DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Äppelvinet


Man kan tycka att jag hade varit ute på resor tillräckligt mycket under våren, men icke desto mindre åkte vi till Wien på sommaren. Det var ett gyllene tillfälle. Min far hade flyttat under våren, men behållit den gamla lägenheten ett par månader extra, så att vi skulle kunna bo där under vår semester. På så sätt kostade det bara resan och maten.
Som vanligt innebar resan en massa släktbesök, men det fanns några höjdpunkter, som jag kommer ihåg speciellt. Min far hade haft en arbetskollega, Gerhard, som i sin tur hade tre pojkar. När vi gjorde en gemensam utflykt upp på Bisamberg, en kulle nordväst om stan, var det egentligen ganska logiskt att vi skulle spela en fotbollsmatch.
Min far fick stå i mål och vi andra tre försökte att göra det bästa av det. Men barfota (vilket jag försöker framhålla på fotot) och med några år yngre utespelare, förlorade vi 7 mot 10. Kul var det i alla fall.
För något år sedan hade Wien blivit ett nytt FN-centrum. Det finns bara tre sådana i världen. De andra två finns i New York och i Geneve. Wiens kommun hade upplåtit en del mark norr om Donau och dessutom stått för byggnationen. Där hade man byggt UNO-City, som centret kallas i Wien, en stad i staden. Det är nämligen ett extraterritoriellt område, alltså det står enbart under FN-förvaltning. Man behöver ett giltigt pass för att komma in och får då dessutom nöjet att få betala inträde som "visitor". Vi passade nu på att se det hela från insidan, men så imponerande var det inte, vad jag minns.
En utflykt till travbanan i Baden (några mil söder om Wien) kombinerades med en operettföreställning på kvällen. Anne Marie och jag såg Johann Strauss "Läderlappen", medan min far tog hand om grabbarna. Jag insåg, vilken fördel det måste vara att ha föräldrar eller svärföräldrar i närheten, som kan vara barnvakt, så att man kan komma ut av och till, tillsammans med sin partner. Nu var pojkarna stora nog för att klara sig ensamma, men vi hade ju alltid haft minst fem mil till någon av våra föräldrar.
Semestern tog slut även detta år. Vi skickade två resväskor som resebagage, det vill säga att man lämnade in dem på järnvägsstationen i Wien och hämtade ut dem på den i Umeå. Hade man biljett för samma sträcka, kostade det knappt någonting. Det var naturligtvis mycket praktiskt att slippa släpa på mycket bagage.
När jag skriver allt det här nu, är jag jättetacksam över att jag envist har sparat alla brev, biljetter, räkningar och vad det än månde vara. Samt att jag ungefär varje halvår har ägnat någon timme åt att ordna papperen efter datum och sätta in dem i en pärm, trots att jag många gånger suckade över besväret. Hur ofta har jag inte hört - mest av någon av mina partner (äkta eller inte) - att jag slösade bort min tid, att jag aldrig mer skulle titta på detta. Visst, pärmarna blev fler och fler och tog en hel del plats. Men hur roligt är det inte nu, att få en minnesupplevelse av en liten papperslapp. Jag skulle förmodligen inte minnas en tiondel av allt det här, om jag inte hade sparat underlagen.
Att inte behöva bära bagaget var så mycket bättre, eftersom vi hade bestämt oss att stanna över dagen i Salzburg, åka tåg på natten och tillbringa nästa dag i Köpenhamn. I Köpenhamn spenderade vi det mesta av dagen på Tivoli, trots att det regnade. Det var från det tillfället, som jag minns Rolands klassiska uttalande: "Vet du, pappa, det här var den bästa dagen i hela mitt liv."
Vi ville egentligen åka kvart i tolv på kvällen, men fick inga platsbiljetter till det tåget, när vi anlände på förmiddagen. Däremot gick det bra två timmar tidigare.
Nåväl, bra och bra. Det var en av SJ:s äldsta vagnar, som de hade grävt fram, där elektriciteten inte fungerade och vi fick sitta i mörkret hela natten. Naturligtvis fungerade inte heller ventilationen eller toaletten. För att uträtta sina behov fick alla gå två vagnar framåt, där toaletterna snart var skitiga och nerspydda. I korridorerna låg tågluffare på golvet, så att man fick kliva över dem. Kort sagt, SJ utmärkte sig igen, precis som vanligt. När man utsätts för sådant, efter att ha haft plats i en vanlig sittplatskupé, där man kunde ligga på natten, genom att fälla ner sittbänkarna, känns det dubbelt så illa förstås. Vår vagn var så gammal, så att man inte ens kunde luta sätena bakåt ...
