DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

När vi kom hem från Wien, hittade jag ett brev i brevlådan, avsänt den 14:e december, alltså samma dag, som vi åkte iväg. Däri erbjöd man mig en amanuenstjänst på fonetiska institutionen. Men svarsdatum hade naturligtvis överskridits sen länge. Det skulle ha varit en halvtidstjänst, som hade get 1500 kronor i månaden. Tänk, så bra man hade kunnat samordna den med studierna. Men så är det ju det med spilld mjölk. Dubbelt bittert var, att man i juli annonserade ut samma tjänst för det kommande läsåret. Då sökte jag givetvis. Jag pratade också med professor Elert. Men han förklarade, att jag ju bara hade 20 poäng fonetik. Han var beredd att räkna upp min språkvetenskap som besläktat ämne, så att jag skulle stå mig bra mot dem, som hade två terminer fonetik, men om någon sökte, som hade tre terminer, då var jag rökt. Klart att det var någon med tre terminer, som sökte ... Anne Marie läste sista terminen och eftersom jag inte hade nåt jobb, fortsatte jag att plugga. Det var ingen stor uppoffring, eftersom jag fortsatte med språkvetenskap, som jag gillade. Jag hade dessutom min avslutningstenta från första terminen kvar, samt trebetygsuppsatsen i tyska. Men det kändes så futtigt att hålla på med tyska, när språkvetenskapen hade så mycket mer att erbjuda.

Därför skippade jag tanken på tre betyg i tyska. Jag ville dock gärna skriva om dialekten i Wien. Lösningen var naturligtvis att behandla dialekten språkvetenskapligt. Jag skaffade lite litteratur under tiden. Fel. Jag bad min far att skaffa litteratur under tiden ... Även Anne Marie avslutade sin fil.kand. under våren. På höstkanten fortsatte vi att studera, eftersom det inte gick att få något jobb. Den 23:e mars hade jag då min sluttenta på första terminen språkvetenskap. Jag fixade den med spets och fick "väl godkänt" på hela terminen. Därmed hade jag klarat min candidate philosophiae.

Tre dagar senare firade vi vår andra serieseger med bowlingklubben och hade klubbfest på kvällen. Världen hade inte kunnat se ljuvligare ut, fästän det enda man ägde var en massa studieskulder. Vi hade en efterfest hemma hos oss, men den hade en lite sur eftersmak, eftersom Jan Palmqvist hade inget bättre för sig än att knulla Margareta i vår hall, innan de drog sig hemåt var för sig. Jag har funderat att skippa det här, det är ju inte så väsentligt i och för sig, och jag har hållit tyst i alla år. Men jag inser egentligen inte, varför jag ska ta hänsyn till dem, som har betett sig illa mot mig. Tänk om barnen hade vaknat. I övrigt finns det dock endast glädjande minnen från bowlingen det året. På ingen tid alls hade vi vuxit till att bli 54 medlemmar och tillhörde nu de största klubbarna i Umeå. Och detta innan klubben ens hade fyllt två år. Många av våra nya medlemmar var nybörjare, men de gjorde fina framsteg och bildade en grogrund för fortsatt utveckling.

Speciellt följande säsong, 73/74, började vi visa strålande resultat. Dessutom var det bara Gimonäs CK och IFK Umeå, som liksom vi själva, kunde ställa upp med fyra lag i seriespelet under det året. Personliga framgångar kom också efter hand. Jag hade vunnit vår vandringspokal inom klubben och som titelförsvarare föll jag i sista rutan, eftersom Kent, killen som vann, fick en dubbelstrike där. Jag förlorade med tre poäng. Men spännande var det. Fast resultatet som jag gladdes mest över, nådde jag i en seriematch mot IFK Umeå. Jag slog 825 poäng på mina fyra serier och därmed hade jag det tionde bästa resultatet i hela Norra Norrland i den omgången.

Även Roland var mycket engagerad i bowlingen. Han följde i regel med mig till hallen, om inte hela familjen var där. I oktober skrev jag till min far att Roland kunde hela bowlingtabellen utantill. Han kunde läsa bra nu och därmed var informationsinhämtningen öppen för honom. När vi någon vecka senare förlorade en jämn match med 14 poäng, efter att vi hade lett i tre serier, började Roland gråta av besvikelse. Han spelade också själv med begeistring med sina plastkäglor i hallen. I övrigt hade han börjat åka skridsko och tillbringade många timmar på isbanan på gården utanför våra fönster.

Gunnar hade blivit större och upptäckt makten i ordet "nej". Lustigt nog pratade han på tyska och sa "nein". Men det av princip, på allt som man sa till honom. När Roland fick scharlakansfeber, tog jag med Gunnar till bowlingträningen.

Han var ju bara dryga två år, men båda killarna skötte sig alldeles utmärkt, när de var ute med oss. Gunnar hade dessutom väckt hallägarens, Mannes, beundran. Manne var mer eller mindre barnvakt, när jag spelade. Roland hade också tagit intryck från Wienresan, inte minst av hissen i farsans hus. Ibland drog han Gunnar bakom dörren och sa: "Nu åker vi till Opa. Einser Stock, zweier Stock ..." På sommaren kom min far på besök till Umeå, vilket ytterligare främjade kunskaperna i tyska hos barnen. Nog för att vi talade om för Roland, vilka bokstäver det behövdes, men skriva hälsningarna till Opa gjorde han alldeles själv. Då var han knappt fem år gammal.

Vi själva hade inte råd med några större utsvävningar den sommaren. Vi hyrde en stuga på Holmön utanför Umeå, tillsammans med bowlingkompisen Bosse Johanssons familj. På hemmaplan hade Anne Marie och jag hittat på en dum lek.

Efter maten spelade vi Yatzy, om vem som skulle diska. Hon måste ha haft mycket tur, för att jag vill minnas att jag diskade ganska ofta ... Lite samhällsnytt från den tiden: kronan devalverades med åtta procent, vilket skulle fördyra våra utlandsvistelser med samma belopp i framtiden. Dessutom stannade det tyvärr inte vid en enda devalvering. Strax före jul sökte jag en extra tjänst hos Länsstyrelsen som handläggare vid den kommande bensinransoneringen. I början av 1974 blev det nämligen både bensin- och strömransonering i Sverige, till följd av oljekrisen. Det är onödigt att berätta att jag inte fick det jobbet heller ...

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av