sedan känner sig "kulturell" - då kan samhället använda hur mycket kulturanslag som helst, utan att förändra något.
Jag tror att man först borde bilda folket, så att de kan uppskatta kulturen. Tänk bara vilka kulturella värden mänskligheten har förlorat genom krig (byggnader, skrifter - biblioteket i Alexandria!) eller ideologier (bokbål, svartlistning, förföljelse). Men det är klart, så länge man får en kick av att slå motståndarlagets supportrar i skallen efter en match, eller av att vandalisera en stad efter en förlust, då kan man inte vänta sig något annat. Så länge genomsnittsmänniskans kulturella värderingar står närmare människoapornas än filosofernas, så länge vi skickar de unga som militärer till utlandet för att slåss, istället för att skicka dem som hjälparbetare för att förstå andras kulturer - och därmed sin egen -, så länge får vi inte förvånas över det kulturella lågvattenmärke, som flertalet människor inte kan höja sig över. Man behöver ha en insikt i kulturhistoria för att kunna uppleva en rysning när man står på Akropolis i Aten och tittar på Parthenon - annars ser man bara en ruin. Den insikten behöver sen inte vara något alternativ till fotbollen eller rockmusiken, utan bara ett komplement.)

År 532 f. Kr.


Konfutius gifte sig, vid 19-års ålder. Han skulle komma att få en son och två döttrar.

År 531 f. Kr.


Staden Puteoli (idag Pozzuoli) grundades av Cumae vid Neapelbukten - dock under namnet Dikaiarkia. Man vet inte när namnbytet till Puteoli skedde.

Svärdet från Knutby i Uppland och sänkstenarna är exempel på skandinaviska bruksföremål från denna tid. Stenarna användes till fiske, linan sattes fast i hålet eller i urgröpningarna i kanten på stenen. Till fiskrensning eller till att flå sälar använde man ofta knivar av skiffer, som var lättare att tillverka, men inte lika hårda som flintknivar.


Copyright Bernhard Kauntz, Västerås, augusti 1996 - februari 2005
Till , till eller till

webmaster@werbeka.com