FÖR 100 GENERATIONER SEDAN

År 560 f. Kr.

Alyattes dog. Hans grav ligger norr om Sardes och grävdes ut 1854. Det räknas ibland som ett av antikens underverk. Alyattes son Krösus blev kung i Lydien, trettiofem år gammal. Krösus utökade sitt välde och sägs enligt legenden ha varit omåttligt rik. Han lär enligt somliga källor ha varit den förste som har präglat mynt. Detta hänger dock förmodligen ihop med legenden om hans enorma rikedom, ty även om de första mynten präglades i Lydien, så skedde detta redan långt tidigare, under kung Gyges, en av de tidigare lydiska kungarna. Vid Krösus tid var myntpräglingen en ganska allmän företeelse även i Grekland. En av staterna som införlivades i Lydien var Bithynien, som låg söder om Svarta havet, och som var ett bergigt område med stora skogar och bördiga dalgångar. Bithynierna hade tidigare emigrerat från Thrakien.

Kung Arkesilaos II regerade i Kyrene i Libyen. Han är känd genom att hans namn har bevarats på en kyrensk vasmålning (Arkesilaos-vasen).

Peisistratos intog Akropolis och gjorde sig till diktator i Aten. Det finns olika uppgifter om årtalet, enligt Aristoteles skulle det ha skett 31 år efter Solons tid som arkont. Comeas lär ha varit arkont nu, hur som helst. Aristoteles berättar också hur det gick till, när Peisistratos grep makten. Han lär ha skadat sig själv och påstått att hans fiender tillfogade honom skadorna. (Den taktiken känner vi igen från våra dagars krig i Bosnien, där man också skjuter på sina egna, för att skylla på fienden, så att man får omvärldens välvilja med sig.) Därför begärde han en livvakt. Solon lär ha opponerat sig, eftersom han förstod, vad som höll på att hända, men folket beviljade livvakten i alla fall. Och med hjälp av dessa beväpnade män lyckades Peisistratos sedan att inta Akropolis.
Här kommer ett citat ur Aristoteles verk om den atenska konstitutionen, översatt av Frederic G. Kenyon, beträffande Solons reaktion:
"But when all his words availed nothing he carried forth his armour and set it up in front of his house, saying that he had helped his country so far as lay in his power (he was already a very old man), and that he called on all others to do the same."

Som diktator var Peisistratos dock mild och välvillig. Han minskade skatterna och skapade sociala förmåner för gamla, handikappade och fattiga. Han enade Attika, återtog Sigeum, som kontrollerade Hellesponten, och erövrade det thrakiska Chersonesos. Han uppmuntrade litteratur och konst, smyckade Aten med många vackra byggnader och var förmodligen ansvarig för den första skrivna versionen av Homers verk. Han, resp. Polykratos på Samos ska ha varit e första grekerna, som skapade biblioteker. Dessa bestod av papyros- eller pergamentrullar, som ställdes upp, eller också förvarades i speciella behållare.
Som en följd av Peisistratos maktövertagande flydde aristokratin från Aten. De enda som egentligen inte gillade Peisistratos, var en del av aristokraterna i Aten, ledda av Megakles, som hittade sina supporter i kustbandet, och Lycurgus, med stöd från främst slätterna, medan Peisistratos hade sina anhängare på höglandet och bland dem som hade blivit fattiga genom Solons skuldavskrivning.

En etruskisk stengravkammare, som ännu är bevarad, byggdes vid Ischia di Castro. De enskilda gravrummen hade huggits in i berget, fynden därur pekar på tiden mellan 560-540. I en av gravarna fann man en mycket välarbetad bronsstridsvagn, som nu finns att se i Etruskiska Museet i Villa Giulia. Av antalet stengravar att döma måste området ha varit välbefolkat under etruskertiden.

Den gamle fabelberättaren Aesopos dog. Det sägs att han hade varit en frigiven slav från Frygien. Hans berömdhet grundas på djurfablerna, som länge berättades muntligt. Många av dem skrevs ner av den grekiska poeten Babrius och av romaren Phaedrus under första århundradet f. Kr. Men vem av oss levande idag har kunnat undgå att höra någon av Aesopos fabler? Sålunda är han kanske den mest läste (eller återgivne) fabelberättaren i litteraturhistorien. (Det är för all del möjligt att en del fabler har tillskrivits honom, fast de har en annan upphovsman, men det ska inte förta Aesopos förträfflighet. Det har ju dessutom hänt många gånger genom historien. Många av hans fabler har även ett moraliskt budskap - av vilka flera lever kvar som sentenser i våra moderna språk. Här följer ett exempel i fri översättning:)

