DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Terrasshuset Bäckby


Det såg bra ut i januari, jag hade arton veckotimmar redan långt innan anmälningstiden till cirklarna var över. Men sen backade Gränges i Skultuna ut och det blev bara tolv timmar kvar. Det var ju inte tillräckligt. Som konsekvens därav anmälde jag mig som lärarvikarie i grund- och gymnasieskolan. Men nu var jag tillbaka till tiden i Umeå, då jag var tvungen att ha en mängd olika arbetsgivare. Det var inte precis det jag längtade efter.
Som tröst fick vi en sexa på V65 i början av året, där hela familjen hade valt hästar och vi hade gått på våra majoritetstips. Men utdelningen blev bara 124 kronor.
Därtill kom flytten i månadsskiftet januari-februari. Vi skulle ju äntligen få flytta in i HSB-lägenheten i terrasshusen på Bäckby, som vi hade fått ta över från Hansi. Det var jätteroligt, men vi skulle ju få en fördubblad månadsavgift, jämfört med vad vi hade på Vallby. Själva flytten var inte heller gratis, eftersom jag måste hyra en flyttbil. Andra halvan av kontantinsatsen skulle också betalas ... Men vilken lägenhet vi fick! Eftersom vi hade fyra rum, fick barnen var sitt igen. Dessutom var allting nytt och fräscht, lägenheten hade både bad och duschrum, inrett kök. På nedre botten fanns det tvättstuga och bastu i huset, liksom ett gemensamt utrymme, för gemensamma sammankomster, eller familjefester. Det var ännu bättre än på Språkgränd i Umeå och framför allt mycket ljusare och utan insyn. Dessutom hade varje lägenhet tjugofem kvadratmeter terrass.
Barnen fick byta skola, men det var inga problem. De tyckte dessutom att det var mindre stökigt än på Vallby. Även hyreslägenheterna på Bäckby var relativt nybyggda, många av dem inte ens tio år gamla.
Jag började äntligen övervinna min tandläkarskräck och gick till folktandvården på Bäckby. Då var det faktiskt fortfarande överkomligt att gå dit. En gång fick jag tre hål lagade samtidigt och betalade 111 kronor för kalaset. Förra veckan kostade en undersökning och lite tandstensskrap 1055 kronor!
Jag fick en underbar tandläkare, Staffan Ahlstrand, som inte bara var skicklig, utan som även helade mig från min rädsla. Han var lika gammal som jag och jag anlitade honom ända tills han gick i pension, även när han hade öppnat en egen ordination på stan.
Ett jättetack för dina insatser, Staffan! Jag har haft en del andra tandläkare under de senaste åren - en del var riktiga klåpare, en del var hyggliga hantverkare, men du var banne mig en artist!
I bowlingen gick jag mot storformen igen. Jag hade bett att få spela i reservlaget under hösten, så att jag skulle få lite matchvana. Men redan i första matchen efter nyår ställde Karl-Erik, vår lagledare, upp mig i A-laget. Det var naturligtvis ett psykologiskt lyft för mig, vilket återspeglades i tre tävlingar i början av året, då jag i snabb följd nådde en fjärde plats i D-klassen med 1509 poäng, en åttonde med 1486 och två veckor senare en andra plats i Köping med 1525. I Köping vann jag 160 kronor, och för mina 1486 fick jag en serveringsbricka, som jag än idag änvänder som spegel i hallen. Ett annat, mindre lustigt minne från bowlingen kom efter klubbfesten. Vi hade den på Bäckby Sportcenter, mindre än en kilometer från vår nya lägenhet. Det var bara det, att när jag skulle gå hem efteråt var det mycket dimmigt. Jag lovar att det var vädrets fel, inte festens. Problemet var, att jag inte hittade hem, utan att det tog mig tre kvart innan jag hade hittat vårt hus.
Eftersom cirkelledarna hade en fri cirkel per termin, hade Maria Dolores och jag kommit överens om att gå varandras språkcirklar. Efter tre terminer började min spanska bli någorlunda hygglig. Vi satt kvar ibland efter kurserna och diskuterade, ibland över ett glas vin. Vi pratade om allt möjligt, men mycket om litteratur, som vi rekommenderade varandra. Hon undrade hur jag skulle trivas i Spanien. Det hade jag förstås ingen aning om, för då kunde jag ännu inte veta att jag skulle komma att älska det landet och att min spanska en dag skulle bli rätt bra.
En av de stora händelserna denna vår, var mitt framträdande i Tidsfrågan. Det fanns ett radioprogram, som hette så. Programledare var Mona Krantz och man kvalificerade sig under veckan för en veckofinal på söndag. Varje dag möttes två kombattanter, av vilka segraren fick åka till Stockholm på söndag. Jag hade anmält mig och en dag ringde Mona Krantz sannerligen.
Hon frågade om jag ville vara med. Klart, att jag ville. I kvalet låg jag 0-2 efter, men lyckades vända till 3-2 och fick sålunda dels hundra kronor (minus skatt), dels resan för hela familjen till en plats i veckofinalen. På den tiden var det vanligt att man skickade telegram till de tävlande, som då lästes upp. Jag fick ett från bowlingkompisarna i VSK. Det var både en överraskning och snällt. I veckofinalen tävlade man tre och tre om en plats i slutliga finalen. Den som svarade först, fick 3 poäng, tvåan 2 och den tredje 1 poäng, förutsatt att svaren var korrekta.
