DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

Som julklapp fick jag ett brev från folkbokföringen, där man meddelade mig att man skulle ta bort mig ur registret, eftersom jag ansågs ha merparten "av min dygnsvila" utomlands, samt att jag var gift med en kvinna, som inte var folkbokförd i Sverige. Min invändning om att jag hade såväl min lägenhet som mina barn i Sverige, gilldes inte, så att jag tre dagar senare inte hade något svenskt personnummer. Min överklagan ogillades senare likaså. Nu medförde detta åtskilliga problem. Som bosatt utomlands fanns det ju en risk att jag skulle behöva betala skatt för min lägenhet. Om jag sålde den däremot, skulle jag behöva skatta för en försäljningsvinst, men dessutom riskera deklarera inkomsten i Belgien ... Vidare skulle jag gå i pension i juli - och senast tre månader innan skulle jag ansöka därom. Medan jag uppmanades att söka pension i Belgien, meddelade försäkringskassan att jag även i framtiden skulle vara försäkrad i Sverige. Men var skulle jag betala skatt då? Jag uppmanades likaså att fortsättningsvis få min post direkt till Belgien, eftersom jag inte var bosatt i Sverige längre. Detta ville dock posten ha 2400 kronor per år. Samtidigt som man långt ifrån hade varit kapabel till att fullständigt eftersända min post tidigare. OK - datte problem löste jag tillfredsställande, genom att fixa eftersändningen till Gunnar via en c/o-adress. Jag höll på i flera månader med brevskrivande till myndigheterna, för att få någon rätsida på det hela. Det kostade inte bara tid, utan även nerver. Undra på att jag i slutet på februari skickade följande meddelande till Marie-Louise Larsson, som hade kickat ut mig från svenska folkbokföringen: Nu har det gått två månader sedan Ditt beslut. Jag har i dagens läge ännu inte fått reda på alla mina frågor från skatteverket, trots att jag har frågat en gång till. Jag har inte fått något svar på min överklagan - vilket gör det problematiskt för mig att söka min pension, som jag ska få från och med juli i år. Om min överklagan inte blir godkänd, måste jag nämligen söka den svenska pensionen hos den belgiska motsvarigheten av pensionsverket (detta utförliga svar fick jag idag, utan någon hänvisning, eller något annat). Hur det överensstämmer med försäkringskassans besked om att jag även fortsättningsvis är försäkrad i Sverige, begriper jag inte heller. Om jag får pension från Belgien, betalar jag rimligtvis skatt här också - men försäkrad är jag sedan trots allt i Sverige? Fattar Du nu, vad Du har ställt till med? Istället för att kunna ordna upp allting i lugn och ro, fick jag Ditt besked inom loppet av en vecka!!! Måste jag verkligen söka skilsmässa och flytta tillbaka till Sverige, så att jag kan ordna upp allt detta trassel? Du kanske kan gömma Ditt handlande bakom någon paragraf - men i så fall är den paragrafen väldigt fel och borde åtgärdas. Jag känner mig fullkomligen fångad i byråkratin, där var och en förmodligen har sin paragraf, men där det inte finns minsta samordning. Detta överlåter man vänligen åt individen. Hoppas Du sover bättre än jag gör! I ett brev till Renate, en vecka senare, beklagar jag mig: Nu har jag problem med pensionen istället. I Sverige säger de att jag måste söka den här i Belgien, men här på websidan står det att jag måste göra det i hemlandet ... Det tog ytterligare två månader och många mail, innan jag hade rett ut allting. Tack och lov för att det fanns e-mail numera, annars hade portokostnaden varit ansenlig. Och återigen rör sig mina tankar kring EUs uppgifter - skulle det inte vara bättre att samordna sådana saker än att kverulera om gurkornas böjning? Man kunde ha önskat sig lite mer inriktning på idivider och inte bara på företagen.

På hemmafronten hade jag fått bra kontakt med Renate, efter hennes andra besök i Belgien. Vi skrev massor med e-mail till varandra, som handlande om en mängd olika saker från både familje- och världshändelser. Jag var glad att kunna lämna mina synpunkter och ge henne lite kunskaper om såväl politik, som vetenskap. Jag minns att vi pratade om den ryska invasionen i Tjeckien från 1968, om Himmelska Fridens Torg i Beijing, osv.

Läkaren Ignaz Semmelweis, en av mina idoler, pratade vi också om. Det var han som räddade många mödrar på BB från att dö, genom en så enkel sak att på 1800-talet ge personalen anvisning att desinficera händerna, innan de förlöste kvinnorna. Vi var inte alltid överens. Hon hade börjat idealisera Lawrence av Arabien. Jag tyckte att han visserligen enade arabvärlden, men att han till slut var delaktig i bedrägeriet, när England och Frankrike delade upp Mellersta Östern mellan sig, istället för att lämna över området till araberna, som Lawrence hade lovat. Åter drog jag till med en vetenskapsman och skrev i ett mail: Vem någonsin kommer att ens minnas Werner Forßmann? En annan österrikisk läkare, som 1929! tyckte att man kunde diagnostisera hjärtat genom att skjuta upp en katheter via venerna. Han ville själv vara försöksperson. Men han hittade ingen, som ville utföra det, så han gjorde det själv! Jag har väl några år av mitt liv att tacka honom ... Vad har jag att tacka Lawrence av Arabien? Själv skickade hon en selfie, som höll på att få mig ramla av stolen. Det är inte den koncentrerade blicken, som störde (det var ju en selfie), utan det morotsfärgade håret.

