DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

När jag, för drygt fyra år sedan, började skriva denna självbiografi, skulle jag fylla 70 år om en vecka. Jag tänkte då att det skulle kunna vara en idé, att skriva om de 70 åren. Jag fyllde 70 i juli 2018. Därmed borde det här egentligen vara sista kapitlet. Fast medan jag skrev hände det också en del intressanta saker, som jag skrev ner inom ramen för biografin. Det var inte minst resorna jag gjorde. Jag funderade länge på hur jag skulle göra med det problemet. 70 år var trots allt en rund siffra och skulle passa bra som slutpunkt. Därför är det här det sista kapitlet, jag kan ju inte kalla mig själv för lögnare. Men - i de riktigt stora evenemangen brukar publiken kalla tillbaka artisterna, för att ge dem mera applåder. Nåväl - där hade jag lösningen.

Det som hände efteråt blir ett "da capo". Där ska jag dock inte följa mitt liv så noggrant som hittills, utan bara framhäva de verkligen stora händelserna.

Fast jag tillåter mig att här avsluta allt som började under 2018, även om en del gick in på nästa år. Nog om detta - tillbaka till 2018. I januari hittade jag en inbjudan från Universitetet i Marburg, Tyskland, på nätet. Man skulle genomföra en del online-kurser på universitetsnivå. Bland annat en 20-poäng kurs i lingvistik. Som språkvetare lät det mycket intressant för mig. Hur hade lingvistiken förändrats under det knappa halvseklet, sen jag pluggade det i Umeå? Men det fanns också en annan fundering. Skulle en gamling som jag klara av kursen? För att ta reda på det, anmälde jag mig. Och det var roligt. Visst hade saker förändrats och det inte alltid till det bättre, tyckte jag. Fast det är klart, det var ju en utmaning att lära sig de nya greppen. På tentorna måste man klara 60 procent för att få godkänt och 85 procent för att få väl godkänt. Ett halvår senare hade jag avslutat kursen. Jag fick 84 procent! Visst var det retligt med den ena procenten som fattades till väl godkänt, men det hade inte varit något snack om att jag inte skulle klara kursen. Lite stolt är jag nog över det också.

I och med att vårtidtabellen kom att gälla, hade busslinjen strypts, som tidigare trafikerade min hållplats. Nu hade jag istället för 200 meter antingen 600 meter i backig terräng, vilket inte är så bra, om man har kärlkramp, eller 800 meter på jämt underlag. Sedan dess ligger jag i fejd med kommunen och trafikmyndigheterna. Det enda resultat, som jag har nått på de fyra åren, det är att det nu trafikerar en buss här - men bara mellan klockan 9 och 13. Jag begriper inte, vilken sjuk hjärna, som kan komma på en sådan idé. Striden fortsätter dock.

Det mest positiva det här året var i alla fall mina dartresultat. Den kommande säsongen skulle bli min allra bästa. I Österrike hittade jag ett lag, som jag fick vara med i. Det var naturligtvis åter en erfarenhet, för att där har man ännu en annan spelmodus. Man spelar två singlar och två dubbel, sen åter två singlar och två dubbel. Det passade mig mycket bra, eftersom jag nog är en bättre lagspelare. Dubbelspelarna behövde inte vara identiska med dem som spelar singel, så att man i princip kan sätta in tolv olika spelare. Det är dock rätt normalt, att man spelar med fyra till sex spelare per lag. Men i min första match skulle jag i alla fall spela tredje singeln.

Det blev min första insats för "Dubble Out", min nya klubb. Visst var det nervöst. Det blev inte bättre, när mina lagkamrater presenterade mig som spelare med internationella meriter. Fast en annan sak, som jag gillade, var att man spelade varje match på bara en tavla. Man kunde alltså både hänga med i skeendet och hade hela klubben bekom sig, när man själv spelade. Publik mår jag bara bra av. Det finns ingen tiebreak, utan varje leg spelas ut, tills någon avslutar med en dubbel. Men jag hade klarat mig även annars, eftersom jag satte första legget med 39:e pilen. Det gav ju lite självförtroende. Därför blev det 29 pil i andra leg och 28 pil i sista - och min första seger var fixad med klara 3-0.

