DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Studenten


Efter jul fick jag ha kvar en av mina tre klasser, den som ansågs vara bråkigast. Samtidigt var det nog också den, som jag hade den bästa kontakten med. Kanske berodde det på att de var mer utåtriktade och spontana, som jag hade förståelse för, eftersom jag minst sagt också var det, när jag var ung. Hur som helst stämde kemin bäst där och jag var glad över att jag fick behålla just den klassen.
Jag fick också hoppa in som vikarie, då andra tysklärare av någon anledning hade korta frånvarotillfällen. Det hände faktiskt rätt ofta, men det var tur. Det var fortfarande en viktig inkomstkälla. Fast nu ställde det inte alls till samma problem med barntillsynen, som under den gångna hösten. Nog för att jag en gång noterade i ett brev, som jag skrev: "Jag måste vara i skolan om femtio minuter. Om fyrtio kommer Anne Marie hem. Tur, att vi inte bodde så långt därifrån.
På tal om Roland finns det följande dokumenterat i ett brev till min far från den 23:e januari: Jag satt vid skrivbordet, när jag hörde Anne Marie ropa till i köket. Jag rusade ut dit och såg min femton månader gamle son, hur han höll min ölsejdel i handen och svalde för fullt. Han var så stor nu, att han nådde upp på bordet och kunde ta ner glaset. Jag skrev att han egentligen borde ha fått bannor, men att det såg så roligt ut, att vi måste gapskratta. Och sen blev det ju inte minst ett minne, som man skulle behålla för livet.

Jag har fortfarande bilden av scenen i huvudet ... När Roland väl hade tagit sina första steg, gick det av bara farten och bara någon månad senare travade han rätt friskt.
Tyngdpunkten i vardagslivet hade förskjutits från utlärning till inlärning. Jag hade min första tenta i Umeå, som var uppsatsskrivning på tyska.
Att kliva upp klockan fem hör inte till mina favoriter, men jag var ju tvungen för att hinna i tid. Själva tentan var naturligtvis inget problem och det blev mitt första akademiska VG. Fast jag hade lite problem med betygsättningen. När jag fick meddelandet, hade jag ingen aning om vad två och en halv kunde betyda. Det var tur, att vi hade telefon nu. Men det betydde att uppsatsen var godkänt för två terminers tyska, samt den halva poängen efteråt angav att det var med spets, alltså VG.
Värre var det med grammatiken, vilket man egentligen inte kunde förvänta sig. Men när alla, som läser tyska i skolan, lär sig att rabbla upp prepositionerna som står med dativ, hade jag aldrig lärt mig en sådan ramsa, eftersom det inte behövdes på modersmålet, det fanns där naturligt.

Mycket riktigt körde jag på ordbildningsdelen. Frågan var hur förstavelsen er- förändrar meningen hos ett ord. Som infödd talare av ett språk behöver man aldrig fundera på det, man vet det automatiskt. "er-" motsvaras på svenska ibland av "upp-", förresten: finden - erfinden, finna - uppfinna; fassen - erfassen, fatta - uppfatta. Fast det kan ha en mängd andra funktioner också. Men nog om detta ...
Min far hade skickat mina gamla skidor från Wien och när vi var hos svärföräldrarna nästa gång, åkte vi utför i backen bakom huset. Det var ju inte precis något störtlopp, men det gick i alla fall att glida en bit och kanske till och med ta en sväng.
Ett ord om fotona: jag hade ju tillgång till skolans och senare universitetets fotolabb, därför framkallade jag bilderna själv. Den dåliga kvalitén beror dels på tidsbrist, men inte minst också på sliten utrustning, gamla vätskor, med mera.

Dessutom är de bra gamla nu och det gör dem heller inte bättre. Det var dock trots allt mycket billigare än att låta dem framkallas av någon fotoaffär. Men "till syvende och sidst" kan man ju också undra över fotografens färdigheter.
"Till syvende och sidst" är förresten ett uttryck lånat från danskan, där "syvende = sjunde" syftar på den sjunde dagen, då skapelsen var fullbordad. (Jag kunde inte låta bli. Har man ett kall som lärare, så har man.)
Lärare, förresten ...  på skolan var Dan också tysklärare. Men dessutom spelade han schack, aktivt i seriespel i en klubb i Umeå. Vi spelade av och till något parti och han lärde mig nog en del fiffiga saker. Jag undrar idag verkligen, hur jag hade tid med allt det där. För på SSU hade jag arrangerat ett schackmästerskap för andra året i rad. Och för andra året i rad blev jag tvåa, trots kollega Dans teoretiska fortbildning i ämnet.

