 KULTURHISTORIAGUDARNA I SUMERLandet Sumer låg där floderna Eufrat och Tigris flyter fram. Sumer under tjurens tidsålder, dessförinnan var det lejonets tidsålder, och nu är vi i fiskarnas tidsålder. 
Intressant är att under tjurens tidsålder förekom tjuren som symbol hos många kulturer såsom fisken står för vår tid, symbolen för Kristus och kanske med facit i handen, för den förstörelse av haven som pågår. Tvåflodslandet, som somliga säger Eden låg i, landet där Semiramis hängande trädgårdar funnits, landet som genomgått många hårda krig och inbördes strider, landet som än idag befinner sig i stridzonen. Dock blomstrade civilisationen i Sumer, när Egyptens norra och södra del enades under kung Narmer. Sumerernas ursprung och språk är okänt och inte besläktat med någon känd civilisation. Sumer är det land som i Bibeln kallas Sinears land. Ett folk slog sig ner där och började ”slå tegel” för att bygga ett högt torn….
”Så här var det, när jorden blev till. Rymden låg relativt tyst, åtminstone skulle det varit så för ett mänskligt öra. Först låg där den strålande Apsu/Solen, intill låg Mummu/Merkurius, som var Apsus budbärare, därnäst låg Lahamu/Venus, kärlekens och krigets härskarinna.” ”Så motsägelsefullt”, säger Tea.
”Vem var då Marduk, kometen?” frågar Tea. ”Somliga påstår att Marduk var Enkis son. Men det finns ett annat namn på Marduk, kometen, nämligen Nibiru, som betyder "genomkorsande”, säger Nin, ”fast å andra sidan var det Ea, som födde fram honom ur det stora djupet. Det är ett stort mysterium, vem han var egentligen.” ”Jaha", säger Tea, "jag har alltid misstänkt att stora armbandet måste vara rester av en planet. Nu vill jag att vi reder ut detta med gudarna, nu när jorden ändock kommit till.” ”Vi kan ju börja med ditt namn, Tea", säger Nin, "varför du envisas med att kallas Tea, när du trots allt heter TI.ANNA”. ”Ja, du Nin, det förenklar det hela med Tea, så är det med det. Berätta nu om vilka gudarna är och jag menar: försök reda ut våra sumeriska.” ”I tidernas början fanns det ju bara gudar på jorden och de fick arbeta och slita för att se till sin egen försörjning. Detta slit ville de till slut slippa och samlades för att diskutera frågan. Enki föreslog att de skulle skapa människan, så att gudarna slapp sina tunga uppgifter och fick tid över för det gudomliga. Vad gjorde då Enki? Jo, han tog lera och blandade den med ett gudomligt element och blåste så liv i dem. Så kunde gudarna få ägna sig åt sina uppgifter, medan människorna slet för dem. Som tack fick människorna landet mellan floderna och gudarna befallde dem att förvandla landet till ett paradis.”
Det byggdes ett högt hus åt An i Uruk , staden som kallas Erek i den stora boken Bibeln och där, i Ans höga hus, härskade gudinnan Inanna. Ans hus kallades E.ANNA (som betyder Ans hus). Där skulle han stiga ner från himlen. Anu var en av de tre högsta i triaden av gudar. De andra var Enlil och Ea. An styrde över gudaförsamlingen och han sörjde för att inga tvister kom emellan gudarna. Först fick gudarna uttala sig, därefter sa An: 'Så var det!' och därmed sattes ord till handling. De högre gudarna var till antalet 12 och hade ett tal, som sumererna kunde använda istället för namnet på guden.”
”Sådana var deras rangnummer, jämnt för de manliga och udda för kvinnliga", säger Nin. "Det gudomliga trädet i den mesopotamiska mytologin var en symbol för den kosmiska ordningen. Du förstår, Tea, att om du ser den bevingade solen tillsammans med trädet och den som regerar de vackra, urgamla städerna, så bildar de en treenighet och de olika nivåerna i den kosmiska ordningen.” ”Men Nin, varifrån kom makten till allt detta?” ”Från gudarna, Tea, det var deras gåva till regenten och han fick ansvaret som medlare mellan folket och gudarna.”
Enlil hade en allmakt genom att vara luftrummets gud och kunna bestämma över himmel och jord och därmed möjliggjordes framkallandet av syndafloden. Enlils stad var Nippur, som var Sumers andliga och kulturella centrum, och hans maka hette Ninlil. Hon var gudinnan för mödrar och fruktbarhet.”
