DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Resan till Wien


Min blivande svärfar hade varit lite skeptiskt inställd gentemot mig, en ungtupp, som snöade in i byn och som förvred huvudet på hans äldsta dotter ... Men skepticismen minskade allt eftersom året fortskred och när han vid jultiden tog fram en flaska Bacardi och sa: "Nu ska vi väl ha oss en grogg", då kändes det som ett officiellt erkännande av min status som kommande svärson. Jag vann hans hjärta fullständigt något år senare, när han ville måla om i källaren. Det var inte bara att jag erbjöd mig att fixa jobbet, jag hade också ett eget förslag. Han hade tänkt sig att måla det i vitt, som brukligt är, men jag föreslog att färgsätta det hela. Även här var han lite tveksam till idén, men han lät mig hållas. När jag hade målat ut de tre rummen i pastellfärgat blått, gult och ljusrött, blev han mycket betagen av resultatet.
Men redan första julen var jag så akkrediterad, att han gick med på att Anne Marie och jag skulle få åka till Wien över påsken. Jag hade flera syften med denna resa. Naturligtvis ville jag först och främst visa Anne Marie, var jag kom ifrån.
För det andra ville jag se min far i ögonen igen, efter min stilla avfärd senast - trots att tanken på det kändes ganska pirrigt. Och för det tredje ville jag gärna ta med mig alla de sakerna, som jag hade varit tvungen att lämna kvar, när jag stack.
Fast det allt överskuggande var glädjen över att Anne Marie och jag skulle få dela denna upplevelse. Det gällde dock att planera. Vi skulle bo på hotell, för jag hade ändå inte fräckhet nog att fråga min far, om han hade plats för oss. Det var säkert bättre också, om Anne Marie inte på en gång kom i alltför stor närkontakt med min familj, utan istället kände lite andrum, när ändå allting var så nytt. Fast att bo på hotell tillsammans kunde medföra problem. Dels var det andra, moraliskt mycket strängare tider, dels var Österrike ett konservativt, och i viss mån katolskt sinnat, land. Därför skulle det inte vara någon självklarhet, att man skulle låta två ungdomar med olika efternamn bo i samma rum.
Det var då förlovningen kom in i bilden. Vi var överens om att vi skulle göra det, men kanske inte alldeles ännu. Fast då kunde vi ju så länge köpa ut ringar och låta dem graveras, när vi väl visste ett datum. Det skulle vara ett bra argument för att få ett dubbelrum, om vi satte på oss ringarna på resan. Det kostade 237 kronor för båda två. Jo, de var äkta!

För säkerhets skull frågade jag, när jag beställde hotellrummet, om det gick bra att dela rum med min tillkommande. Jodå, "det är inget problem med Er trolovade", stod det i svaret. Och när vi talar om priser, så är väl även detta värt att nämnas. Ett dubbelrum kostade 60 Schilling, alltså cirka 12 kronor per natt - och då var frukosten redan inkluderat (2:40 per person). Penningförsämringen i all ära, men om man jämför det med dagens hutlösa hotellpriser, tror man knappt at det är sant.
Trots att den kommande resan överskuggade allt annat, fanns det ytterligare ett evenemang, som stack fram ur vardagen. "Tio i topp" kom till Lycksele. För yngre generationer ska det förklaras att "Tio i topp" var en hitlista, som åkte runt till olika platser i landet, för att där låta den lokala publiken rösta om veckans tio låtar plus fem nykomlingar. En av dess orter var låst till Stockholm, men varje vecka var det på ytterligare två platser, där publiken i livesändning fick lämna sina röster. Det kunde vi naturligtvis inte missa. The Who, The Monkees, The Shanes, Hootenanny Singers med flera ...
En annan sak, som belyser så väl, hur närsamhället fungerade då, var att Anne Marie, en dryg vecka innan vi skulle resa, blev sjuk och stannade hemma i Skarda. Hon blev frisk i tid för resan, det var inget problem. Man hon ville ju inte komma för långt efter i skolarbetet, därför skrev hon ett brev till mig, i vilket hon bad mig att skicka några läroböcker. Jag citerar: "Men om du ville göra ett paket, alltid har du väl något papper, och skicka dem med bussen, så vore du hemskt snäll."
"Bussen" syftade på postbussen, som gick mellan Lycksele och Bjurholm. Naturligtvis var alla bussförare kända av folk utmed linjen, eftersom alla hade åkt med dem någon gång. Därför var det alltså inget problem att lämna paketet till föraren och be att han skulle lämna det till den eller den, när han åkte förbi. Och visst, han skulle stanna bussen utanför huset, hållplats eller inte, tuta, och lämna försändelsen till rätt mottagare. Jag föreställer mig ansiktet på busschauffören mellan Stockholm och Västerås, om man skulle be om en sådan sak idag ...

