DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Folkbildaren


Jag hade nu några år på nacken som avdelningschef hos Studiefrämjandet och jag hade fått lite hum om vad folkbildning egentligen handlade om. Studiecirklar naturligtvis, det är det folk tänker på i första hand. Men just detta har två nackdelar. En är att studiecirklarna inte har det bästa ryktet, eftersom det bedrivs all möjlig "konstig" verksamhet där, den andra är ordet "studie-" som ingår. De flesta människorna har en skräck för att behöva lära sig något, åtminstone i ordnad form.
Jag hade fått en lite annorlunda syn på studiecirklarna. Den ursprungliga meningen var att man genom tankeutbyte, gärna under ledning av någon mera insatt person, skulle få lära sig något nytt. Detta innebar ganska vida gränser, på gott och ont. Gott därför att det ännu idag finns verksamhet, som lever kvar med den ursprungliga tanken. På ont, eftersom dagens system utnyttjas många gånger.
Jag vill inte på något sätt svartmåla varken ett ämne eller något studieförbund, men om man tittar på floran av dåtidens, liksom dagens, utbud, finns det åtskilligt, som man kan höja ögonbrynen åt, om inte till och med rynka näsan.

Ta ett ämne, som "musiklyssning". Och anta att det är en kamratgrupp, som håller till hos någon i gruppen, som har åtagit sig att vara cirkelledare. Cirkelledaren kvitterar ut några LP-skivor (eller CD-skivor idag) som studiematerial. Gratis. Eftersom studieförbundet med hjälp av bidrag kan bekosta materialet.
Gruppen träffas en gång i veckan och lyssnar på skivorna. Frågan är om de gör vad som är meningen - att de diskuterar tiden, då tonsättaren levde, musikens utveckling, etcetera, etcetera. Då är naturligtvis allt i sin ordning, ty deltagarna kommer att förbättra sina kunskaper om musiken. Och musik är ett lika bra ämne, som oljemålning eller franska.
Men om den kamratgruppen spelar skivorna som bakgrund och träffas över en öl för att diskutera de senaste fotbollsresultaten, då är det ett slöseri med statsbidraget, som ju skivorna bekostades med.
Eller ta en fackig kurs om till exempel anställningstrygghet. Är det genuint intresserade deltagare, så är det ju en berömlig insats. Men är det folk som har anmält sig för att slippa knega några timmar och bara sitter av tiden, då är det genast en annan sak. På så sätt kunde man hitta massor med exempel på min tid, och det kan man säkerligen också idag. Problemet är att man inte kan veta, eller ens kontrollera motivationen bakom en cirkels pretensioner.
Till saken hör att studieförbunden får sina bidrag baserade på antalet studietimmer som de kan redovisa. Och vilken verksamhetsansvarig som helst kommer att anse att en cirkel har bra intentioner, så länge motsatsen inte kan bevisas.
Det här hittade jag i skrivande stund på nätet: "Att starta en studiecirkel hos oss är gratis och den kan handla om nästan vad som helst. Vi är öppna för nya idéer och kan till exempel hjälpa dig med lokaler, studiematerial eller nätbaserade lösningar." Och jag vill ingalunda frita mig själv. Även jag var öppen för nya idéer och tillät tveksamma cirklar, speciellt i början, för att vi behövde timmarna för att klara ekonomin. Först när vi hade nått en stabil grund, kunde jag gå in för att begränsa tveksamma ämnen - något som en del kollegor tyckte var vansinnigt.
Denna jakt på timmar är förskräckligt långt ifrån studiecirkelns ursprungliga tanke, men det fanns ju annan verksamhet också. Jag fick förmånen att uppleva studiecirklar, som verkligen var folkbildning i sin renaste form. Jag har ett paradexempel från vår avdelning, som jag inte kunde låta bli att skryta med i vår interntidning, som originellt nog hette "Studiecirkeln". Jag vill gärna återge några utdrag.

Folkbildning är, som sagt, i grund och botten att man lär sig något, som man inte vet. Sen spelar det inte så stor roll vad man lär sig, det berikar oss i alla fall. I artikeln gav jag ett bra exempel på en sak jag själv lärde mig. Inom ramen för alternativkampanjen fick vi ett samarbete med "Nordiska samfundet mot plågsamma djurförsök". Och nu citerar jag från artikeln, som jag skrev: "Personligen hade jag nog den uppfattningen, att det i våra dagars atombombshot och arbetslöshetsrekord borde finnas viktigare saker att syssla med än att leta reda på bortsprungna katter. Och fastän jag fortfarande har samma uppfattning idag, så har dock mitt överlägsna leende försvunnit ganska snabbt efter att ha fått några fakta. Trots hot och kriser är det nämligen ganska onödigt, att mer än hälften av alla importerade försöksapor dör av svält eller fryser ihjäl under transporten."
Men det var inte bara en ökad medvetenhet som vi uppnådde, vare sig det var viktiga insikter eller inte - vi kom också fram till "alternativ", till exempel att man skulle kunna minska arbetslösheten genom att röja skogen istället för att bespruta den.
En annan vinst av en studiecirkel är gemenskapen. Det förutsätter en bra cirkelledare, som av ett antal människor kan göra en grupp. Det underlättar givetvis, om man verkligen är intresserad av det man håller på med. Gemenskapen i sin tur främjar samarbete och kompromissviljan. Jag minns att vi genomförde "Alternativets dag" med femton olika organisationer. Den blev en stor succé - ändå var det nog inte alla i "Matfront" som var emot kärnkraft, och alla i Fredsföreningen var inte övertygade om att Waldorfpedagogiken var det enda rätta.
Detta var de ursprungliga tankarna i en studiecirkel och de känns bra ännu idag. Jag tror att jag hade lyckats bli en bra folkbildare, eftersom jag också blev en folkbildare i själen. Ändå var jag tvungen att lägga till ett PS till min artikel, som jag också citerar: "Jag är inte fullt så blåögd, som det kan synas i den här artikeln. Jag är mycket väl medveten om de svårigheter och villkor, som vi måste finna oss idag, och även jag behöver all annan verksamhet för att kunna existera.

Men den verksamheten jag är mest stolt över, det är de genuina studiecirklarna, som vi kunde genomföra.

Copyright Bernhard Kauntz, Västerås 2018


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av


30.8.2018 by webmaster@werbeka.com