DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Kapitulationen


Det återstod boupptäckningen efter min mor. En novemberdag åkte jag åter till Östersund med sovvagn, för att på morgonen åka tillbaka med inlandsbanan i närmare tre timmar. Lustigt nog var denna sträcka identiskt med min allra första resa till Sverige, även om den då bara gick till Bryngelhögen.
Trots den tråkiga anledningen var det lite av en nostalgitripp för mig. Där var Svenstavik, där polisstationen låg, där jag kunde få uppehållstillståndet instämplat i passet. Åsarna, där det fanns en bussförbindelse mot Ånge. Röjan, den närmaste lite större byn, där det fanns mer än posten och handlaren. Nederhögen, sju kilometer bort, för att få tag i mat. Fast genom skogen var det lite närmare. Och slutligen Bryngelhögen, uppe på kullen, med sina fem gårdar. Tänk att det hade gått trettio år sedan dess. Men nu fortsatte jag som sagt till Sveg och sen med bussen till vägkorsningen mot Mosätt.
Där träffade jag Alf, som skulle sköta boupptäckningen. Men det fanns inte så mycket att upptäcka. Jag tror att det var han, som förmedlade en köpare till torpet och vi tog det första bästa priset vi fick. Ute i sin handarbetskoja hade min mor garn och spinnrock och vad vet jag. Jag lämnade allt det där åt min syster, hon kunde förmodligen använda det bättre än jag. Jag tog bara hennes låda med fotografier och manuskripten till de två, tre romaner, som hon hade skrivit när jag var barn.
Hon fick dem aldrig utgivna, men det var ju ändå hennes verk. Och jag tog med mig hennes plastblommor och en vas. De står fortfarande på min fönsterbräda, även om blommorna numera faller av en efter en.
På resan hem tog jag en annan väg. Jag åkte bus från Sveg till Mora, och därifrån med tåget till Västerås. På så sätt kom jag hem sent på kvällen och behövde inte övernatta någonstans.
Jag hade ju trots allt ett företag att sköta. Men redan nästa månad kom åter ett avbräck.
Man skulle byta stamledningarna i huset och samtidigt renovera samtliga badrum. Det blev ett spikande och borrningar dagarna lång från början av december till närmare jul. Den tiden de var hos mig fick jag dessutom plasta in alla mina möbler, för att skydda dem från dammet. Titta dessutom på tiden, då de skulle börja hos mig ... Det var en aning svårt med koncentrationen att sitta i rummet vid datorn och få något vettigt gjort, när det hamrades och sågades dagen i ända.Under några dagar hade jag varken vatten eller toalett.
Man hade ställt upp utetoaletter på gården, fast jag försökte hålla mig och passa på i samband med att jag hälsade på Renate.
Relationen mellan Anita och mig var nu definitivt slut, även om vi fortsatte att umgås. På intellektuell nivå hade det ju inte varit några större problem. Och jag var mån om att hålla kontakten med Renate. Jag visste också att Anita ville Renates bästa, trots att hon var för eftergiven. Kanske var därför chocken för mig så mycket större, den enda gången jag såg henne balla ur. Renate hade klarat toalettbestyren ett bra tag nu utan att någonsin ha blöjor längre. Men en dag, när jag var där, gick det i byxorna. Jag satt i köket och hörde hur Anita handfast drog av henne kläderna på toaletten. Sen bar hon henne genom köket och ställde henne i badkaret. Där vred hon på en kran - jag vet inte vilken - och började duscha av flickan. Givetvis gick jag dit meddetsamma och sa att hon skrämde Renate. Först då kom Anita till sans igen. Nu spelar det ingen roll vilken kran det var, vattnet måste i alla fall ha varit svinkallt i början. Nu är jag ingen psykolog, men jag kan inte låta bli att tänka på det, varje gång jag påminns om att Renate har bacillskräck och till följd därav även beröringsångest.
Trots alla hemska och jobbiga yttre omständigheter, hittade jag på något nytt och förhoppningsvis bra för mitt företag. Jag lanserade en av de första internettävlingarna, i hopp om att sprida vetskapen om vad jag hade att erbjuda. Jag la upp en bild och frågade om antalet enkronor i en hög, vatten i en tillbringare, antalet sidor i böcker, vikter, längder och vad man nu kunde gissa på. Som pris hade jag för varje månadstävling en av tavlorna, som jag hade målat. Och det gick bra. Redan från början droppade svaren in. Det blev uppemot sextio, sjuttio stycken, som jag fick in efter någon månad. Det låter kanske inte så mycket, men det var ju fortfarande en tid, då det inte fanns så många online.
Det var ju bara det att de tävlande visst kom tillbaka, men ingen var intresserad av att ge mig något uppdrag. Fast jag fick ju internationell spridning på mina tavlor. De finns idag förutom i Sverige och Österrike även i Tyskland, Finland, Italien, England och till och med i Argentina. Prata om internationell berömmelse ... Så småningom tog tavlorna slut och då hade även tävlingen gjort sitt.