Efteråt var det första jag fick höra: "Nu har du slagit deras bästa spelare". Det var ju tur att de inte hade talat om det för mig före matchen. Det var dubbelt skönt att vinna, eftersom det stod 1-3 i matchen, när jag började. Nu hade vi 2-3 och vår lagledare vann den följande matchen, så att vi hade kvitterat. Fast det blev inte så mycket vila för mig, eftersom jag skulle spela en dubbel också. Jag skulle göra det tillsammans med Günther, som också spelade sin första match för klubben. Återigen ingick deras bästa i motståndarlaget. Lyft av framgångarna, kastade vi alla nerver och vann 2-0, varav andra leg på 18 pil! Och därmed ledde vi även matchen 4-3. När sedan vårt sista dubbelpar också var kallt nog och vann 2-0, hade vi vänt matchen från 1-3 till 5-3. Det var bara underbart och hör till ett av mina allra bästa dartminnen.

När jag ändå var i Österrike passade jag på att spela en tävling också, fast där blev det bara måttliga framgångar och inget avancemang från poolen.

På bilden ovan finns mina poolkompisar. Jag spelade även en annan tävling, med lite bättre resultat, där jag blev trea i en fempool och bara hade ett vunnet set för litet för avancemang.

När jag kom till Wien nästa gång, var det spel på bortaplan. Puben där vi spelade hade en krittavla i ett av sina fönster, med en text, som jag tyckte var värd att minnas. Därför tog jag kort på den, även om den kemiska formeln inte är helt korrekt. Jag fick spela både singeln och båda dubbelmatcherna, för att man trodde att jag var så bra. Nåväl, med så mycket förtroende i fickan darrade jag hem min första match i singeln med 3-2. Fast sen gick det som smort igen och jag tappade inte fler leg i de tre matcherna.

Det gav mig slutligen en första plats i dubbel och en andra plats i singel i säsongrankingen för hela Wien, som hade etthundraelva deltagare. Jag vet naturligtvis att det är lättare att hamna högt, när man bara spelar ett fåtal matcher, än om man spelar hela säsongen. Men man måste i alla fall göra det. Och att ligga i nivå med Rodriguez-bröderna, som idag ligger på PDC-rankingen, det är ingen skam heller. Fast det gick bra på flera fronter. Så noterade jag min högsta utgång någonsin, tyvärr bara på träning, men även då är 164 en vacker siffra - med två tripplar och en röd bulle som avslutning. Det gick bra även i Belgien, där jag övertalade Cere till att spela en dubbeltävling med mig i Meerbeke. Vi hade gjort upp om att jag skulle kasta höga poäng och han skulle stå för de avslutande dubblarna. Det stämde perfekt. Vi vann vår pool med endast två tappade leg.

Det hade varit bra motstånd, men det hade flutit så smärtfritt att vi blev lite överspelda. Som gruppvinnare skulle vi ju möta en grupptvåa i åttondelen, så i tankarna var siktet redan inställt på kvartsfinalen. Men det var mycket folk och lång väntetid, innan åttondelarna kom igång. Och nu stämde ingenting. Vi spelade båda två sämre än nybörjare. Vi förstod ingenting, men det hjälpte ju inte. Vi åkte ut med buller och bång - med en lärdom för all del.

Vi lärde oss att man måste hålla upp koncentrationen, även om man måste vänta länge. Den sista framgången kom på klubbnivå. Vi spelade klubbmästerskapet som serie och i dubbel med lottade partner. Där hade jag tur, eftersom Peter Baggström är en bra spelare. Tillsammans var vi ohejdbara. Matcherna spelades i Davis Cup-form, med två singlar, dubbeln (som gav två poäng) och två singlar till. Vi förlorade en match i grundserien, men vann den senare ändå överlägset. När vi spelade tillsammans i dubbeln, vann vi samtliga elva fram till och med finalen.

