DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Förnyaren


Då hade jag alltså fått en bra start som chef för Studiefrämjandet i Östra Västmanland. Jag hade lyckats skapa verksamhet, så att vi skulle kunna överleva och även betala av på skulderna, som jag fick ta över. Men det fanns mycket, som jag tyckte behövde förbättras. Först och främst var läget inte alls bra. Vi fanns på Kungsgatan, som, namnet till trots, var en bortglömd sidogata. De som råkade passera huset, var några stycken på väg till eller från jobbet. Ville vi komma någon vart, måste folk bli uppmärksamma på oss. De måste bli medvetna om att det fanns ett studieförbund, som hette Studiefrämjandet.
Och jag hade tur igen. Halva vindsvåningen på Torggatan 4 skulle bli ledig. Det fanns en arkitektbyrå där, som skulle flytta. Och det var, vad man kunde kalla bra läge. Det var mitt i stan, där tusentals gick förbi varje dag. Visst, hyran var högre, men efterom det var en vindsvåning var den trots allt inte obetalbar. Jag lyckades övertala styrelsen om att vi helt enkelt måste ha den - och det var ett lyckogrepp. Nu hände det att folk till och med självmant kom till oss, utan att man behövde jaga dem. Dessutom behövde man inte förklara långt och länge, hur man skulle hitta oss. Alla kände till Torggatan. Vi hade till och med utrymme för att inreda en liten vävstuga, vilket var eftertraktade kurser.
På sätt och vis var det mysigt med snedtaket, men när vi något år senare fick chansen, flyttade vi ner en våning, där vi dessutom fick lite större utrymme. Och ekonomin var så stabil nu, att vi lätt hade råd med det.
I Hallstahammar hade vi ett litet kyffe som kombinerades som kontor och studielokaler. En mening från ett protokoll under första året, visar tydligt på vilken nivå vi var tvungen att lägga oss.
Det stod: "Beslutades att reseskrivmaskinen Facit, samt den gula kontorsstolen skall placeras i Hallstahammar." Vi skaffade ett studieombud där, även ansvarig för Surahammar. Också för området Sala-Heby anställde vi ett studieombud på deltid. Det var ytterligare lyckade grepp, eftersom båda var duktiga, skapade mycket verksamhet och avlastade mig, så att jag kunde koncentrera mig på Västerås.
Det fanns många andra brister i organisationen. Så fanns det en styrelseledamot som personalrepresentant! Jag såg till att vi fick vår sekrteterare på denna plats. Vi hade en styrelseledamot, som bannade mig för att ett utskick till henne var frankerat med 30 öre för mycket. Och vi hade en annan styrelseledamot från en av medlemsorganisationerna, som fick tusen kronor i månaden - för en uppgift, som han skulle sköta ideellt. Idag kan jag bara skaka på huvudet, när jag tänker på styrelsens kvalitet. De hade i princip ingen aning om vad verksamheten gick ut på, mer än att flytta en reseskrivmaskin och en kontorsstol.
Vi var nog ett av få studieförbund, som inte hade något studieprogram. Det måste vi naturligtvis också ändra på. Luttrad av arbetet med gnuggbokstäver för bowlingtidningen, gnuggade jag ihop fram- och baksida, samt alla rubriker, resten fick bli maskinskrivet. Det var billigast så. Bristerna i proffsighet, försökte jag att jämna ut med lite lustigheter.
En annan sak, som jag är stolt över, var idén med Västerås-Frågan. Vi fick inga statsbidrag för det, utan fick bekosta priserna själva. Men reklamen, som vi fick, var värd mycket mer. Vi ställde 20 ganska svåra frågor, hälften om Västerås, hälften om våra medlemsorganisationer. Vi sålde frågeformuläret för fem kronor, för att vi dels skulle få in lite pengar, dels för att man inte skulle ta hela vänkretsen och samsas om svaren. De bästa gick till månadsfinal i Stadsbiblioteket, där segraren kvalificerade sig till stora finalen. Genom att vara på biblioteket fick vi extra uppmärksamhet och VLT tyckte det var en kul idé och skrev flitigt om det. I den stora finalen tävlade månadssegrarna om tre "utlandsresor". En gick till Mariehamn, en till Åbo men huvudpriset var en veckoresa till Spanien.
Det behövdes inte många hjälpmedel, några blädderblock, några utställningsskärmar för att skymma deltagarna för varandra och någon som skötte verksamheten, ställde ihop frågor och skötte moderatorjobbet vid finalerna. Jag tyckte att båda delarna var kul. Och när jag dessutom kunde göra dem i tjänsten och samtidigt öka medvetenheten om Studiefrämjandet - vad mer kunde jag begära?
Efter mina första två år visste många människor, vad Studiefrämjandet gick för. Och det var precis det som var meningen, eftersom det bildade grunden för att vi skulle kunna utvecklas vidare.
Även vad beträffade det interna arbetet, jobbade jag på att förbättra kunskaperna. Jag band in styrelseledamöterna i planeringen, där jag fick en möjlighet att förklara, vad det hela egentligen gick ut på. Vi hade redan då en första verksamhetsplan, som var värd namnet.
Året därpå utvecklade jag en utbildning för våra cikrelledare som veckoslutskurs. Jag höll dessa utbildningar tillsammans med min kollega från andra halvan av Västmanland och vi plockade cirkelledare från hela länet. Det handlade om gruppdynamik, pedagogik, samt naturligtvis även den byråkratiska delen. Jag hade snott ihop material från kurser, som jag själv hade gått och bara anpassat dem för våra behov. Ändå blev dessa utbildningar en stor framgång. Jag minns att någon skrev i sin utvärdering: "En sådan kurs borde alla människor gå."
Vi höll även i aktiviteterna på kvällen, så att deltagarna skulle ha något att göra efter kursslutet. Det föll också i god jord. Synd bara att vi inte fick något statsbidrag för bubblet.

Copyright Bernhard Kauntz, Västerås 2018


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av


17.9.2018 by webmaster@werbeka.com