JELTSIN OCH JAG

Hittills hade allting gått bra, mycket bättre än väntat. Kanske var det därför att jag började hänga upp mig på de mindre detaljerna.
Varje kväll, när jag borstade tänderna, blödde jag ur tandköttet, riktigt ordentligt. Jag var inte oroad av det, jag förstod att det kom av den blodförtunnande medicinen, som jag åt. Men jag var irriterad, främst med tanke på att jag skulle behöva ta medicinen livet ut.
En annan, mycket irriterande nyhet var att jag skrev så många fel, när jag jobbade med datorn. Jag hade i hela mitt liv varit rätt så duktig på att skriva nästan felfritt, och nu detta. Det var speciella fel - jag kastade om bokstäverna, som jag skrev med vänster respektive höger hand. Till och med så vanliga ord som mitt eget namn kunde bli till Bernahrd eller Benrhard. Visst, jag vet att alla gör sådana fel av och till - det hade jag också gjort tidigare, men inte tio stycken per sida! I bästa fall berodde detta på koncentrationssvårigheter, men det kunde naturligtvis också vara så att koordinationen i hjärnan hade påverkats under operationen. Det senare understryks av att min handstil inte är likadan som före operationen. Det är inga stora skillnader, men den är slängigare nu, nästan som om jag vore halvfull.
Dessa "problem" finns kvar idag, 6 månader efteråt...
En annan besvärlighet var att såret på bröstet inte ville läka ordentligt. Det var heller ingen "stor" sak, men jag fick hela tiden tänka på det - till exempel, att inte fläcka ner skjortan. Dessutom luktade det illa.
Ännu en nog så påtaglig nyhet var att jag hade fått magkatarr, som gjorde rätt ont. Jag tror att det var en reaktion på operationsstressen, men inte minst även den sociala och ekonomiska oron för framtiden - där operationen inte nödvändigtvis hade förbättrat mina chanser på arbetsmarknaden, när jag väl skulle söka jobb igen.
I den situationen kom jag till lasarettet, på efterkontroll, till samma läkare som hade tagit emot mig, när jag kom "hem" från Uppsala. Han tittade på mina testvärden från cyklingen, som jag hade presterat veckan innan. De var ju för all del bra. Och han sa:
"Jaha, då är du frisk nu och kan återgå till arbetet." Sen, när han hade kommit så långt i journalen, lade han till: "Som du inte har."
Detta utan att ens fråga hur jag mådde. Jag protesterade, men det hjälpte inte heller. Jag var fullt frisk och arbetsför, tyckte han. Vilket föranledde mig till att undra om han hade gått slaktare- eller trots allt veterinärlinjen under sin utbildning. I varenda broschyr, som jag hade läst om operationen och dess efterverkningar, stod det att man skulle ta det lugnt och trappa ner sjukskrivningen till halvtid, till att börja med. (Förutsatt att man mådde bra.) Och här stod jag nu, mindre än två månader efter operationen och var friskförklarad - mot min egen uppfattning. Det var i sanning höjden av psykologisk insikt av läkaren! Dessutom var det ganska oansvarigt, tycker jag. Och framför allt knappast ägnat åt att jag inte skulle stressa upp mig, vilket sägs vara ganska väsentligt för den framtida prognosen.
På vårdcentralen här hemma hade min "familjeläkare", som hade remitterat mig till hjärtkliniken, flyttat under tiden. Det kändes extra illa i den situationen, eftersom hon ju åtminstone hade haft bakgrunden klart för sig. Men jag fick i alla fall en förnyad sjukskrivning.
Och tur var väl det - jag råkade nämligen ut för en ordentlig förkylning. Och allt hostande var inte alls bra för läkningen. Jag hade redan slutat med den smärtstillande medicinen, men nu började jag få ont igen i nedre delen av bröstbenet. Fast jag tackade de högre makterna i alla fall för att jag hade sluppit bli förkyld tidigare. En nysning var en ren katastrof även nu - jag kunde bara ana vad den skulle ha åstadkommit några veckor tidigare.
Den närmaste tiden var verkligen jobbig, fast inte allting var kolsvart. På lasarettet ordnade man tre träffar för bypass- och hjärtinfarktpatienter, som alla handlade om förebyggande åtgärder. Även om jag hade läst mycket av innehållet i kursen redan tidigare, tyckte jag om den. Den gav ju möjlighet till att diskutera diverse punkter och inte minst gav kursen en känsla av att man inte var ensam i den situationen. Rationellt sett spelade det sistnämnda väl ingen roll, men i alla fall försvann en del av osäkerheten, som fanns djupt inom mig. I och med att vi var flera, skapade den gemensamma optimismen en framtidstro, som i varje fall hade varit mycket svårare att bygga upp helt ensam.
En annan, mycket positiv upplevelse var sjukgymnastiken. I grunden är jag hellre emot sådana gruppaktiviteter som att springa i cirkel efter varandra och genomföra givna övningar på kommando, men gruppens effekt här var lika stark som i kursen. Vidare kände jag att gymnastiken gjorde nytta. Slutligen var det roligt att röra sig igen (mer än under mina promenader), och det dessutom under kontrollerade former, som garanterade att jag kunde klara av det. Det gav också en säkerhet för framtiden. Sen var jag ju även här bland de yngre, vilket gav mig en fördel rent fysiskt i de olika övningarna, vilket stärkte mitt självförtroende ytterligare.
Det är ju också ett rätt intressant fenomen. Det har inte varit något fel på mitt självförtroende ända sen jag lekte i sandlådan. Och även om det är mycket bra fortfarande, så har sjukdomen trots allt kastat lite grus i maskineriet. Tidigare tänkte jag:
"Det är klart att jag kan." Punkt.
Idag tänker jag fortfarande likadant, men det kommer ett ofrivilligt tillägg:
"Om nu kroppen klarar det."
Det finns där, omedvetet, och man kan inte göra något åt det. Jag kan bara hoppas att det går bort med tiden.

webmaster@werbeka.com