DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Hemmamannen


Efter en lång, het sommar började allvaret igen. Lång och het i ordens sanna betydelse, ty även så här högt uppe i Norden hade värmen haft till följd att skörden blev dålig. Inte minst betydde det att bönderna inte fick tillräckligt med foder för sina djur och därför måste skicka dem till slakt. Fast det blev inte alls samma katastrofstämning som förra sommaren, 2018, då samma sak inträffade. Media hade lite mer självkontroll för femtio år sedan. Jag har ett brev från min mor, där hon berättar att just deras område var lyckligt lottat, eftersom det hade regnat hos dem några gånger och att de hade tillräckligt med foder.
Det märktes också i Europa, att det hade varit en torr sommar. Donau är en mäktig flod redan vid Wien, där den har tillryggalagt bara en tredjedel av sin totala längd. Den är i normalfall trehundra meter bred och har ett djup på mellan tre och fyra meter.
Vid högvatten i Donau kan den bli dryga sju meter djup och föra lika mycket vatten som Amazonas en genomsnittlig dag. Och denna Donau hade på höstkanten vid Wien ett djup av 121 centimeter ...

Var vardag utkristalliserades, så fort vi hade kommit hem från Wien. Anne Marie skulle läsa de resterande ämnena på dagtid, eftersom hon då skulle få AMS-bidrag, för att ett arbete inte stod att uppbringa. Inte för att hon ville ha något jobb, men det blev ju en bra finansiell lösning. Jag började läsa fyrtio poäng tyska på distans (eftersom tyska var det enklaste ämnet för mig, när jag inte kunde vara med på föreläsningarna). Därför kunde jag vara hemma med Roland på dagtid, bortsett från de få tillfällen, då det var tentor i Umeå. Men dessa låg mest på lördagar i alla fall.
Jag hade istället en del kvällsaktiviteter för mig. Jag hade gått med i SSU, medan socialdemokratin ännu var ett arbetarparti och brydde sig om de svaga i samhället. Dessutom gick jag en maskinskrivningskurs, som jag har varit mycket glad över sedan dess, så mycket som jag har skrivit i mina dagar. Det tog ett tag, innan jag ställde om från mitt pekfingersystem, men det går ju trots allt att skriva snabbare med alla tio fingrar (egentligen bara nio, för vänster tumme använder jag aldrig). Jag fick "litet a" i betyg, som uttryckt i skrift var "med utmärkt beröm godkänt" och det nästhögsta möjliga bokstavsbetyget.


Jag tycker mycket om det här kortet, eftersom Anne Maries kärlek formligen lyser upp det hela. Roland har napp, så att protesterna över att badas inte ska bli för höga
I september hände det något ganska otäckt. Vi hade fått skjuts hem av min svärfar, och just när vi skulle svänga in på garageuppfarten till vårt hus, blev vi påkörda bakifran. Det var ingen stor smäll, fast bagageluckan var intryckt och baklysen naturligtvis trasiga. Som tur var, hade jag Roland i knä, så att han hade stöd bakåt. Fast vi andra upplevde nog en whiplash, det fanns ju inga nackstöd på den tiden. Men vi klarade oss allihopa, och mannen, som hade kört in i oss, erkände på en gång att det var hans fel. Jag hjälpte genast svärfar med att upprätta en händelsebeskrivning, och med den övriga pappersexercisen sedan. Jag hittade ett första utkast, som beskriver hur det gick till.
Det var roligt att se hur Roland utvecklades. Redan i Wien hade han ju krupit runt i lägenheten och blivit hejdat med många "Nein", för att förhindra olyckor. När vi hade kommit hem igen, var han på väg mot elsladdarna, men på halva vägen hejdade han sig, tittade upp mot mig, sa "Nein, nein" och vände. Han hade rätt mycket bus i sig, men han var snäll, när man sa ifrån. Han kunde ställa upp sig själv, så länge han hade något stöd. Han kunde också ta några steg, men han ville ha stöd då också, om det så bara var ett finger mot väggen. Sen, tre dagar före sin ettårsdag, tog han sina första fria steg.
Han skrev också ett brev till min far, på sin ettårsdag, som jag bara måste översätta:
"Kära farfar! Idag är jag ett helt år gammal. Jag leker just med lastbilen, som jag har fått av pappa. Nu är jag inget litet barn längre och jag har också lärt mig mycket. För tre dagar sedan tog jag mina första steg och sen dess tränar jag varje dag med mina föräldrar. Vi skrattar rätt mycket alla tre, för att det är så roligt att kunna gå.
Dessutom kan jag redan prata mycket. Mamma och pappa har jag kunnat säga länge och dessutom "Nein", för att så säger pappa alltid om jag är på väg mot bokhyllan. Sen har vi en plastikkossa, som mamma hade köpt i Köpenhamn och om jag vill ha den, så säger jag "Kuh". Om jag vill visa mina föräldrar något, säger jag "titta". "Du" kan jag också säga och "Uhr", för det har pappa också lärt mig. Vi har en stor klocka i köket, och när jag ser den, säger jag alltid "Uuuuhr". Då skrattar pappa alltid. När mamma går till skolan på morgonen eller pappa till SSU på kvällen, säger de alltid "hej" och då måste jag också säga "hej". Allt det kan jag säga, men jag förstår redan mycket mera. Nu måste jag sluta, så att pappa också kan skriva några ord."