”Men", säger Tea, "de kanske tror att allt är en lång saga?” ”Någon i tiden har sagt: klok är den som vet vad han inte vet. Det är grunden till kunskap” säger Nin. ”Så säger Bibeln, Tea, och nu är jag lite före i berättelsen, för detta hände efter syndafloden: 'Men Kus födde Nimrod; han var den förste som upprättade ett välde på jorden (…) och hans rike hade sin begynnelse i Babel, Erek, Ackad och Kalne i Sinears land.' Det kan du läsa i 1:a Moseboken 10:8 och framåt. 'Folket efter floden utbredde sig över jorden (…) och de hade enahanda tungomål. De drog österut och fann lågslätten i Sinears land och bosatte sig där. De sa: 'Kom, låt oss slå tegel och bränna det.' 'Kom, låt oss bygga en stad åt oss och ett torn, vars spets räcker upp till himmelen, och så göra oss ett namn.'' Detta finns i 1:a Mosebok 11:2-4. Det var etemenanki, de började bygga, förstår du. Men Bibeln berättar vidare om hur Herren såg, vad de gjort och plötsligt förbittrade Herren sig. Han såg till att de inte längre kunde förstå varandras språk och tornbygget avbröts. Detta är oförklarat varför, Tea, så det är svårt att veta varför det hände, men 'därav fick den (staden) namnet Babel', med vilket menas att Herren förbistrade hela jordens tungomål. Sedan spred Han ut folket över hela jorden.” ”Detta är ganska obegripligt, Nin, vad som inträffade! Men etemenanki och alla ziqqurater, som byggdes, var till våra gudars ära, Nin. Kanske har man därför låtit Herren bli förbittrad?" "Tornen nådde ända till himlen, så att gudarna kunde stiga ned till dem, för högst upp på tornets topp låg den heligaste delen, där endast guden fick vara med dess representant på jorden. Trapporna som gick upp till toppen var långa och följde varje sektion av byggnaden." ”Berätta mer Nin!” ”Kus far var Ham och Ham var son till Noa, så säger boken Bibeln, men vi kallar honom för Utnapishtim. 'Men Kus födde Nimrod (…) han var ock en väldig jägare inför Herren; därför plägar man säga: En väldig jägare inför Herren, såsom Nimrod.' Se det i 1:a Mosebok 8:9. 'Och hela jorden hade enahanda tungomål(…) bortsett från Jafets son.' Jafet var son till Noa och Jafet hade en son som hette Javans. Så Javans och hans söner, Elisa och Tarsis, samt kitteerna och dodaneerna talade ett annat tungomål. Från dem hade inbyggarna i hedningarnas havsländer utbrett sig, i sina länder efter sitt tungomål, efter sina släkter, i sina folk. Du kan se det i 1:a Mosebok 11:2-9.” ”Detta, Nin, tål att tänkas på och diskuteras - låt oss ha öppna sinnen för allt.”
”Var det inte Henok som blev medlare mellan Gud och de fallna änglarna”, frågar Tea. ”Jo", svarar Nin, "han fick göra en kosmisk resa, som slutade med ett möte med Gud. Men Henok misslyckades med sin uppgift och änglarna blev fördömda och fick inte återkomma till himlen.” ”Tänk", säger Tea, "vad man kan undra över sådana berättelser. Berätta mer om gudarna. Tänk om de var ”fallna änglar?"
”På modersidan hade Enki en halvsyster, Ninhursag (även kallad Ninmah och Nintu). Hon var barmhärtighetens gudinna och härskarinna över de stora bergen. Att hon var Enkis halvsyster stoppade honom inte från att få barn med henne. De fick en flicka, Ti, som betyder ”liv och revben” och Ninti blev ”livets härskarinna”. Hennes binamn var Mammu.” ”Oh", säger Tea, "ett namn nästan som mitt, Tianna. Vad vackert.” ”Enki hade även sex söner, tre av dem var Marduk (han som slutligen tog makten i Babylon), Nergal, härskaren av underjorden och Dumuzi, som äktade Inanna. Enkis bror Enlil hade åtminstone tre söner: Ninurta, som även Enlil avlade med systern Ninhursag, sonen Nanna/Sin (månguden) med makan Ninlil och Adad (den älskade), även kallad Ishkur. 'Genom Sins, Schamash, Adads och Ishtars port kom man in i Ans tronsal' säger texten", berättar Nin. "Nanna/Sin, hans namn betyder den ljusa, var Enlils förstfödde. Han hade den högsta makten i Ur. Där styrde han med makan Ningal och under deras styre blev Ur Sumers kornbod. Någon gång i tiden", säger Nin, "blev An och Enlil vreda. Det dånade och dundrade av gudars vrede, då flydde Nanna och Ningal till staden Haran. Kan du se det, Tea, att även Abraham lämnade Ur och begav sig till Haran, där han stannade en tid.” ”Är det ett sammanträffande, eller vad säger du?” frågar Tea.