Jag var bråkdelen för långsam i de första två frågorna, så att jag bara fick 2 poäng båda gångerna och ställningen då var 6 - 4 - 2. Sen kom tredje frågan: från vilken hamn emigrerade Karl-Oskar och Kristina i Vilhelm Mobergs "Utvandrare". Jag hade ju läst böckerna och jag visste att de åkte från Karls- någonting. Så jag svarade Karlskrona. Rätt svar hade varit Karlshamn, knappa fem mil från Karlskrona. De båda andra svarade Kalmar respektive Växjö, vilket ju var mycket sämre svar. Fast ingen av oss fick ju några poäng. Sista frågan handlade om Alexander den Store, där jag svarade först och hade rätt. Men jag tog bara tillbaka en poäng och så blev slutställningen 8 - 7 - 3 och bara en andra plats för mig. Trots allt kände jag mig som moralisk segrare. Och just nu, när jag tog fram boken, som jag fick i pris, hittade jag i den mina originalanteckningar, då jag satt i buren. Om jag hade antecknat mindre och tryckt snabbare, hade jag kanske vunnit?
Min far kom och besökte oss i den nya lägenheten. I huset fanns också ett gästrum, som man kunde boka gratis vid eventuella besök, vilket var en alldeles utomordentlig lösning. Det var inte bara roligt att träffa dem, utan hans fru stod för mycket av matlagningen och min far följde alltid med till affären, när jag gick och handlade, och betalade dessutom notan. Även han var mycket imponerad av vårt nya boende. Vi passade på det fina vädret och gjorde en del dagsutflykter tillsammans, som till exempel till Sala silvergruva.
Jag hade fått några vikarietimmar här och där. Nackdelen var att man kunde bli uppringd på morgonen och sen behövde inställa sig vid skolan ibland inom nolltid. Sen fick jag en veckas vikariat i Hallstahammar, i tyska och engelska.
Först fick jag en mycket trevlig överraskning, eftersom min magister i franska från gymnasiet i Lycksele, Roland Arnell, var verksam här. Han var ju med armlängders avstånd den bästa läraren, som jag någonsin har haft i skolan.
Och efter den positiva överraskningen kom den mest negativa, som jag har upplevt som vikarie. I mitt lärarfack hittade jag ett papper av den ordinarie läraren med anvisningar om hur långt de hade hunnit. Min första fundering var, om han hade samma handstil, när han skrev på svarta tavlan? Dels var det nästan oläsligt, dels var formen - med överstrykningar och inflikningar, mm - under all kritik. Men det skulle bli värre. Bra mycket värre.
Jag brukade alltid fråga en klass, som jag skulle vikariera i, hur de gick igenom ett kapitel i boken. Så gjorde jag även här.
- Han brukar sätta på ett band, sa eleverna.
O.k. - kanske var hans uttal inte perfekt, eller så ville han att ungdomarna skulle få höra på flera olika röster. Så jag frågade, vad de gjorde sen.
- Sen läser vi stycket alla tillsammans.
Fel. I verkliga livet pratar man inte alla tillsammans, om man är utomlands. Så mycket mer fel, eftersom det var all muntlig kontakt, som de fick med texten. De läste nämligen aldrig individuellt. Vilket självförtroende det måste ge senare i livet ... För att inte tala om hur läraren någonsin skulle kunna rätta till en individs uttal.
- Jaha. Och var gör ni sen?
- Övningarna.
Intressant. De fick alltså ingen förankring av texten, till exempel med frågor som de skulle svara på, så att man skulle lära sig föra ett samtal. Men o.k., de gick till övningarna.
- Hur gör ni då?
- Vi tar övningsboken och skriver svaren.
- Och när ni har gjort det?
- Då kollar vi i facit, om det är rätt.
Och det är det där sista svaret, som liksom tar musten ur mig. Jag antar naturligtvis att barnen överdriver, men jag undrar ju, vad läraren har betalt för? Det är ju inte underligt att skolungdomen blir trött på skolan eller börjar uppföra sig illa, så länge vi har sådana lärare. Världens bästa skola, ja, phhh ... Fast behöriga ska lärarna vara. Varför? Så att de lär sig att sätta på en bandspelare? Testa lärarna istället på deras duglighet, innan de får ta ansvar för elever.
Men, som sagt, det var ett skräckexempel och inte alla lärare är dåliga. Fast varje gång jag hör en reporter på TV prata tyska, måste jag tänka på denna upplevelse.
Och bara någon vecka efteråt läste jag följande notis i tidningen:
Dålig tyska i Hudiksvall?
Hur står det egentligen till med kunskaperna i tyska i Hudiksvall? Det undrar många, sedan de har läst kommunens turistguide på tyska. Inte mindre än 50 rättstavnings- och böjningsfel kan man upptäcka redan på första sidan.
Kommunen har gett översättningen i uppdrag åt en lärare, och nu undrar man, vilken utbildning eleverna i tyska egentligen får i Hudiksvall.

Fast den läraren hade säkert lärt sig hur man visar overheadbilder och hur man sätter på en bandspelare ...

I början av juni behövde Västeråsavdelningen en ny verksamhetschef, eftersom Anne slutade. Givetvis sökte jag jobbet, men jag var väl inte helt poppis hos rektorn i Uppsala efter mina löneförhandlingar, så mina förhoppningar var inte alltför stora. Jag fick inte jobbet heller.
Vi gjorde nya investeringar, dels köpte vi ett bord för terrassen och dels en större cykel åt Roland. Gunnar fick nu överta Rolands gamla och därmed var hela familjen cykelburen.


Copyright Bernhard Kauntz, Västerås 2019


Tillbaka till Innehållsförteckningen


Tillbaka till , till eller till av


30.4.2019 by webmaster@werbeka.com