LEJONET OCH HAREN:

Ett lejon råkade på en hare som sov djupt. Lejonet skulle just ta haren, när det såg en vacker, ung hjort springa förbi. Lejonet lämnade haren och började förfölja hjorten. Haren vaknade av oväsendet och sprang kvickt därifrån. Efter en lång jakt insåg lejonet att det inte skulle kunna få tag på hjorten och vände tillbaka för att förtära haren. När lejonet såg att även haren hade gett sig iväg, sade det: "Det är rätt åt mig, för att jag släppte bytet som jag hade i handen för chansen att få tag i ett större."
(Alla känner väl till talesättet om att "en fågel i handen är bättre än tio i skogen" - vilket har exakt samma innebörd. Fast långt ifrån alla av Aesopos fabler har verkligen en sensmoral, liksom inte alla bara handlar om djur. Vad sägs om följande?)

MERKURIUS AVBILD OCH SNICKAREN:

En mycket fattig man, som var snickare till yrket, hade en avbild av Merkurius, gjord av trä, i sitt hem. Framför denna offrade han dag efter dag och bad avguden att göra honom rik, men trots alla böner blev han bara fattigare och fattigare. Till sist blev han mycket arg, tog ner statyn från sin plats och slängde den i väggen. När Merkurius huvud därvid slets av, rann det ut ett flöde av renaste guld, som snickaren snabbt plockade upp och sa: "Jag tror du är helt och hållet motsägelsefull och oresonerlig; för när jag ärade dig, fick jag ingen belöning. Men nu, när jag misshandlar dig har jag plötsligt ett överflöd av rikedomar."
(Vad skulle väl budskapet vara i denna berättelse? Att man ska bli arg innan man når framgång? Eller att det är lönsamt att tillgripa våld? Jag tror egentligen inte att Aesopos skrev sina fabler med tanke på att de skulle innehålla någon sensmoral, han återgav bara vanligt mänskligt beteende, även om han ofta lät djuren vara huvudpersoner. Och detta i sig är väl så typiskt att man senare ofta kunde avleda sensmoralen av det. Kanske ligger också en del av hans framgångar i just det faktum att människor i alla tider har känt igen sig i hans berättelser.
Fast det är inte bara den mänskliga naturen som speglas, även Gudarnas. Merkurius var ju i sanning oförutsägbar och lynnig - han var ju inte bara köpmännens, utan även tjuvarnas gud. Det som är väldigt intressant i sammanhanget är däremot att Merkurius överhuvudtaget figurerar i fabeln. Det var ju en romersk gud, den grekiska motsvarigheten var ju Hermes. Min källa är den engelska översättningen som gjordes av George Fyler Townsend under förra århundradet - men där står faktiskt Merkurius. Fast det är klart: om Phaedrus skrev ner fablerna, passade han väl på att anpassa gudaväsendet till romerskt bruk....)

Jojakin dog i fångenskap.

Ibykus, en grekisk poet, föddes i Rhegium, dagens Reggio di Calabria. Han blev en kringvandrande poet, som vistades bl.a. hos Polykratos på Samos. Av fragment framgår att hans verk var skrivna för körgrupper.
En som "gick andra vägen", dvs. föddes på Samos, men verkade i Rhegium, var skulptören Pythagoras från Rhegium. Hans sägs ha varit den ledande konstnären inom sitt område under seklets första hälft, inte minst genom skapandet av muskler och hår. Men inte ett enda av hans verk har bevarats.

Kung Amasis av Egypten tillät Samos, Rhodos, Fokia, m.fl. att bedriva handel från ett grekiskt handelscentrum, beläget i Egypten. Redan ett århundrade tidigare hade Miletos fått tillstånd att grunda staden Naukratis, belägen vid Nilens västra arm.

År 559 f. Kr.

Solon från Aten dog.

Neriglissar blev babylonisk ledare och utvidgade det babyloniska väldet ända fram till Lydiens gräns.

År 558 f. Kr.

Kyros den store blev ledare av Anshan. Hans huvudstad var Pasargadae, där man har hittat ruiner, som vittnar om hans storhetstid. Hans två palatser låg inom muromgärdade trädgårdar. Väggarna bestod av lertegel; fundamenten, dörramarna och kolonnerna var dock av sten. Taket var flat och förmodligen av trä. I helgedomen fanns två altare och en rektangulär plattform som var upphöjd genom några trappsteg. Tornet var byggt av gul kalksten, med svart kalksten kring dörren och de blinda fönstren.

