DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

Jag började känna mig mer och mer hemma i Belgien. Nu förstod jag redan en hel del flamländska, även om alla fortsatte prata engelska med mig. Men ute i samhällslivet, i affärer, på bussen och i liknande situationer började jag själv försöka använda mitt nya språk, istället för att chansa att folk kunde engelska. Vilket folk kunde, förresten, säkert i lika hög grad som i Sverige. Jag hade också fått papper från invandrarmyndigheten på att jag hade integrerats i Belgien. Och när jag hade uppvisat detta papper hos mottagningsbyrån, hade jag i stort samma rättigheter som vilken invånare som helst.

Ann och jag hade det bra tillsammans, trots små divergenser. Därför var jag mycket nöjd med tillvaron och blev smått förvånad, när Ann förde giftermål på tal. Vi hade båda genomgått proceduren redan två gånger, därför såg jag inget skäl till att upprepa ceremonin ytterligare en gång. Jag misstänker dock att Ann ville komma med i mina släktforskningssidor. Jag hade nämligen en förteckning över alla mig kända människor, som någon gång under sitt liv hade hetat Kauntz.

Det är över sjuhundra personer, som jag har i denna förteckning. Av logiska skäl fanns hon inte med där, eftersom vi inte var gifta. Nåväl, men om hon så gärna ville, skulle jag väl inte sätta mig emot. Vi började undersöka vad som behövdes för att få tillstånd att gifta sig. Men se, det var nu inte så himla enkelt. Att skaffa ett svenskt personbevis var inte så svårt - men jag var ju inte svensk. Alltså ville man ha papper från Österrike också. Jag har ett dunkelt minne av att det gällde mitt medborgarskapsbevis. Jag hade ju ett sådant, sen flera årtionden tillbaka.

Belgarna ville dock ha ett som inte var så gammalt. Där vägrade österrikarna att ge mig ett nytt, eftersom jag dumt nog hade sagt att jag hade mitt gamla kvar, eller hur det nu var ... Sen blev det visst också fråga om att få papperen översatta till nederländska. Hur som helst var det åter ett typiskt fall av hyperbyråkrati i det enade Europa. När vi efter någon månad fortfarande inte hade kommit någon vart, började vi undersöka om vi inte kunde gifta oss i Sverige istället. Bortsett från skuggboxningen med myndigheterna hade vi dock trevligt. Braem tog sånglektioner och var rätt bra på att sjunga. Han drog med oss till en karaokekväll. Det var en ny erfarenhet för mig och jag var därför något återhållsam.

Eftersom jag vägrade att sjunga ensam, gick vi upp tillsammans med Laurent, Anns nästäldste pojke, och förnöjde publiken. Det hölls även vinterolympiska spel denna vår och givetvis organiserade jag en hemmaversion i några grenar. "Man tager vad man haver" är ett bra ledord, vid sådana tillfällen. Kryddburkarna fick tjäna som portar i storslalom.

Med hjälp av en linjal skulle man så skjuta en slant genom portarna - i så få försök som möjligt, förstås. Och inte fick man ramla (åker över bordskantan) heller. På så sätt körde vi fyra eller fem "grenar". Jag kuppade lite genom att hänga upp den österrikiska flaggan i taklampan, men det hjälpte mig inte till en plats på podiet. Laurent vann, före Cere och Braem.

Naturligtvis blev det åter dags för ett besök i Västerås under våren. Men det fick räcka med en vecka. Jag åkte nämligen ensam den här gången, eftersom Ann inte hade så mycket semester kvar - och vi hade intressantare resplaner på gång. En vecka räckte dock för att träffa Gunnar och Renate, samt att ta hand om brev och räkningar. Jag kan inte påstå att jag sörjde över den korta visiten.

Det är intressant hur olika läkarvetenskapen behandlar mediciner i olika länder. Min husläkare ville att jag skulle få ett omdöme av en belgisk hjärtspecialist. Denne var mycket nöjd med mina provresultat. Han frågade varför jag åt så mycket medicin, men ryckte på axlarna, när jag svarade att svenska läkare hade förskrivit dem. Ett annat exempel är medicinen "Atacand". Den går att köpa receptfritt i Belgien. För att man ska få ersättning av försäkringen, behöver man ett läkarintyg att man måste ta detta blodtryckssänkande medel av medicinska skäl.

Utan att som lekman vilja anklaga någon, finns det ju ändå vissa rykten i bakhuvudet, om att läkemedelsföretagen ger bonus till läkare, som skriver ut deras mediciner ... Anns äldsta pojke, Olivier, kom på besök med sin kärlek från England, Leisa, och talade om att Ann skulle bli farmor senare i år.

Mindre glada besked fick vi också, för all del. Nämligen att vi hade en vattenläcka i duschen. Förutom att behöva stå ut med böket genom reparationen, fick jag lära mig två saker. Det första var att hantverkare i Belgien också tar bra betalt. Det andra däremot var lite mer överraskande. När installatören var klar frågade han efter dammsugaren. Sen dammsög han inte bara badrummet, utan även hela vägen från ingångsdörren, där det fanns lite spår efter hans skor. När jag pratade med Ann om det på kvällen, talade hon om att det var helt normalt. Hantverkare måste nämligen iordningställa huset eller lägenheten, till samma skick som när de kom.

På mina cykelutflykter åkte jag ofta förbi "boskapel", kapellet i skogen. På landsvägen mittemot fanns en busshållplats.

Jag vet inte hur många gånger jag hade åkt förbi utan att ta någon närmare notis om det. Men en dag stannade jag, förmodligen för att ta en paus på bänken. Då först såg jag att hållplatsens väggar beskrev historien av skogskapellet. Det hade sitt ursprung redan 1658, när någon hade hängt upp en bild av Jungfru Maria i en ek. När det kom allt fler människor för att be där, började det hända övernaturliga saker. Framför allt blev människor helade från sina åkommor. Somliga dagar kunde det komma upp till 8000 pilgrimer. Snart byggde man ett träkapell kring Mariabilden, som dock redan 1695 ersattes med ett sådant av sten. Varje onsdag från maj till september finns det fortfarande en kvällsgudstjänst till Marias ära. En busshållplats som kulturförmedlare är i sanning ingen dålig idé. Det borde kunna följas upp på fler ställen? Tänk så många busshållplatser det finns. Fast det är klart, reklamaffischerna som vanligtvis brukar hänga där, de betalar ju för sig ...

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av