Men sen var det alltså dags. Den 18:e mars skjutsade svärfar oss på sena eftermiddagen till Vännäs. Där klev vi på tåget på kvällen. Strax efter lunch nästa dag var vi i Köpenhamn, varifrån vi hade tåget till Hamburg. Där var vi på kvällen och kom fram på eftermiddagen den 20:e till Wien.


Rökpaus utanför lanthandeln i Vänjaurbäck
Resan tog alltså nästan två dygn - och det med hyggliga förbindelser. Tågbiljetten hade inte samma facila pris som ringarna ... En person - med studeranderabatt - betalade hela 411 kronor. Det är åtminstone något som idag är förhållandevis billigare.
Det fanns alltid mycket gott om plats på tyska tåg på den tiden. På natten kunde man fälla ner sittbänkarna från båda sidorna och på så sätt kunde man få tre liggplatser istället för sex säten.
Mycket riktigt var vi också ensamma i kupén, förutom en ung tjej, knappt äldre än vi själva. Vi befann oss i Tyskland, hon talade tyska som en infödd, så vi antog att vi kunde prata om vad som helst på svenska. Tills vi kom till tysk-österrikiska gränsen och hon visade ett svenskt pass ... Jodå, hon var på väg till Wien, till sin kille, som pluggade på universitet. Fick vi reda på - på svenska. Vilken känsla, när man försöker att komma ihåg, vad man har pratat om under de senaste timmarna. Fanns det något, som man inte borde ha sagt?

Det var underbart i Wien. Det var skönt att kunna vara tillsammans en dryg vecka utan andra förpliktelser. Det var roligt att visa Anne Marie runt i stan och jag tyckte nog att hon också uppskattade vistelsen, trots att vi i alla fall räcktes runt hela släkten. Men hon gjorde succé. Alla var betagna av henne.
Även med min far kunde jag återupprätta diplomatiska förbindelser, som faktiskt slutade i en drygt trettioårig brevväxling. Några år innan han gick bort lämnade han alla brev till mig, som jag hade skrivit. Det är naturligtvis en mycket värdefull källa nu, men det är också roligt att läsa igenom hela brevväxlingen och återuppleva allt som hände. Totalt torde jag nog ha skrivit bortåt femhundra brev, och han svarade på lika många ...

Det finns två kuriosa i sammanhang med denna resa, som jag inte vill undanhålla. Den första är daterad mitt i vår vistelse i Wien och är en anmodan om att jag måtte inställa mig till mönstring. Det var nu inte exakt vad jag hade i sinnet, så jag lät högaktningsfullt bli att följa uppmaningen, eftersom jag då, precis som nu, hade väldigt lite förståelse för varken militärtjänstgöring eller säkerhetspolis.
Den andra kuriosan är en matsedel, som inte är förknippad med något speciellt minne, men som jag vill återge på grund av dess dokumentära värde. Jämför priserna och håll i minnet, att dessa är angivna i Schilling och alltså bör delas med fem för att få fram kostnaden i svenska kronor.

Vi tog med alla mina saker, men det var rätt besvärligt. Dessutom hade vi inte mindre än nio byten på hemresan. Så här berättade jag för min far, hur det gick: "Först gick jag med min stora resväska och tog med det sora paketet också. Anne Marie vaktade resten under tiden. Jag gick så långt att Anne Marie kunde hålla ett öga på det nya stället, sen lyfte jag handen. Då tog hon så mycket hon kunde bära och kom emot mig, medan jag gick tillbaka och hämtade resten. Med dessa saker gick jag återigen en bit längre och så upprepades det hela vägen." Jag har ett annat brev också, som Anne Marie skrev några veckor senare, när hon sammanfattade vårt första år. Hon nämner Koralle. Det är en nattklubb, där vi var tillsammans med en av mina mer städade kompisar från yrkesskolan, samt hans flickvän. Jag vill citera en bit här också: "Så kom då Wien och allt nådde sin höjdpunkt. Om du bara visste, vad jag var lycklig!! Jag var fri, jag kunde göra som jag ville. Jag kunde äntligen leva!!! Den där kvällen på Koralle till exempel. Jag satt och såg på dig, jag såg hur lycklig du var, hur du trivdes, och jag tänkte, vad du måste ha saknat detta i Sverige. Jag blev så glad över att få vara med, att få vara hos dig, och jag satt där och önskade, måtte detta aldrig ta ett slut."
Det tyder ju på att hon aldrig direkt vantrivdes. Men det är en sak till, som griper tag i mig, när jag läser det - och det är att hon som ung flicka redan förstod, varför Wien alltid har förblivit "hemma" för mig.
Tack, Anne Marie.

Copyright Bernhard Kauntz, Västerås 2018


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av


28.11.2018 by webmaster@werbeka.com