Dareios I, son till Hystaspes, föddes i Akemenidernas ätt.

År 556 f. Kr.

Neriglissar avgick som kung i Babylonien. Nabonidus, från släktet Harran, tillträdde som den siste babyloniske kungen (fast det visste han ju inte då). Hans mor var Adda-Guppi, översteprästinna åt den assyriske månguden Sin. Fastän hon föddes 651, levde hon fortfarande under 9 år av sin sons regentskap. Hon blev 104 år gammal och lär ha haft stort inflytande över Nabonidus, som bl.a. utnämnde sin äldsta dotter till översteprästinna i Ur, en stad som han överhuvudtaget förskönade. Ännu idag reser sig zigguratet i Ur till den ståtliga höjden av 21 meter. Nabonidus kände stort släktskap med den assyriska traditionen (och verkade dessutom ha haft en religiös "böjelse"). Han byggde om zigguratet i Nanna, så att det kunde mäta sig i skönhet med Esagila, Marduktemplet i Babylon. Kanske är det därför att zigguratet i Nanna är det bäst bevarade i våra dagar. (Somliga källor påstår att Nanna även var det sumeriska namnet på månguden Sin.) Ett ziggurat är ett tempeltorn. Det kanske berömdaste är Etemenanki, zigguratet i Babylon, en sjuvåningsbyggnad, som somliga anser vara Babels torn.
Strax efter sitt makttillträde hade Nabonidus en märklig dröm. (Eller så var det hans mor, som viskade åt honom, medan han sov.) Han drömde att Marduk och Sin uppmanade honom att bygga upp måntemplet Ehulhul till Sins ära. (Märk väl det finurliga att få med Marduk, Babylons stadsgud, med i drömmen, för att "legalisera" uppdraget, som ska utföras till gagn för en annan, inte ens babylonisk guddom.) Nabonidus lät alltså återuppbygga måntemplet i Harran. Trots Marduks medverkan i drömmen, såg befolkningen och inte minst Marduks prästerskap med oblida ögon åt bygget. De senare påverkade även folket mot kungen och skyllde hungersnöd och sjukdomar på Marduks missnöje med regenten. (Det är klart, de var väl rädda om sina jobb och ville inte ha konkurrens av andra gudar. Återigen finns det ju direkta paralleller med dagens beteenden. När vi skulle gå med i EU kom tulltjänstemännen också med skräckpropaganda om hur narkotikan skulle välla in i landet, om man skulle dra ner på tullen.)
Rättsväsendet var välutvecklat i Babylon. Domstolarna hade hand om rättvisan, men ofta fanns också ett äldreråd, som fungerade som tribunal. Domarnas utslag kunde inte ändras annat än att man sökte nåd hos kungen. Straffen var rätt hårda och det fanns både dödsstraff, lemlästning, försklavning och förvisning på "programmet". Böter för skador uppgick till mellan 3 och 30 gånger värdet av det man hade förstört. (Kanske undvek man därigenom vandalisering bättre än vi klarar idag.) Som skriftspråk hade man tagit över sumerernas kilskrift och för att lära upp sina skriftlärda och administratörer använde man sig också av det sumeriska skolsystemet. Dessa skolor var samtidigt kulturella centra i landet. På schemat fanns såväl kopiering av textböcker, som minnesträning och matematik. Dessutom underhöll man och lärde sig ur sumerisk-babylonska ordböcker (jämför våra dagers studier av latin och grekiska). Literaturstudierna innebar att man skrev av och lärde sig utantill diverse myter, hymner, talesätt och andra skrivna verk på både sumeriska och babylonska.

Simonides från Ceos föddes i Iulis på denna ö. Han blev en lyrisk diktare och befann sig ett tag vid hovet av Hipparchos i Aten, men begav sig sedan iväg till Thessaliens ledande familjer, Scopaderna och Aleuaderna. Så småningom skulle han bli berömd för skildringar av perserkrigen. Hans verk var mångsidigt, men bara cirka 100 rader finns bevarade. Det är han, som - efter slaget vid Thermophylerna - skrev verserna till minne av Leonidas och hans spartaner:

Främling, gå och tala om för Lakedaimonborna,
att vi ligger här i åtlydnad av deras lagar.

År 555 f. Kr.

Peisistratos två söner, Hippias och Hipparchos föddes.

År 554 f. Kr.