”I alla fall var det en katastrof, när månguden lämnade sin stad. Du förstår att Nanna bestämde över årstider och växtlighet. Det var en mörk tid för folket. "Kan du hennes andra namn, för du vet ju hur viktig hon varit för många civilisationer?” ”Berätta det du, Tea”, säger Nin. ”Jo, grekerna kallade henne Afrodite, romarna sa Venus, kaananiterna och hebreerna kallade henne Astarte och i Egypten var det Isis. Men Isis blev stor, trots att romarna hade Venus, så tog de även Isis till sig.” ”Bravo Tea”. Nin fortsätter att berätta. ”Kommer du ihåg hur Inanna förförde Enki och tog kunskapen? Nåväl, hon frestade även Gilgamesh. Men kan du tänka dig, han föll inte för henne, utan räknade istället upp vad för elände som hände dem, som gav sig åt henne.” ”Säg vad som hände", säger Tea, "berätta, hon måste ha blivit vred.”
"Tål dig, Tea, jag återkommer till detta med Gilgamesh. Inanna begav sig ner till underjorden, där hennes syster Ereshkigal och svågern Nergal härskade. Hon klädde sig fint och tog med sig sina attribut, till exempel en vacker bröstsköld och en krona på huvudet.
”Varför begav hon sig till underjorden,” undrar Tea. ”Därför att hon ville hedra himmelstjuren”, svarar Nin. ”Vänta får du höra”.
”Oh, ja, kungen från Uruk, han som hade en lillu till far och hans mor var gudinnan Ninsun.”
”Ja", svarar Nin, "hans far var, som man säger, en dåre och hans mor Ninsun, som också hade namnet Sirtur, var herdarnas gudinna. ”Så fruktansvärt", sa Tea, "så barbariskt.”
”Jo, men Enkidu blev rasande och ställde sig i vägen för Gilgamesh och det blev en brottningsmatch som man sällan glömmer, eftersom de var jämnstarka. Så de förlorade lusten att slåss och kramade istället om varandra och Gilgamesh förklarade att han funnit en broder. ”Så Gilgamesh begrät Enkidu och Inanna gick till underjorden för att betyga Himmelstjuren sin vördnad,” säger Tea. ”Låt alla som ser detta förstå, att man måste se hela berättelsen, för att inse det vackra och all visdom som finns i texten”, säger Nin. ”På sin vandring letar han upp Utnapishtim, som berättar om den stora syndafloden.”
”Det var mycket smart gjort av Enki", säger Tea, "en sådan tur, att inte alla föll offer för gudarnas vrede.” ”Ja", säger Nin, "detta var vad Utnapishtim berättade för Gilgamesh och nu skall du få höra vad man sedan kan läsa i Bibeln. I 1:a Moseboken kan du läsa om floden, för Gud såg att jorden var fördärvad… Gud sa till Noa… ”Noa??", frågar Tea.
”Ja, för så heter mannen i Bibeln - för där använder de ett annat språk vet du", förklarar Nin. "I alla fall så sa Gud som så: 'Jag har beslutat göra slut på allt kött, ty jorden är uppfylld av våld som de övar.' Därefter får Noa en beskrivning över arken, som han skall bygga. 'Allt som finns på jorden skall förgås. Men med dig vill jag upprätta ett förbund', sa Gud till Noa. Han skulle gå in i arken med hustru och söner, samt deras hustrur. Med sig skulle han också ta de olika djuren av vardera kön. Och Noa gjorde som Gud befallt. ”Nog är det många tankar, som detta du berättat, för med sig, Nin, fast somligt känner jag ju igen från tiden då 'det var'. Men nu måste vi iväg, så att jag får sätta mig hos fader An och höra mer om gudarnas land.” "Ta min hand, Tea, så far vi hem.”