Plugget på universitetet var inget större problem för mig, jag kunde ju tyska. Det enda, som var besvärligt, var tysk fonetik. Där gällde det att transkribera ord till fonetiska tecken. Och jag gjorde det, för jag behövde ju bara lyssna på mig själv, hur jag uttalade orden. Trodde jag. Min österrikiska tyska dög inte, så jag fick godkänt först i tredje försöket. Det var min enda tenta någonsin, som jag behövde skriva tre gånger. Det sista, som jag bråkade om var "Stephansdomen", som jag i princip hade vuxit upp brevid. Dessutom hade jag en farbror, som hette Stefan. Vi uttalar namnet med långt "e". Men professorskan tyckte att det måste heta "Stäffansdom". Tja, hon visste väl bättre ...
Litteraturkursen fick jag också läsa in. Det var sextusen sidor på en termin. En del av det var inte vad jag skulle kalla för nöjesläsning, men jag fick i alla fall en överblick över tysk litteratur, som ju faktiskt är allmänbildning. I svenska skolan vet man ju knappt att det existerar tysk litteratur. Allt utländskt är på engelska, från England, om det gäller klassiskt, eller US-amerikanskt, om det är modernt.
Jag sysselsatte min far också, nästintill på heltid. Jag hade börjat spara på frimärkena, som han satte på sina brev. Österrike hade nämligen väldigt fina frimärken, många minnesmärken, så att man lärde sig både om vetenskapsmän och historia. Så jag nämnde det till honom och han började skicka alla nyutkomna märken. Så småningom skickade han dem även ostämplade och sen även som förstadagsbrev. Till sist fyllde han på frimärken bakåt, så att det nu är en komplett samling från 1961 till 1995. Senare började han även med frimärkena från FN, eftersom Wien blev en officiell FN-sits, tillsammans med Geneve och New York.
Han la ner enormt mycket jobb på det och jag med för den delen, som ordnade och katalogiserade allt. Och nu är det inget av mina barn, som vill ha samlingen. Det känns inte precis tacksamt. Visst, just nu, sen e-mailen kom, är intresset för frimärken inte på topp, men det är ju en kulturell investering, som kommer att bli en guldgruva med tiden.
Det är dock inte bara det, som min far fick i uppdrag. Han fick jaga min kurslitteratur också, för om jag beställde böcker på biblioteket, så måste de rekvireras från Umeå - och där var de oftast utlånade till andra studenter, så att det var långa väntetider på dem.
Slutligen frågade jag min far, vart jag skulle vända mig, för att få veta lite om österrikisk bostadspolitik, som vi sysslade med i SSU. Vi ville jämföra. Min far skrev till Bruno Kreisky, som skulle bli förbundskansler vid nästa val. Jag fick ett svar med hans namnteckning på. Den ser ut att vara ett original, inte någon stämpel. Tack, far, för alla dessa insatser!

Den 23:e oktober kom Anne Marie hem från skolan och berättade att rektorn ville träffa mig. Dagen därpå gick jag dit och fick ett erbjudande, som ställde tillvaron på huvudet. En lärarinna hade blivit sjuk och ville gå ner på en halvtidstjänst. Hon hade tre klasser i tyska på realskolenivå. Var jag intresserad? Det skulle innebära sexton timmars undervisning i veckan med en lön på 35 kronor i timmen.

Det gällde till at börja med fram till jul. Först och främst blev jag jätteglad att man gav mig detta förlag. Det var ju ett stort förtroende till en så ung kille, utan utbildning. Men jag måste naturligtvis prata igenom förslaget hemma och vi måste se, om vi kunde lösa alla svårigheter, som det skulle ställa till, om jag tog jobbet. Å andra sidan innebar det 570 kronor i veckan, eller 2300 på en månad. Det var en förmögenhet. På ambassaden i Wien hade jag fått 800 i månaden och hade varit nöjd med det.
Jag kunde naturligtvis tänka mig att skjuta upp mina universitetsstudier, men de var ju den minsta stötestenen. För nu skulle naturligtvis mina timmar krockar med Anne Maries och vem skulle se till Roland under den tiden? Vi fann en lösning, som gjorde allt detta möjligt, även om det blev lite omständligt. På måndagar kunde Anne Marie skippa en timme latin och komma hem, när jag måste iväg. på tisdagar kunde Gun komma och vara barnvakt en timme. På onsdagar skulle Anne Marie åka med Roland till Skarda på kvällen, lämna honom hos mormor, och komma tillbaka på torsdag morgon. På fredagar skulle vi båda två åka till mina svärföräldrar och hämta hem Roland eller stanna över helgen. På så sätt kunde vi klara av alla våra förehavanden utan avbrott. Det skulle ju ändå bara vara fram till jul.
Jag hade hastigt och lustigt blivit lärare. Tack alla, som hjälpte till!

Copyright Bernhard Kauntz, Västerås 2019


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av


5.1.2019 by webmaster@werbeka.com