DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

Om jag skulle börja i skolan i Lycksele, behövde jag naturligtvis någonstans att bo. Det visade sig vara svårare än jag trodde, eftersom de flesta inackorderingsrummen redan var upptagna. I Lycksele fanns ju det enda gymnasiet i södra Lappland och folk kom långt ifrån, för att gå där. Jag lyckades till slut att få ett rum, men det var på Furuvik. Dit var det, enligt Google Earth, tre och en halv kilometer. Nåväl, jag var ung och barnen i Kenya måste ofta springa mer än en mil till skolan. Dessutom hade jag en brevväninna från Norge, som hade det ännu värre. Hon hade hela sex kilometer skolväg. Fast det är klart, om Anne Marie följde med mig dit ut, så måste jag gå med henne tillbaka och sen hem själv, så att det blev en del kilometer för mig med. Under dagtid gick det väl en buss då och då, men vem hade väl råd med sådan lyx? Det kändes ganska bra att ha ett "eget" rum, även om det var på övervåningen av en villa, där ägarna bebodde resten av huset. Det fanns en elektrisk platta, där jag kunde göra te och i bästa fall även steka ett ägg; vidare en säng, ett bord och en fåtölj - det var i stort sett allt. För det betalade jag sextio kronor i månaden. Men det var "mitt". Det hade varit en jobbig frigörelse, men nu stod jag definitivt på egna ben. Jag hade även lyckats räta upp mit liv någotsånär, om man jämför med tiden i Prater, för ett halvår sedan.

Jag vet inte, varför jag var så besatt av skrivmaskiner, men innan jag ens hade klarat alla mina tentor i skolan, hade jag skaffat en skrivmaskin. Jag hade ju bara pengarna, som jag hade fått genom att jobba på sommarlovet. Det var inte mycket alls, därför hade jag förhandlat mig till ett hyrköp av den. Men jag betalade gladeligen tjugofem kronor i månaden i hyra ... Först efter nyår skulle jag ha råd att köpa ut den. Bieffekten av det hela var, att jag gick en kvällskurs i maskinskrivning, som jag avslutade med "litet a", enligt den gamla betysskalan. Det var det nästbästa betyget. Och jag lärde mig skriva med alla tio fingrar, istället för att skriva bokstäverna en och en med pekfingret. Det hade jag sedan nytta av genom hela mitt liv.

Problemet med pengarna var akut. Jag hade så klart sökt studielån, men det tog evigheter, innan jag fick något besked och ännu längre, innan jag kunde kvittera ut pengarna. Av någon fick jag tipset, att jag skulle vända mig till min hemkommun, som då fortfarande var Örträsk, och be om ett förskott. Det var väl det, som räddade livet på mig. De gick med på att förskottera 325 kronor i månaden, tills jag hade fått studielånet beviljat. Det blev jag förstås inte förmögen av, men det hjälpte mig att överleva, i princip på pannkakor och bananer. Ytterligare en klar fördel var att man fick lunch i skolan. Sällan har väl en skolelev haft så god aptit. Dessutom fanns där Folke Bergman. Han var studierektor på skolan och vår lärare i samhällskunskap.

En vacker dag efter skolan tog han med mig till klädaffären vid torget och sa att jag skulle välja en uppsättning kläder. Jag fick en i mina ögon - men kanske inte hans - häftig grön kostym, med blixtlås i kavajen, istället för knappar, samt en gul polotröja till. Som om inte varenda människa i Lycksele med omnejd redan kände till mig, hjälpte mitt originella klädval ytterligare till. Men - och det var det allra viktigaste - jag fick också en parkas. Även den räddade förmodligen livet på mig, annars hade jag nog frysit ihjäl förr eller senare. Tack så mycket, Folke! Jag kunde ju aldrig återgälda det, men jag tänker på honom, om jag idag av och till stoppar en tjuga i handen på en tiggare utanför mataffären. Nästa problem var självförvållat, men ändå inte helt oväntat. Det hade - parkasen till trots - blivit ganska kallt ute. Anne Marie hade kommit ut till Furuvik, trots regnet. Mina värdar i villan var bortresta över natten. Därför kändes det inte så våldsamt nödvändigt att på natten gå hela vägen in till Lycksele till hennes faster, där hon bodde. När morgonen grydde, började det dåliga samvetet att pocka på, inte minst hos Anne Marie. Vad skulle hennes föräldrar säga, när hon kom hem nästa gång? För det är klart att fastern skulle skvallra. Vilket hon förmodligen också hade gjort, det är bara naturligt. Som gentleman gjorde jag vad jag kunde och skrev följande lapp på min nyförvärvade skrivmaskin:

