DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

Eftersom det hade runnit till pengar från alla möjliga håll den senaste tiden, beslutade jag att ta med Peter och Lena på en resa, som inte gick till Wien. Två av platserna, som hade gjort stort intryck på mig var Aten och Rom, närmare bestämt Akropolis i Aten, samt Forum Romanum och Peterskyrkan i Rom. En sådan resa skulle ju inte bara bli en visuell upplevelse, utan även historiskt givande. Jag lät barnen välja och de beslutade sig för Rom. Min minsta flicka fick en ny Harry Potter av mig, som hon genast började läsa. Hon hade fått första boken till jul, trots hennes protester. Hon trodde inte att hon skulle tycka om en massa trolleri och overkliga händelser. Det var tur att pappa var envis, för böckerna blev en jättestor succé. Dessutom var Pokemonfigurerna mycket aktuella. Jag hade satt upp sex "lag" åt henne, som skulle kunna spela mot varandra.

Till spelet hör också så kallade "tränarkort", men dessa fanns bara på engelska. Hon spelade ett sådant och jag ville veta den exakta texten. Men jag hade inte glasögonen med mig. "Ska jag läsa det för dig?" frågade hon. Jag sa ja och var beredd på att inombords tolka det svenska uttalet av de engelska orden. I skolan hade de ju bara haft engelska i ett drygt halvår med någon enstaka timme i veckan. Men redan efter de första orden insåg jag att någon tolkning var det inte behov av, hon läste på engelska! Inte hundraprocentigt så klart, men väl så bra att vilken engelsman som helst hade förstått henne. Jag fick också en ny bekantskap denna vår. Det var en guide från min hemstad, som hade upptäckt mina sidor om Wien. Mycket av det som tillkom senare har jag att tacka Hedi för, som dels försåg mig med sina egna anteckningar och sina upplägg till olika guidade turer. Detta var enormt värdefullt för mig som underlag. Dels fick jag även privata guidade turer av henne, till platser som jag annars kanske aldrig hade sett. Vi hade nämligen fler gemensamma interessen än att presentera en av världens mest historietyngda och kulturella städer. Bland dessa ingick fotografering och grekisk mytologi. Även till det senare ämnet försåg hon mig med material. I gengäld lärde jag henne hur man koderade texter, så att man kunde lägga upp dem på internet.

På bilden ovan ses hon i full guidemontering. Den var förstås mycket färggrann, så att hennes grupper skulle ha lätt att se, vart hon gick. Det var nämligen inte så lätt ute i folkmyllret vid de olika sevärdheterna, där flera grupper samlades samtidigt.

Fast hon passade också på att sprida sin kunskap med vykort, som dök upp lite då och då, oftast med frågor, som jag förväntades lösa. På bilden av Schönbrunns Gloriette syns att örnen endast har ett huvud, medan den österrikiska riksörnen ända sedan 1433 hade varit dubbehövdad. Varför, frågade hon. Svaret är naturligtvis att man efter monarkins fall ville distansera sig från den. Därför kapade man av ett huvud från kejsardömets symbol. Andra frågor var lättare, som den, att det var Medusa, som syns på bilden nedan.

Ett tillägg till örnen, som på bilden till höger är Österrikes officiella statsvapen idag. De flesta blir förskräckta, när de ser skäran och hammaren, som fågeln håller i sina klor. Men man lägger inte märke till kronan, symboliserad av en stadsmur. Tillsammans är dessa tre nämligen en anspelning på de gamla stånden. Stadsmuren står då för borgare, skäran för bönder och hammaren för arbetare. Slutligen är den sprängda kedjan i botten en frihetssymbol för staten Österrike. Tillbaka till Hedi. Hon hade skrivit ett utkast till en guidad tur om medeltiden i Wien. Hon hade också skaffat bilder till den och frågade, om jag kunde och ville lägga upp alltihop på mina sidor på nätet. Det var inte fråga om att kunna eller vilja, men jag tyckte att hon skulle skaffa hemsidor och lägga upp materialet själv. Fast hon tyckte att hon kunde för lite och dessutom måste hon skaffa hemsidor först. Jag invände att det säkert skulle komma en dag, då hon ville ha sidorna själv. Men nej, absolut inte, försäkrade hon. Jag gav mig och sidorna blev en succé.

Vi hade beslutat att dela på copyrighten. Hon ville bara ha sina kontaktuppgifter med, så att folk kunde höra av sig till henne, om de behövde en guide. Jag var givetvis glad över den stora tillströmningen, eftersom den genererade även besök till mina andra sidor i Netshopen. När Peter och Lena var hos mig, hade vi en regel om disken. Jag diskade på fredag kväll och sen fick barnen ta hand om en dag var. Söndagen var lättare, för då var det bara frukost och lunch, innan vi cyklade iväg till deras mor. I övrigt hade de inga uppgifter hemma, förutom att städa upp eventuella leksaker i sitt rum. När det började bli dags att åka denna söndag, måste jag påminna Peter om att han ännu inte hade diskat. När han hade gjort det, såg jag på långt håll att det fanns en bit fastbränt ägg på utsidan av stekpannan. "Du måste diska ordentligt, när du gör det", förmanade jag honom utan att låta arg på något sätt. Då vände sonen ryggen åt köket och gick för att sätta på sig skorna. På frågan vad han gjorde, svarade han att han skulle cykla hem. Jag sa åt honom att han skulle vänta, vi skulle strax cykla allihopa. Han brydde sig inte om det, smällde igen dörren och gick nedför trappan. Nu hade jag hunnit bli sur. Jag öppnade köksfönstret, som vetter ut mot gården, där cyklarna står och ropade att han skulle komma tillbaka. Han fortsatte låsa upp cykeln. Då tog jag i, för mycket kan det tyckas, men hans beteende var ju inte precis klanderfritt. "Om du inte kommer tillbaka, åker du inte med till Rom", ropade jag ner mot gården. Ungen bara satte sig på cykeln och åkte iväg. Nåväl, tonårsrevolter hör ju till och jag bannade mig själv för jag hade dragit till med nåt så drastiskt. Någon dag senare ringde jag upp honom. Jag frågade om det var värt att skippa en Romresa för en stekpannas skull. Han slängde luren i örat på mig. Då fick det vara. För jag tyckte nog inte att jag behövde ställa mig på knä för att be honom följa med.