Så, saker och ting stabiliserades igen? Icke då. En ny överraskning var på gång. Min far meddelade att svenska ambassaden i Wien hade en ledig tjänst från och med juli månad. Om jag kunde tänkas vara intresserad? I så fall skulle jag bemöda mig dit för att prata om en möjlig anställning. Det var ju inte precis väntad, med tanke på mitt påvra framträdande förra sommaren. Men för all del, visst kunde det vara värt att se vad det kunde ge. Dessutom lockade naturligtvis några lediga dagar i Wien. Om någon vecka var det påsk och jag skrev till min far, att jag skulle komma på snabbvisit.
Veckan före påsk var jag redan på plats och min far, en flitig utförsåkare, hade skrivit att jag skulle ta med mina pjäxor. Skidor skulle det alltid kunna ordnas. Han hade bokat en dagsresa till något skidområde. Jag minns inte, vilket det var. Han hade också utverkat min brors skidor, så att jag skulle kunna delta i utflykten.
Uppför gick det ju rätt bra, även om jag inte är alltför förtjust i släpliftar. Men när jag väl stod däruppe, märkte jag att det var en viss skillnad mellan Alperna och backen bakom huset i Skarda. Jag hade ju inte åkt utför på fem år, då vi var på skidsemester sist. Så det var bara att glömma stilåkningen och istället försiktigt börja med plogbågar, för att få känslan tillbaka.

Fast det gick ju bättre och bättre och efter en stund blev det några parallellsvängar i nedre delen av backen. Och sen gick det plötsligt för bra. Jag skenade iväg tvärs över backen, rakt in i banan av en dam, som hade kört snett bakom mig. Krocken var väl inte så farligt, även om vi båda hamnade i snön. Värre var det att spetsen på brorsans skidor var avbruten. Det var inte så roligt att förklara det sedan, när vi kom hem.
På ambassaden gick det bättre än året innan. Mycket berodde nog på att jag nu träffade folk som kunde svenska och inte pratade skånska. Man var beredd att ge mig ett jobb som kontorist från juli detta år.
Det var en tjänst som översättare, som skulle bli ledig. Man skulle betala femtusen Schilling i månaden. Men läraren Bernhard hade blivit pretentiös under tiden och tyckte att en tusenlapp i månaden (i svenska pengar) inte var tillräckligt. Visst var det väl mycket bra betalt för österrikiska förhållanden, men i Sverige hade jag ju tjänat det dubbla under den gångna hösten. Därför sa jag att jag skulle tänka på saken och på den vägen är det fortfarande.
Och sen hände det något mycket konstigt. Jag menar, jag var i Wien, hemma, men det var tomt i alla fall. Jag längtade efter min familj. Min far åkte på semester till Kroatien i slutet av veckan och jag var två dagar ensam i lägenheten. Jag lämnade en lapp på bordet, innan jag gick, där jag tackade för allt och sedan skrev. "Du vet ju, att jag den här gången bara var till hälften i Wien. Och nu, när ni är borta, är det bara ledsamt. Jag önskar verkligen att jag vore i Lycksele redan."
Men jag var nog inte den enda, som längtade. Jag fick ett underbart brev av Anne Marie, medan jag var i Wien, som också var fullt av saknad. Hon berättade att även Roland frågade efter mig hela tiden. När de var ute i lekparken, kom grannen hem. Roland märkte det inte, förrän han var rätt nära, då han tittade upp och såg ett par byxor. Och nu citerar jag: "Hela ansiktet lyste upp och han säger 'pappa, pappa!' men sen såg han ju att det var fel och plötsligt tittade han så grymt på honom."
Även på järnvägsstationen skrek Roland högt "pappa", när han såg mig. Och sen ville han, att jag skulle göra allt tillsammans med honom, gå på pottan, klä på honom, lägga honom, kort sagt allt. Men världen var hel igen. Det berättade jag i mitt första brev till min far, efter att jag hade kommit hem igen. Det var tider det ...
Det var ju fortfarande rätt mycket snö i Lycksele, i början på april (titta bara på bilden och snöhögarna vid vägkanten), men nu, när Roland kunde gå, var det dags att plocka fram en boll och börja hårdträningen. Det skulle bli många sådana "träningsenheter" genom åren.
Vi var fortfarande inte förmögna, men vi hade även en nästan tom lägenhet. Det föll sig naturligt att vi skulle gå på auktioner och se, om vi kunde få ihop några möbler. Det gick fatiskt ganska bra och framför allt till ett hyggligt pris. Det började se ut rätt trevligt hemma hos oss. Bokhyllan har jag förresten kvar fortfarande. På den finns även den numera förlorade "Olympiska elden", en målad trädrot, som nog var huvudorsaken till min femma i teckning i slutbetyget.
Jag tycker att jag hade all anledning till att vara nöjd med utvecklingen under mina knappt tre första år i Sverige. Visst fanns det fortfarande orosmoln, men precis som solen sken in från vår balkong på bilden, började det finnas rätt mycket solsken i livet också.

Copyright Bernhard Kauntz, Västerås 2019


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av


16.1.2019 by webmaster@werbeka.com