Det andra är, att man på Bodéns bokhandel inte hade gjort sig mödan att snygga till skrivmaskinen, med tanke på hur nerkladdade bokstäverna ser ut. Jag tycks dock ha rensat dem innan jag skrev sista meningen. Det dröjde ända till den fjortonde december innan jag fick ut mitt studielån. Mer än hälften av det måste jag ju betala tillbaka till Örträsk, men jag hade plötsligt egna pengar igen. Visserligen var de också lånade, men nu i alla fall i kraft av lagliga regelverk. Redan dagen efter gick jag in på klädaffären och köpte ett par varmare byxor, för det hade blivit kännbart kallt nu. Det skulle överhuvudtaget bli den kallaste vintern, som jag har upplevt någonsin.

Därför skred jag dagen därpå till en ännu viktigare handling. Jag betalade mitt rum hos Frälsningsarmén. Den låg på Skolgatan, mittemot skolan dessutom. Fast nivåskillnaden mellan Skolgatan och Stora Gatan var nog ett par, tre meter, därför hade Frälsningsarméns hus en källare, som hade ingång från Stora Gatan, bakom centrumhuset. Och där vägg i vägg med panncentralen, fanns det ett rum, som man hyrde ut och som var ledigt för tillfället. Självklart var det som gjort för mig. Det kostade visserligen tjugo kronor mer i månaden, men - Herregud, är jag frestad att säga - jag hade egen ingång och på sin höjd trettio meter till skolan.

Jag hade flyttat dit i början av december, för nu var det absolut för kallt för att promenera fram och tillbaka. Jag visste nu att jag skulle få pengarna, eftersom studielånet äntligen var godkänt. Därför hade jag utverkat en kredit hos kapten Kerstin Sundin. Jag fick bo på krita tills pengarna hade kommit. Det fanns även en egen dusch, visserligen i gången till värmepannan, men det var en extra lyx. Det fanns även ett tvättställ inne i rummet. Det senare var bra mycket större än det lilla rummet jag hade haft på Furuvik. Dessutom fanns det en öppen spis, som det faktiskt gick att elda i, men i brist på ved utnyttjade jag den förmånen knappast.

Och sen började lyckan le mot mig. I december, ungefär samtidigt som studielånet kom, fick jag ett meddelande om att jag hade fått 500 kronor i stipendium av Axel och Sofia Alms stiftelse i Stockholm. Som så ofta i livet kommer allt på en gång ... Men jag kände att jag hade råd med en del skaer, som jag bara kunde drömma om innan. Jag skaffade en bandspelare, en lyx, som inte var helt nödvändig, men desto roligare. Dessutom smidde jag stora planer på privata sidan. Jag frågade Anne Marie, om vi skulle förlova oss - och hon sa ja. En logisk följd var ju då att planera för en resa till Wien under påsken. Jag var glad över att hennes föräldrar gick med på det och jag är lite stolt över att de hade sådan tillit till mig.

Fast det blir ju ett annat kapitel. Jag köpte ringarna den första februari och den tjugotredje satt jag på mitt rum, vid skrivmaskinen och noterade mina tankar. Jag skrev, fortfarande på tyska. Därför vet jag inte, om jag kan återge det lika emotionellt, som på mitt modersmål, men jag försöker i alla fall: " ... Hur storartad är inte känslan, att veta att man älskar och att man blir älskad? Jag vill offra mig själv, ja, jag vill offra allt åt vår kärlek. Jag känner en längtan, en stor, aldrig upplevd längtan efter att kunna vara tillsammans med henne." Och sen kommer en självrannsaken, där jag undrar om hon kan känna sig lika bra som jag, samt om det är mitt fel, ifall hon inte gör det. Detta av mig, machon, som hittills knappast hade haft en tanke på någon annan än mig själv. Det var något helt nytt. Men jag hade hittat hem. Efter de stormiga sista två åren, hade jag äntligen funnit ett lugn, som jag så väl behövde. Jag hade en flicka, som brydde sig om mig, jag hade ett tak över huvudet och jag hade till och med lite pengar, så att jag inte behövde oroa mig för framtiden. PS: En mycket initierad källa har gjort mig uppmärksam på att jag själv köpte den gröna kostymen för pengarna, som jag hade sparat in genom att sluta röka. Det är skönt att inte har gjort Folke Bergman besviken, i så fall, eftersom jag måste ha fått mer konventionella kläder då.

Tillbaka till , till eller till av