En förnyelse här hemma var att jag kastade ut den gamla soffan, som gränsade av mitt arbetsrum från sovrummet. Jag köpte istället två bokhyllor från IKEA, som delade av rummet mycket bättre. Dessutom fick jag äntligen lite mera plats för böckerna, inte minst de, som jag behövde för att slå upp saker i, när jag jobbade. Dessutom köpte jag en bekväm fåtölj, som jag länge hade funderat på. Den var i skinnimitation och steglöst ställbar, så att man även kunde komma i halvliggande ställning. Med en fotpall till var det perfekt. Däremot föll jag inte för Bredbandbolagets erbjudande för småföretag. Det gick ut på att jag skulle få fem e-mailadresser för 695 kronor i månaden. Bandbredden skulle bibehållas på 10 Mbit/sekund. Men det ingick en domän för mina sidor för 1095 kronor per år. Tjänsten som sådan, med ospecifiserad specialservice åt företagskunder skulle dessutom kosta 2500 kronor i månaden. Alltså dryga 4000 kronor i månaden för alltihop. För mitt privata bredband och min domän betalade jag femhundra i månaden ... När jag några dagar senare hälsade på Renate, hemma hos Anita, mottog mig den senare helt förskräckt: "Bernhard, vad har du gjort", ropade hon.

"Vad ska jag ha gjort?" Jag var helt överrumplad. Jag hade inte en aning om vad hon kunde mena. Då förklarade hon att en tant från sociala myndigheten hade varit hos henne och varnat för mig, för att jag skulle ha "utnyttjat mina barn sexuellt". Jag var ett stort frågetecken. Det var ju absolut löjligt. Samtidigt var det otäckt att bli beskylld för något sådant. Anita visste heller inte mycket mera, socialtanten hade bara sagt att någon hade polisanmält mig och att det då var socialbyråns skyldighet att ta kontakt med eventuella andra barn, som den misstänkte hade kontakt med. Så här i efterhand kan jag ju tycka att man kanske skulle ha tagit kontakt med "den misstänkte" först ... Jag ringde meddetsamma till socialen från Anitas telefon och frågade vad de hade för sig. Hon drog sig för svaret, men talade om till sist att någon hade polisanmält mig, för att barnen och jag hade sysslat med kroppsmålning. Jag skulle få en kallelse till förhör hos polisen. Jag var både lättad och orolig. Det var ju lustigt att detta hände just nu, några dagar efter jag hade haft bråket med Peter. Var det ett direkt svar på att jag hade ställt in Romresan? Eftersom Anita kände till såväl koppsmålandet som bråket, kunde jag åtminstone för henne förklara, vad som låg bakom. Kallelsen kom mycket riktigt någon dag senare. Eller rättare sagt ett meddelande om att någon hade angivit mig och att jag skulle kallas till förhör vid något senare tillfälle, som man skulle underrätta mig om då. Det tog nästan ett år, innan jag kallades till förhör. Så här i efterhand kan jag ju tycka att det var på tok för länge. Om jag hade varit skyldig till något hade jag alltså fått springa omkring fritt i nästan ett år. Och som oskyldig fick jag uppleva en mycket lång tid, då ärendet låg och gnagde inom mig. Vid själva förhöret fick jag veta att "någon" hade fått reda på vad vi hade gjort genom att läsa Lenas dagbok. Jag förklarade att det säkert var en hämnd för den inställda resan och berättade allt och mer därtill. Polismannen ville väl få en uppfattning om mig och mitt förhållande till barnen i stort. Det hade jag absolut ingenting emot, tvärtom. Jag berättade om vår cykelsemester och pingisen, men även om det "stulna" namnet i skolan och Peters reaktion "att det inte hade varit så farligt" att tillbringa en vecka hos mig "som straff", när de andra hade åkt på semester. Jag medgav också att det var dumt av mig att överreagera i bråket med Peter. Men även att jag ringde upp efteråt och att Peter bara la på luren. Polismannen var något förvånad, eftersom ingen hade berättat att jag hade ringt och försökt att ställa allt tillrätta. Han sa att det ju var åklagarens sak att bestämma, men såvitt han kunde se skulle förundersökningen definitivt läggas ner. Och det var ju skönt att höra. Och så blev det också någon vecka senare. Under tiden hade det också kommit ett meddelande från Försäkringskassan, om att barnens mor hade ansökt om bidragsförskott. Jag hade betalat underhållet i tid varje månad utan undantag, i samband med att barnen var hos mig. Jag såg det som ytterligare en krigsförklaring. Jag skulle naturligtvis ha kunnat försöka att tvinga till mig besöksrätt. Men barnen skulle nog inte ha mått så bra av mera bråk. Dessutom skulle de naturligtvis även i fortsättningen bli påverkade negativt mot mig. Jag trodde nog att de skulle tänka efter själva, när de hade blivit vuxna och kommit ifrån det dåliga inflytandet. Då skulle de nog höra av sig igen. Tyvärr gjorde de inte det - men jag tänker fortfarande inte stå på knä.

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av