Aristokratin återvände till Aten, ledda av Megakles och Lycurgus, under tiden då Hegesias var arkont. De tvingade Peisistratos i landsflykt på ön Eubea.
Eubea är efter Kreta den största grekiska ön. Skog, vin och olja hörde till öns naturrikedomar. Eretria och Chalcis var de två största städerna på ön. Båda städerna var i hög grad delaktiga vid koloniseringen av södra Italien.

Phalaris störtades av Telemachos. Under hans ledning hade Akragas mycket snabbt blivit en av de ledande städerna på Sicilien, men även hans grymhet hade blivit vida omtalat. Det sägs att han hade en ihålig tjur av brons, i vilken han brukade steka sina fiender levande.
De nya makthavare i Akragas kom att heta Alkamenes och Alkandros, som slog ihjäl den förre tyrannen och hans familj och förbjöd folket att bära blå kläder i framtiden, eftersom blått hade varit uniformsfärgen hos Phalaris livgarde.

År 553 f. Kr.

Kyros den store ledde en revolt mot mederna.

Camarina förstördes av Syracusa för första gången. Andra förstörelsen skulle ske år 484 f.Kr.

Poeten Stesichorus avled. Han var född i Syditalien, bodde en kort tid i Grekland och dog i Katana. Hans dikter gavs ut i 26 band, men bara fragment återstår. Hans dikter rörde framför allt mytologiska ämnen, bl.a. Trojas fall och Herakles stordåd.

År 552 f. Kr.

Nabonidus begav sig på krigsfärd mot Edom, söder om Döda havet. Efter segern återvände han dock inte hem, vilket alla förväntade sig, utan fortsatte söderut och intog oasstaden Teima i nordvästra Arabien. Där stannade han i tio år och med Teima som bas kuvade han stora delar av Arabien, ända till staden Jatrib (idag Medina). Teima var för all del ett centrum för måndyrkan, ändå hade samtiden svårt för att förstå varför Nabonidus inte kom hem till Babylon. Där regerade under tiden hans son, Belsassar, som naturligt nog backade upp sin far.
(Egentligen var det ju en ganska logisk lösning, då Nabonidus inte var populär hos folket. Genom att hålla sig borta minskade han risken för revolter avsevärt, medan sonen höll ställningarna där hemma, så att makten skulle stanna kvar i familjen. Och Belsassar hade förmodligen inga invändningar mot att få representera.) Det berättas ju om Belsassars gästabud, vid vilket han lär ha använt tempelkärlen från Jerusalem, då en osynlig hand hade skrivit på en vägg. Ingen kunde dock tyda detta "mene tekel", som stod på väggen, förrän man frågade den judiska profeten Daniel. Han avslöjade genast att det betydde "vägd - och för lätt befunnen". Se även Daniels bok i bibeln.

År 551 f. Kr.

Mästaren Kung Chiu (Fu-Tzu), eller med det latinska namnet mer känt hos oss som Konfutius föddes i staten Lu, som motsvarar dagens provins Shantung. Från 15 års ålder bedrev han studier och undervisning, men han efterlämnade inga egna skrifter. Han var alltså ingen nyskapare, utan främst en förkunnare av gamla läror. Konfutius läror samlades ihop till de "fem klassikerna" eller "Konfutius klassiker" och han bidrog därmed starkt till den klassiska perioden av kinesisk litteratur.
I Kina levde man under ett feodalvälde, där det rådde stora stridigheter mellan de olika feodalherrarna.
Konfutius förespråkade återinrättandet av kejsardömet för att komma tillbaka till ordning och välstånd. Han accepterade hierarkin men betonade det viktiga i att landets ledare var goda exempel för folket och därför själva måste uppföra sig exemplariska. Man skulle också gå tillbaka till egendomslagarna, familjeförhållandena och den sociala organisationen som rådde i början av Chou-dynastin, alltså ungefär ett halvt årtusende tidigare, och som hade skrivits ner i de tidiga böckerna. Men den viktigaste beståndsdelen i systemet var trots allt individen. Varje människa måste eftersträva personliga dygder som ärlighet, kärlek och respekt genom att studera exemplen i den gamla litteraturen. Det skulle leda till harmoni och därigenom välstånd för både familjen, samhället och staten. (Man skulle naturligtvis kunna citera hur mycket som helst av Konfutius, och även urvalet kan diskuteras i det oändliga. Därför erkänner jag att jag helt subjektivt har valt ut följande två citat, endast för att de faller mig i smaken. De är hämtade ur "Lunyu", som betyder "samtalen":)
Lärjungen Zi Gong frågade: "Finns det ett enda ord som kan tjäna som rättesnöre för ett helt livs vandel?"
Mästaren svarade: "Kanske ordet medkänsla? Det som du icke vill att andra ska göra mot dig, skall du ej heller göra mot andra."