Det hände ytterligare en sak under 2018, som skulle få stort inflytande över mitt liv. Braem kom i november för att hälsa på mig. Det var givetvis jätteroligt och jag kände mig mycket uppskattad. Braem gillar, precis som jag, kräftor - och då inte minst på det svenska sättet att förtära dem tillsammans med akvavit. Självklart skulle vi ha en kväll, som var ägnad åt dessa små godingar. Jag kan inte låta bli att le över hans glada, förväntansfulla uppsyn på bilden bredvid. Men medan njutningen av kräftorna var av tillfällig karaktär, hade Braem en helt annan överraskning med sig. Han ville visa mig ett spel, som han hade på sin laptop. Javisst, tänkte jag, men sen hoppade jag högt av glädje. Spelet, som han hade med sig, var Civilization VI. För många år sedan hade jag med begeistring spelat den andra versionen av Civilization. Jag satt redan då halva nätter för att försöka bygga upp mitt rike. Att det fanns senare versioner av spelet hade jag inte haft någon aning om. Och vilken skillnad det var! Spelet hade utvecklats på så många sätt, att det numera var en verklig utmaning att leda ett samhälle genom epokerna, i konkurrens med andra - levande personer eller datorstyrda. Veckan efter att Braem hade åkt hem gick jag och köpte mig en egen laptop.

Skulle jag nämligen ha spelet på desktopdatorn, var risken alltför stor att mycket annat datorarbete skulle bli lidande. Nu krävdes det i alla fall att man aktivt satte upp laptopen, istället för en enkel knapptryckning. Och visst. Det blev - och blir - många och långa timmar tillsammans med Philipp II av Spanien, Cleopatra, Alexander den Store, Gandhi och alla de andra stora statsmännen genom historien. Skulle jag grunda en ny stad, eller var det viktigare att skicka iväg en karavan? Var det värt risken att stöta på barbarer, när jag utforskade större landområden? Var ett bra försvar viktigare än ett bibliotek, för att utveckla vetenskapen? Det är verkligen tusentals beslut, som man måste ta under en spelomgång, som i den senaste versionen kan ta flera kvällar i anspråk. Men slutligen finns det ytterligare en enorm fördel. Jag kan spela online med grabbarna i Belgien - och prata med dem under spelet. Det tillförde även en social dimension till mitt liv under de kommande åren. Nu hade Braem definitivt sett till att jag aldrig mer ens skulle komma på tanken att jag kunde ha tråkigt. Inte ens under de två Coronaåren, som världen än så länge var lyckligt ovetande om. Därmed har jag kommit till slutet av min självbiografi. Det var en enorm resa, det går inte att beskriva. Tänk att återuppleva sitt liv med alla toppar och dalar. Ibland har jag kanske blivit för detaljerad i mina beskrivningar, men det hände tack vare min djupa inlevelse, när jag läste ett brev, som någon hade skickat till mig; eller när jag tittade på ett kort, som väckte en hel uppsjö av minnen. Helt bortsett från allt det material som jag siktade, men som inte kom med, för att en gnutta vett fick mig att inse, att det mesta inte skulle rymmas i berättelsen. Som jag nämnde inledningsvis, är den planerade delen av verket nu fullbordat. Men eftersom livet fortfarande menar mig väl - och för att jag redan under resans gång har skrivit om upplevelser, som kom senare, kommer jag att lägga till ett "da capo", med enbart större händelser. Bland det vardagliga finns det heller inte så mycket mera att berätta. Jag har ett bra liv, jag trivs med mig själv, jag kastar fortfarande av och till en dartpil, även om jag har haft min bästa tid redan. Jag spelar spel, mest Civilization, ensam eller med grabbarna; jag gläds med tanken på nästa öl med Gunnar; jag ser fram emot nästa resa, ifall den kommer att vara mig förunnad. Sist, men absolut inte minst, har självbiografin fått mig att inse att jag har haft ett liv, som var full med upplevelser. Somliga sved, andra fick mig att jubla - men alla tillsammans har gett mig ett rikt liv, som det nog inte är många givet. Jag har gjort det bra, åtminstone i mina egna ögon - och det är jag mycket nöjd med. Tack alla, som ville mig väl och fan ta alla dem, som inte ville det!

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av