|
”Vänta nu lite”, svarar Nin. ”Så fanns där Lahmu/Mars, den store krigarens planet och så följde de stora: Kishar/Jupiter, Anschar/Saturnus, Anu/Uranus, Nudimmud (eller Ea)/Neptunus och Gaga/Pluto. Men efter den store Lahmu låg Tiamat. Runt Tiamat låg det stora urhavet som Apsu och Tiamat beblandade. De övriga planeterna började föra en massa oväsen och en stor oro rådde, vilket störde urfadern Apsu. Han bad sin budbärare Mummu om hjälp, som svarade Apsu att han borde skapa ordning och disciplin. Men de övriga gick till attack och tog ifrån Apsu hans skaparkraft och den stora urmodern Tiamat försökte hämnas honom, för att de fråntagit honom skaparkraften. De övriga gick i oregelbundna banor och stötte till Tiamat och väsnades och Tiamat kunde inget göra.
Enlil var son till An (Anu) och född i himlen. Då han steg ner till jorden blev han en av de högsta gudarna både i himlen och på jorden. Enlil hade hand om ödets tavlor, som innehöll lagarna. Han hade hand om hur civilisationens utveckling skulle se ut. Men så stals ödestavlorna av den gudomliga stormfågeln Anzu/Zu. Han var väktare vid ingången till Enlils tempel, där ödestavlorna förvarades, enligt Anzumyten. Det var ett katastrofalt brott, då lagarna var den viktiga grunden för samhällets tillväxt och lugn och de kosmiska lagarna. Zu gömde dem på en bergstopp. An befallde flertalet av gudarna att hämta ned dem, men många var rädda. Enlils son Ninurta (eller Marduk, i senare civilisation) tog upp jakten och sköt ner Zu och återtog tavlorna.
”Enki, även kallad Ea, var konstens, vetenskapens och vishetens gud. Hans centrum var Eridu. Sumererna betraktade staden som den äldsta och förnämsta, vilket inte An gillade. Han hade ett rådslag med Inanna och hon beslutade att besöka Enki, som blev förtjust över besöket och bjöd stort på god mat och dryck. Enki blev drucken och ville göra vad som helst för Inanna, men hennes avsikter var baksluga, hon ville lura av Enki hans kunskaper. Hon ville ha formlerna till en hög civilisation. Hon ville besitta den makt som Enki hade. Han befann sig i ett bedårat och berusat tillstånd och gav henne vad hon ville ha. Fort gav hon sig iväg i sin båt, mot Uruk. När Enki vaknade och nyktrade till, insåg han, vad han gjort och beordrade jakt på Inanna, men försent, hon var redan i Uruk.”
Ereshkigal var en skräckinjagande varelse, så när systern kom ner, befallde hon att Inanna skulle kläs av naken och hängas upp. Där blev hon som död. Hennes rådgivare begav sig till ett flertal av gudarna och bad dem om hjälp, de bad även Inannas make, Dumuzi, men det var Enki som kom till hennes hjälp. Han skickade sin budbärare med livets bröd och vatten till underjorden. De smulade sönder brödet över Inanna och stänkte livets vatten på henne. Hon väcktes till liv och Ereshkigal släppte henne. Men ett offer måste göras, ty så är lagen. När Inanna återkom, vägrade Dumuzi att kasta sig för hennes fötter och hon blev så arg, så hon ropade till underjorden att ta honom. Men gudarna beslutade att Dumuzi skulle återvända och fira nytt bröllop med Inanna, så att landet Sumer skulle blomstra. Men en gång om året måste han åter till underjorden. För liksom Utu varje morgon steg upp över Nattens berg, så fick Dumuzi efter vintern återvända till Uruk, där templet Eanna, himmelshuset, stod." 
En dag fick Inanna syn på Gilgamesh, såg att han var skön och ståtlig och sade: 'Kom Gilgamesh, bli min älskare!' Men han nekade henne det och påminde om vilka olycksöden som hänt tidigare älskare. Hon blev verkligen vred och begav sig till fader An och bad om att få Himmelstjuren. När hon väl fick den, begav sig Inanna ned från himlen. Den mäktige tjuren frustade, så att en avgrund öppnade sig under Enkidu, men han hoppade upp och tillsammans med Gilgamesh dödade de Himmelstjuren. Det som skulle bli en hämnd från Inanna blev slutet för tjuren. På natten festade Enkidu och Gilgamesh sin seger.
Noa väntade i ytterligare sju dagar, innan han skickade ut duvan igen. Till kvällen återkom hon med ett olivlöv i näbben. Han väntade ytterligare sju dagar innan han släppte ut duvan igen och denna gång kom hon inte tillbaka.