(Det är ju som att slå upp bibeln. Jag valde det här citatet av flera anledningar. För det första skadar det nog inte oss västerlänningar - kristna eller inte - att inse att vår kultur vare sig är först eller unik. Vi har ju - inom alla områden en förmåga att sätta oss själva i centrum, vare sig det var Delfi på grekernas tid, jorden före Galilei eller Vintergatan idag - alla andra galaxer rör sig bort "från oss". Därför tycker vi givetvis också att vår kultur är den som är störst, bäst och vackrast - se på all nationalism. Och vi lär aldrig kunna acceptera andra raser, så länge vi inte inser detta. Se bara hur Västvärlden ställer sig idag i Bosnienfrågan, där vi tillåter att ett helt folk slaktas, bara för att de är muslimer. Å andra sidan sker samma sak, bara med omvända förtecken, i den muslimska världen, där fundamentalisterna fördömer allt västinfluerat.
För det andra visar citatet att "medkänsla" inte är något som har kommit ur den krista religionen, som det ibland påstås, utan att det hellre är en filosofisk insikt. Skillnaden är kanske inte så väsentlig i sak, men jag tycker att det är viktigt att betona att vilken tänkande människa som helst - oavsett religion - borde kunna komma fram till denna slutledning, att den filosofiska visheten alltså står ett trappsteg högre än den religiösa. Problemet är väl att religionen lättare "förstås" av folk i allmänhet, att man med den kan påverka människorna på ett enklare sätt till att föra ett etiskt liv, trots att man därigenom också måste acceptera bomber i Nordirland.
Jag har ett tredje argument för att ha valt just detta citat, men innan jag kan gå in på det måste vi först titta på nästa.)

Zi Gong frågade: "Kan även den ädle mannen hysa hat?"
Mästaren svarade: "Ja, han kan hysa hat. Han hatar dem som talar om andras fel, han hatar dem som i låg ställning förtalar sina överordnade, han hatar dem som är modiga men saknar höviskhet, han hatar dem som är morska men inskränkta."

(Det finns en tydlig skillnad här mellan kristendomen, som ska vända andra kinden till, och Konfutius, som är mänsklig nog för att inte förtrycka känslan. Skitsnack, etikettlöshet och dumhet är i klartext det som är förhatligt. Sen tillkommer även en aktning för hierarkin, som jag personligen har lite svårt för. Men i princip är inte heller denna punkt felaktig, om man förutsätter att samhället styrs av de mest kunniga - något som vi idag dock är astronomiskt långt ifrån. Kunnighet, intelligens och förmågan att tänka är mycket lågt värderade, inte minst här i landet. Tänk dig själv, om vi begärde att en blivande lärare skulle visa prov på analytisk förmåga istället för att kunna sitt ämne mer eller mindre utantill och att klara av att sköta videon. Det skulle bli ett ramaskri. Facket skulle få slag - kollektivt. Eller tänk dig att vi skulle kräva intyg på åtminstone genomsnittsintelligens av blivande politiker!
Det är rätt intressant att se att de stora tänkarna under alla tider kom fram till en blandning av det vi idag kallar för höger- resp. vänsterpolitik som det bästa samhällsskicket - här just föreningen av ett hierarkiskt statsväsen med solidarisk medmänsklighet. Även det är ett tecken på hur långt vi ännu idag har kvar till att nå insikt.
Men det är inte så konstigt. Jag tittade nyss efter i mina skolböcker från gymnasiet, vad vi hade lärt oss om Konfutius då. Jag hittade hans "läror" på två sidor under "Övriga Östasiens religioner". I filosofiboken är han inte ens omnämnd. Tänk om vi redan för trettio år sedan hade lärt oss att analysera och tänka de storas tankar en gång till, för att lära oss något av dem, istället för att några av oss - ty det lär inte vara många - först i vuxen ålder mödosamt måste upptäcka dem. Hur kan världen någonsin förändras till det bättre, om våra diskussioner om nya läroplaner gäller en halvtimmes gymnastik mer eller mindre i veckan, eller om man ska kalla "teckning" för "bild" i fortsättningen - och till råga på allt sedan påstår att man har skapat en ny läroplan! Men det är klart, det är bara den som har insikt i de stora tänkarnas idéer, som kan uppskatta värdet av dem. Och hur många av dem som gör läroplanen har den insikten?)

Copyright Bernhard Kauntz, Västerås, juni 1996 - januari 2000
Till , till eller till

webmaster@werbeka.com