Jag hittar inte på det här, jag har berättat det i ett brev. Men det var ju inte enda gången att det var problem med SJ - det hände ju oftare än att det gick smärtfritt. Och i många delar (överfulla tåg, förseningar, etc.) är det idag fortfarande så.
När vi kom hem, väntade ytterligare en del tråkigheter. En av dem var ett mysterium. Vi hade haft inbrott i källarförrådet. Men hänglåset var orört. Det fanns en annan sak, som talar emot att man hade manipulerat låset. Det visade, vilka saker som hade stulits, nämligen några serietidningar och cirka tjugo flaskor äppelvin, som Anne Marie hade slitit med. Detta kunde ha langats ut genom en kanske femton centimeter stor glipa mellan taket och toppen av förrådet. Om någon överhuvudtaget kunde ta sig igenom där, måste det ha varit ett barn. Stöldgodsets art tyder väl också på det. Dessutom måste det ha funnits en medhjälpare, som tog emot flaskorna på utsidan. Tyvärr är chansen stor, att det var någon från huset. Dels måste man kunna ta sig in i den låsta källaren, dels måste man veta att vi var på semester och dels måste man ha känt till, vilket var vårt förråd. Så långt logiken. Men en polisanmälan gav vid handen, att de nog inte kunde göra någonting åt det.
Nästa tråkighet drabbade Gunnar. Han skulle ju börja på mellanstadiet, men det fanns inte plats för alla på Bäckbyskolan.
Då kom man på den vansinniga idén att skicka två klasser till grannstadsdelen, Fredriksbergsskolan på Råby. Barnen skulle få gå till och från skolan, vilket nog kunde vara besvärlig en kall vinterdag. Jag reagerade förstås och pratade med rektorer och annat skolfolk - till ingen nytta. Var det mindre än två kilometers skolväg, skulle barnen gå till fots. Och det var det, påstod man. Det kan nog hända att Gunnar bodde längst bort av de drabbade barnen, och när jag mätte sträckan på Google Earth nu, kom jag fram till 1957 meter ... Som tur var, tyckte Gunnar inte att det var så farligt, annars hade jag nog låtit honom stanna hemma, när det blev för kallt.
Den tredje negativa händelsen var att man återigen skulle devalvera kronan med tio procent. Tur, att det var efter vår långsemester, men det skulle naturligtvis göra alla framtida utlandsresor tio procent dyrare.
Det var endast på jobbet, som det fanns ljuspunkter. Antikärnkraftsaktivisterna, som jag hade haft kontakt med i några år nu, hade gått med i en paraplyorganisation, som kallade sig Alternativkampanjen. Och genom kontakten med antikärnkraftsfolket fick jag hela alternativkampanjen under våra vingar. Lapptäcket var en gemensam tidning, där varje organisation hade en sida till förfogande.
Efter förra årets svacka gick det bättre igen, men jag slet rätt ordentligt, för att räta upp skutan. Så skrev jag till min far att jag under under en månad hade gjort trettiofyra övertidstimmar, samt att jag i november hade haft tretton kvällar uppbokade för sammanträden med föreningar, för att ge information om studiecirklar. Å andra sidan skrev jag också jublande, att det gick bra för mig. Jag skrev: "Jag tror att jag bygger upp en strålande stabilitet, som så småningom kommer att betala för sig. Som exempel nämnde jag att det vid mitt första årsmöte - för två år sedan - fanns tio deltagare, nämligen styrelsen. Detta år var Studiefrämjandet redan så känt bland sina medlemsorganisationer, att det kom trettioen personer till årsmötet.
Jag ledde min första cirkelledarutbildning. Det var en liten grupp, vilket var ganska tacksamt första gången. Fotot till höger är ett trevligt minne från min debut. Det var inte den enda undervisningen jag höll denna höst. Efter två år tog jag själv hand om en studiecirkel igen. Jag gjorde det bara för att vi fick en cirkel i lätt konversation i tyska. Där kunde jag använda min egen bok. I ett brev skrev jag: "Jag är glad som en snögubbe under en frostnatt". Det kändes verkligen roligt att stå i ett klassrum igen, efter all planering och byråkrati. Även om jag trivdes med organisationsjobbet, är jag dock i själ och hjärta lärare.



Tillbaka till Innehållsförteckningen


Tillbaka till , till eller till av


27.7.2019 by webmaster@werbeka.com