Trots de vidriga händelserna denna höst blev det jul även detta år. Jag hade inte plats för någon gran i min lilla lägenhet, därför hade jag inte haft någon alls under ett antal år. På julafton hade jag i alla fall varit hos Anita och mina andra barn kom utspridda över hela julhelgen. Något "riktigt" julfirande hade det alltså inte blivit. Men nu slog jag i alla fall till med en plastgran på sextio centimeter. Den syns på bilden i bakgrunden. Och jag propsade på att ha julafton hemma hos mig. Renate kunde läsa namnen numera, om man textade dem med stora bokstäver, därför behövde hon ingen hjälp med att dela ut klapparna. Att hon spelade lite teater samtidigt, var rätt typiskt för henne. Hon var ett barn med glatt humör och mycket interesse för livet.
För egen del var jag också nöjd med min julgran. Jag kunde återigen ha min egen jultradition, som jag har hållit på med i alla år sedan dess, även om jag har varit ensam på julafton.
Granen kläs ju inte förrän på själva julafton hos mig. Den traditionen har jag tagit med mig från Österrike. Men det är en speciell känsla att plocka fram julgranssmyckena, när Kalla Anka är över. Då blir det lite stilla julmusik istället; det finns inga tomtegubbar och inga rävar i närheten. Däremot ett glas whisky, som underlättar jobbet med granen. Och jag gläds fortfarande varje år, när jag kan sätta i kontakten till de elektriska ljusen och den oansenliga gröna kvasten har förvandlats till en glittrande julgran. Min egen bästa julklapp är julbordet. Det har också internationaliserats lite. Det finns i regel mycket sill, mycket korv och patéer och mycket ost med allehanda tillbehör, medan jag hoppar över lutfisken och Janssons frestelse. Jag brukar ha lite köttbullar eller någon varmkorv i beredskap, men på julafton hinner jag oftast inte med det, eftersom jag redan innan är proppmätt.
Någon av mellandagarna var jag på väg hem ganska sent på kvällen tillsammans med Peter och Lena, när vi mötte Kicki, som hade gått samma kurs som jag hos ALMI. Jag frågade om hon hade lust att hänga med på ett glas vin och det hade hon. När jag hade lagt barnen och glasen var påfyllda, var det ofrånkomligt att vi började prata om våra företag. Kicki berättade att Magnus redan hade lagt ner sin glasblästringsverkstad. Han hade inte fått några kunder att tala om och tyckte att han hade skaffat sig tillräckligt med skulder för maskinerna och lokalen. Han hade ingen lust att driva den vidare med röda siffror. Kicki hade själv inte heller någon vidare framgång. Hon hade också tagit ett lån, som hon nu inte visste, hur hon skulle betala tillbaka. Hon trodde inte heller att hon skulle kunna fortsätta med firman.
Tanken smög sig nog på hos mig också, att jag skulle sluta efter februari, om det inte skedde något mirakel. Som tur var hade jag inte behövt ta något lån, eftersom jag hade kvar tillräckligt med pengar från Studiefrämjandets skadestånd. Men en del av dessa pengar hade jag förstås också spenderat i onödan. Nu hade jag förvisso haft en tung höst bakom mig, men jag hade fått alldeles för lite respons hittills, för att ha någon större förhoppning.
När vi hade beklagat oss tillräckligt för varandra, började vi prata om trevligare saker. Av en flaska vin blev det två och klockan blev ännu mer än så, innan jag följde med henne hem. Hon bodde ju i stort sett bara tvärs över gatan, så det skulle inte ta så lång tid.
Jag har nämligen i alla år haft svårt för att låta en kvinna gå hem ensam på natten. Och det redan långt innan man kunde skylla på alla asylsökande. Jag skrev i alla fall en lapp till barnen, utifall att de skulle vakna, men jag var ju tillbaka en kvart senare.
Jag måste också ha berättat om Renate och hennes uppfattning om tanten på ICA, eftersom Kicki nämnde det i tackkortet, som jag fick någon dag senare.
I och med februaris utgång tog mitt starta-eget-bidrag slut och jag var tvungen att bestämma mig om min och företagets framtid. Att ge upp var naturligtvis ett nederlag, men det fanns ju ingen rimlig möjlighet till att jag skulle kunna leva på intäkterna. När jag senare upprättade bokslutet, såg jag att jag hade gått minus med fyrtioniotusen under det dryga halvåret. Nu fick jag ju dra av det och det minskade min skatt, men det blev i alla fall en förlust på drygt trettiotusen. Därför meddelade jag att jag skulle sluta med företaget.
Arbetsförmedlingen hade ju bekräftat att jag skulle få samma ersättning från A-kassan som tidigare - men inte. Det var ännu en gång jag gick på en mina. A-kassan skulle nämligen ersätta 75 procent av min senaste inkomst - och då räknade de starta-eget-bidraget som inkomst. Det innebar att jag numera fick ut femtiotvå procent av min senaste lön, inflationen under de fem gångna åren oräknad.
Hittills hade jag ju kämpat och jobbat hårt för min framtid. Men efter att ha blivit behandlat så illa av samhället flera gånger, brast något i mig. Varför skulle jag slita häcken av mig, när det ändå bara gick bakåt? Varför skulle jag inte istället börja utnyttja de möjligheter som fanns? Så jag slog av på takten. Jag fortsatte självklart att söka jobb, men numera inte alla som jag kunde tänka mig, utan bara sådana, som jag verkligen ville ha.
Detta sista brutna löftet var absolut en vändpunkt för mina ambitioner. Och inte minst min inställning gentemot samhället. Kanske hade jag till slut äntligen blivit av med min blåögdhet.


Tillbaka till Innehållsförteckningen


Tillbaka till , till eller till av

25.10.2020 by webmaster@werbeka.com