DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Jordgubbar, högertrafik och förlovning


Hemkommen från Österrike, började vi tänka framåt. Sommaren närmade sig och det skulle inte vara fel att förbättra finanserna genom ett sommarjobb. Givetvis ville Anne Marie och jag gärna ha något, där vi kunde vara tillsammans. Alltså upp till arbetsförmedlingen. Där hade man ingenting att erbjuda, när vi kom dit första gången. Inte andra heller. Men sen kom de upp med någonting, nämligen att man sökte folk på Öland, som ville plocka jordgubbar. Det skulle vara från tjugonde juni och tre veckor framåt. Man skulle få jobba från halv åtta till tre på på eftermiddagen och alltså ha en del fritid också. Man skulle tjäna fyrtio öre litern. Det fanns en campingplats alldeles i närheten, så det gick bra att tälta. Tyvärr kunde arbetsförmedlingen inte betala resan dit - den fick man bekosta själv.
Njaaa ... men varför inte? Det var väl inget drömjobb, men vi kunde vara tillsammans. Det var en billig lösning med att tälta, så det kunde ju bli lite förtjänst. Tio liter i timmen borde man kunna få ihop med lite god vilja, det skulle bli kring trettio kronor om dagen. Och efteråt kunde man alltid bada i havet. Förslaget föreföll till sist så bra, att även Gun, Anne Maries två år yngre syster, ville föja med.
Därför inställde vi tre oss punktligt hos Gillis Jonsson, plantageägaren, efter att dagen innan ha slagit upp tältet på Eriksöre Camping utanför Färjestaden på Öland. Och till att börja med gick det ju bra, även om det var slitigt att krypa fram mellan jordgubbsplantorna. Men efter tre dagar var det slut på det roliga. Det fanns inte tillräckligt med jordgubbar att plocka. Det var en dålig skörd detta år, berättade man för oss. Därför måste arbetstiden kortas ner till högst fyra timmar om dagen. Men eftersom man bara fick plocka mogna jordgubbar, var man beredd att ändra betalningen, så att man fick två och femtio per rad, oavsett hur många litrar det gav.
Det är bara det att dessa rader ju var oändligt långa ... Och det gick alltid någon efter för att kolla att man inte hade för bråttom, så att man lämnade för många jordgubbar, för att bli klar med raden snabbare.
En reflexion idag, av mitt vuxna jag, ger vid handen att hela upplägget var ett stort bedrägeri. Midsommarafton detta år inföll den tjugotredje juni. Den gode Gillis måste alltså kunna leverera så många jordgubbar som han bara kunde, så att folk skulle få köpa dem till midsommar. Men skulle han ha gått ut med ett tredagarsjobb, skulle han knappast ha fått tillräckligt med villiga plockare. På den tiden var vi dock alldeles för blåögda för att fundera över detta. Nog för att vi var förbannade över att inte få chansen att tjäna mera. Vi gjorde dock en dygd av nöden och hittade en egen lösning. De två flickorna var mycket duktiga på att teckna. Tanken slog mig, när jag såg att de satt där vid tältet och gjorde just det, i brist på annan sysselsättning.
Vi skulle gå och sälja teckningarna! Det hade jag ju en viss erfarenhet av sen tidigare. Och visst, folk hade kommit ut till sina sommarstugor, hade semester och var på bra humör. Det gick lätt att bli av med teckningarna och vi gjorde nog en bättre förtjänst än med jordgubbarna. Fast allt som allt gick vi back ungefär en hundralapp var. Inte ens att bada i Östersjön var någon höjdare i sjuttongradigt vatten.

När vi kom hem, skrev vi klagobrev till både arbetsförmedlingen i Lycksele och Kungliga Arbetsmarknadsstyrelsen. Men båda två rentvådde sig med att de ju inte kunde veta att det skulle bli ett dåligt år för jordgubbar. Att man kanske skulle ha genomskådat midsommartricket, var för mycket begärt, för då hade man ju behövt tänka till. Det är något, som arbetsförmedlingen ännu idag inte har lärt sig.

Snart därefter började nästa stora, samhällsomvälvande händelse kasta sin skugga över landet. Det skulle ju bli högertrafik om några veckor, närmare bestämt den tredje september. Det var ett hett samtalsämne om hur det nu skulle gå, hur mycket vanan skulle sitta i, när man hamnade i stressade situationer. För min del var det ju en återgång till det normala, så jag tog det ganska lugnt. Österrike hade väl haft högertrafik under hela min livstid, även om man också där var ganska sen med att byta sida. Det skedde inte förrän Hitler annekterade Österrike 1938, och då för att man måste anpassa sig till trafiken i Tyska Riket.
När skolan började fick vi äldre elever i uppgift att stå vid övergångsställena och se till att ingen korsade vägen framför en bil, för att de tittade åt fel håll. Som tack för denna "samhällsnyttiga insats" fick vi ett diplom.


När vi hade slutat leka trafikpoliser, började skolåret på allvar. Vi var åtta tappra, som hade belutat sig för att läsa latin. Anne Marie var naturligtvis en av dem. Sen är det jätteroligt att jag har hittat två av klasskamraterna på facebook, Anna-Lena och Gun-Marie. Det är rätt roligt att se vad det har blivit av folk, när man får kontakt med varandra efter ett halvt sekel. De andra fyra har dock försvunnit i tidens malström.
Jag vet inte, varför jag valde att ta latin, när jag hade så dåliga erfarenheter. Det var möjligtvis för att jag tänkte, att jag ändå kunde en hel del och att det därför skulle bli ganska lätt. Kanske var det också för att jag skulle visa min far, att jag visst kunde klara av det.
Självklart kunde jag en hel del till att börja med, men nog var både läromaterialet och undervisningen bättre här i Sverige. Annars hade det kanppast varit möjligt att från att jag med nöd och näppe hade klarat mig igenom andra läsåret i Österrike, till att ha högsta betyg i Sverige i mitt avgångsbetyd, även det efter två läsår.

  33 poäng av 35 möjliga på ett latinprov
  hade jag bara kunnat drömma om i Österrike
Under hösten fick jag chansen att ge stödundervisning i tyska för elever på realskolan. Jag tror att jag får tacka Folke Bergman även för denna möjlighet. Det skedde dock under någon håltimme för realskoleeleverna och en av dem krockade med min egen latinundervisning. Vi hade latin sju timmar i veckan, förresten! Men vår lärare tyckte att det inte gjorde någonting, om jag missade en eller annan timme. På så sätt fick jag en ny inkomstkälla, som var riktigt hyggligt betald, nämligen med femton kronor i timmen! Det var skillnad mot jordgubbarna!
Jag har anteckningar om att jag under den hösten även deltog i ett schackmästerskap, samt att Anne Marie och jag deltog i seriespel i bowling i den nya hallen i Lycksele. Jag hade hela 121 i snitt.
Året avslutades sedan med en officiell förlovning. Min mor hade under tiden lämnat Ingvar och börjat som hushållerska ett par mil längre bort. Vi åkte dit med mina svärföräldrar och satte på oss ringarna inför allas åsyn. Men, om jag ska vara ärlig, så hade det känts mer emotionellt, när vi satte på oss ringarna inför resan till Wien. Nu var det liksom bara att bekräfta det hela för allmänheten.

Copyright Bernhard Kauntz, Västerås 2018


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av


9.12.2018 by webmaster@werbeka.com