DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Hundraårsfesten


Vi hade pratat om det länge, i början mest på skoj. Men ju närmare vi kom, desto mer tycktes det vara ett bra alternativ. Jag skulle ju fylla sextio i juli. Och Gunilla, Gunnars partner, fyllde dagen efter mig. Just det, hon skulle bli fyrtio. Två jämna födelsedagar, som tillsammans dessutom blev hundra. Man fick väl bara inte missa ett sådant tillfälle.
Därför bestämde vi oss. Dels var det roligt i sig med 100 år, dels behövde man inte göra alla förberedelser två gånger och bjuda delvis samma personer. Lokalfrågan löste vi med Anne Maries hjälp. Genom att hon stod som arrangör, kunde vi använda gillestugan i terrasshusen. Det blev lite trångt med alla gratulanter, men det fick ju lov att ordna sig.
Kostnaderna hade vi delat upp väldigt grovt. Gunilla skulle stå för maten, medan jag skulle tillhandahålla dryckerna. Därmed tror jag att jag hade fått den bättre halvan på min lott, kanske inte ekonomiskt, men i alla fall vad beträffade anskaffningen. Sen var det bara att ställa i ordning lokalen. Vi var fyra stycken, eftersom Ann givetvis också hade kommit till Västerås.
För hennes skull pratade vi engelska, men om man råkade säga något på svenska, belanglösheter, som var någon hade lagt saxen, påpekade Ann genast, att vi skulle prata engelska.
Jag tänkte inte på det då, men det skulle leda till större missämja så småningom.
Och sen kom själva hundraårsdagen. Tre av mina barn var där och min syster hade kommit från Norrland med tre av sina barn. Elna, min första svärmor hade flyttat till Västerås på gamla dagar. Hon var med, vilket gladde mig - men sen är hon ju också Gunnars mormor.

 
Renate och Selina, min systerdotter                                              Elna med Alex, Rolands yngsta        

Gunillas föräldrar var där, även dem hade jag bra kontakt med sedan tidigare. Gunillas syskon hade jag också träffat förut. Det var alltså i mångt och mycket "gränsöverskridande" gratulanter, bortsett från några andra, mera avlägsna vänner. Vi lottade ut några priser, naturligtvis med Gunnillas och mina födelsedatum, för att ge tillbaka lite till alla som hade kommit. Det åts och dracks och öppnades presenter under hela eftermiddagen.
Och det kändes bra, alla verkade vara glada och nöjda, inte minst jag själv. På alla kort, som andra hade tagit på mig, stod jag där och gapflabbade.
Det blev rätt många flaskor i present, några böcker, snapsglas och annat. Men det var en av mina presenter, som vägde tyngre än alla andra.

Ann hade gett mig en digitalkamera, som då var sista skriket. Min gamla var inte längre i bästa skick och dessutom en modell från före syndafloden. Jag använder den jag fick av Ann fortfarande, framför allt på mina resor, trots kameran i mobilen. Och jag har tagit lite drygt tolvtusen kort sedan dess, eller med andra ord mer än tusen om året.
Dagen efter var det inte lika roligt, när vi skulle komma tillbaka och städa upp gillestugan. Men även det klarade vi av och på så sätt blev hundraårsfesten ett minne för livet.
Och när det var avklarat, hade jag bestämt mig för att bosätta mig i Belgien, men behålla min lägenhet i Västerås. Jag skulle ju ändå komma hit några gånger om året, antingen ensam eller tillsammans med Ann, då var det mycket praktiskt att ha någonstans att vara och slippa "hyra in sig" hos barnen, eller att bo på hotell. Inte minst slapp jag då även problemet med vad jag skulle göra av med mina möbler.


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av


21.02.2020 by webmaster@werbeka.com