Men med åren hade jag lärt mig att det inte är lönt att säga emot kvinnor i dessa frågor. Jag hade ett annat exempel ännu närmare mig, nämligen min hustru, som visserligen frågade mig, om hon skulle klippa av sig sin lejonman. Jag sa nej, eftersom jag gillade hennes burriga hår - men hon gjorde det i alla fall. Här på bilden intill sitter hon med sin "New Look", då vi med en del av "gänget" sitter på en mycket trevlig krog "Den Beiaard" in Meise. Ollie, Anns son, blev pappa för andra gången, därför åkte vi på en snabbvisit till England över en helg. Där spelade jag mitt livs första och enda parti Snooker. Jag är inte speciellt bra på biljard och med bollar och hål som är hälften så stora, tar det enormt lång tid att spela. Fast det var en kul erfarenhet.

Hemma i huset föreslog jag att vi skulle måla den något nergångna frontväggen i en annan färg. Det blev orange, som kontrast till den bleklila färgen på de andra väggarna. Laurent och jag fixade det. Dessutom bytte jag alla fem eller sex taklampor i hallen, för att modernisera lite. En viss berömmelse fick jag också som kock, när jag lagade riktig surkål. Vi hade pratat om det med en av grannfruarna, som kom från Bulgarien. Hon blev alldeles till sig, när vi bjöd in henne.

Cere kände till en idrottsförening, som varje vår företog en rabatterad bussresa till Rosas i Spanien. Det ligger några mil norr om Barcelona. Han kände även reseledaren och fixade platser till oss också. I början av april bar det iväg för en vecka.

Väl där gjorde vi utflykter med bussen. Dessa bjöd på somliga fascinernade vyer, som till exempel byn, som klättrar upp för bergsluttningen, eller de urgamla olivträden, som jag fastnade för. För Anns del var det intressantare med en riktig Aloe Vera-kaktus. Här kunde hon i naturen se, vad det egentligen var, som hon sålde. En av de lediga dagarna åkte vi in till Barcelona. Här nedan finns en bild av tunnelbanenätet, som är en aning större än det i Stockholm.

Det var mitt andra besök i Barcelona, men det första hade varit för ett kvarts sekel sedan. Därför var det en upplevelse att se att Sagrada Familia, detta underverk konciperat av Antonio Gaudí, nu i det närmaste var färdigt. Man kunde till och med besöka kyrkan, men kön var så jättelång, att vi avstod. Ett annat ställe, som vi besökte som hastigast var samma Gaudís skapelse av Park Güell, i vilken det knappt finns en rak linje. Det ser ganska lustigt ut med denna moderniska eller kanske futuristiska utföring av området, som beställdes av Eusebi Güell, som egentligen ville bygga ett bostadsområde intill. Det blev ett fiasko, eftersom folk tyckte att det låg för långt utanför stan.

Jag har dåligt samvete, om jag tänker på den följande promenaden mot Camp Nou, FC Barcelonas arena. Återigen kom Ann till korta, när det gäller min uppvaktning. Hon beklagade sig djupt över att jag inte höll henne i handen, när vi vandrade gatan ner. Å andra sidan var det inte illvilja från min sida, jag hade bara inte tänkt på det, fastän jag visste att hon hade större behov av kroppskontakt än jag. I backspegeln betraktat hade det inte kostat mig mycket att tänka på det. Till höger finns en tunnelbanebiljett, som ger ett exempel på katalanska. Kan man spanska bra, lär man sig snart att förstå även orden med alla extra "t" och "x" i.

Medan damerna i sällskapet sedan gick på en shoppingrunda, åkte killarna till Camp Nou. Naturligtvis ville vi passa på att komma in på en så välkänd arena. Glädjen smolkades lite, när vi såg att inträdesbiljetten kostade 23 Euro. Men när vi ändå var där ... Och visst är det ett minne, som sitter kvar. Man fick ju mer eller mindre se hela anläggningen, från alla pokalerna över pressläktaren till historiska fakta om spelare, som hade företrätt klubben.

Det var en givande dag i Barcelona, trots att tiden självklart inte räckte till allt, som vi ville se och göra. Men även medeltidsbyarna i närheten av Rosas, som vi besökte i samband med de organiserade utflykterna, var väl värda att upplevas. Även utflykten till Figueras, Salvador Dalís födelseort, var en upplevelse, inte minst tack vare Dalí-museet där. Jag hade inte haft en aning om att Dalí inte bara målade, utan även tillverkade smycken. En del av dem visar jag på mina sidor i Netshopen, något som jag verkligen kan rekommendera. Se här några av Dalís smycken.

Rosas själv har mycket gamla anor. De tidigaste fynden som gjordes här är 17000 år gamla. Själva staden grundades av grekerna några hundra år före vår tid och var då den västligaste grekiska kolonin. Förmodligen kom nybyggarna från Marseille, som ligger bara 200 kilometer sjöväg härifrån. Det finns ett stort arkeologiskt friluftsmuseum i Rosas, som kallas Ciutadela på katalanska. Eftersom ingen annan var speciellt intresserad, gav jag mig iväg dit på egen hand. På bilden till höger ses resterna av den gamla stadsmuren. I själva museibyggnaden finns naturligtvis alla föremål, som har grävts fram på stället. Jag tycker att det är fascinerande att på ett så handfast sätt kunna komma nära historien på originalplatsen.

Det blev en riktigt bra vecka. Om det någon gång hände att vi inte hade annat för oss, spelade vi biljard och fotboll på hotellet, medan Ann föredrog en visit i hotellets egen spa-avdelning.

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av