DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Turist i Belgien


Naturligtvis hade Ann och jag pratat om att jag måste komma till Belgien, för att se hur hon hade det där. Jag sa att jag skulle komma dit en vecka efter nyår, men hon tyckte besviket att en vecka var alldeles för kort tid. Jag åkte i tio dagar, som jag tyckte var tillräckligt för ett första besök. Mitt i februari bar det iväg. Jag visste inte mycket om Belgien, men jag skulle bli glatt överraskad. Klart, det fanns överraskningar av varje sort. Ann hämtade mig på flygplatsen och jag ville gärna ha en öl, innan vi skulle åka vidare. Ann sa att hon skulle fixa det och kom tillbaka med en "Leffe". Hon ville bjuda på något speciellt belgiskt, medan jag hade väntat mig en enkel öl, som jag kunde svepa snabbt, för att släcka törsten. Jag tyckte inte alls om det kraftiga och kryddade klosterölet. Idag är det annorlunda. Av alla specialöl, som jag har druckit, är "Leffe Royal" min absoluta favorit. Det smeker gommen på ett alldeles speciellt sätt. Men man ska dricka det klunkvis och verkligen njuta av det. Det kom inte till sin rätt, när jag bara hällde i mig det. Det är sådant, som kallas för kulturkrock.
Ann bodde i Wolvertem, en del av Meise, som i sin tur ligger en dryg mil norr om Bryssel. Hon har tre barn, två grabbar, som då var i tjugoårsåldern och en dotter, som var åtta.
Jag kom från början bra överens med barnen och kände mig aldrig som inkräktare i familjen. Jag fick ta över en av grabbarnas gamla dator, så att jag inte skulle få abstinens och att jag dels skulle kunna hålla kontakten med mina barn via facebook, samt jobba lite och inte minst sköta mina hemsidor, som utvecklades enormt under tiden i Belgien. Jag behövde bara skaffa högtalare till datorn och en USB-sticka, så att jag kunde transportera filerna och uppdatera min dator hemma.

Mitt första inköp i Belgien
Vi använde dagarna till att turista. Ann gjorde allt för att få mig att trivas. Hon måste ju arbeta, så att vi bara hade kvällarna och de båda helgerna, vid vilka jag var där. Ett av de första besöken vi gjorde, var i konstmuseet i Bryssel. Men jag fick lära mig att folk inte gärna åker in till Bryssel. Dels för att stan har blivit alltmer fransktalande, inte minst på grund av immigrationen (många invandrare från Marocko) samt även genom EU.
EU påverkar genom att alla dessa tjänstemän, servicepersonal och inte minst representanterna för respektive länder måste ha någonstans att bo. De flesta av dem har gott om pengar och har köpt upp halva stan, vilket har drivit priserna upp i skyn och däröver. Vanligt folk har knappt råd att bo kvar. Många har flyttat ut till förstäderna, men även där stiger priserna och inflytandet av franskan. Detta är ett tydligt exempel på att politikerna och deras tjänstemän har alldeles för mycket pengar. Som den arbetande befolkningen får betala ...
Många flamländare känner sig åsidosatta. Just språket spelade mindre roll för Ann, eftersom hon har en flamländsk far och en franskspråkig mor, så att hon själv talar båda språken flytande. För hennes del är trafiken (parkeringsplatser) ett problem, samt den tilltagande kriminaliteten. Folk låser ofta dörrarna till bilen, när de kör. Det har hänt då och då att någon har slitit upp dörren vid passagerarsätet, när bilen stannade i kö för rött ljus och slitit åt sig föremål, som låg på sätena, många gånger handväskor. I det läget kan man inte göra mycket som bilförare.
Men Bryssel har förr varit bättre än sitt rykte idag, fick jag upptäcka så småningom. Inte minst har stan ett kvarlevande förflutet, när den var del av de Österrikiska Nederländerna under Habsburgregimen. Jag återkommer till det. Men det finns också modernare inflytande från Österrike, nämligen de många byggnaderna i jugendstil, som har sin upprinnelse bland konstnärerna från förra sekelskiftet. Josef Hoffmann byggde Stocletpalatset, som ett bestående exempel. Jugendstilen har fått mångs namn, beroende på var man talar om den. Sekelskiftesstil på svenska är lika vanlig som Art Nouveau eller även Art déco annorstädes.
Vi åkte också till Gent, Anns födelsestad, där vi besökte en av de viktigare gotiska kyrkorna, Sint-Niklaaskerk.
På insidan är den dock övervägande barockinspirerad, med högaltaret som pärla. Fast höjdpunkten i Gent var för mig borgen, inte minst på grund av den turistvänliga guidningen på vägvisartavlorna, som finns på fyra språk. Fast även i övrigt är borgen imponerande.
Den gav upphov till att jag skrev om borg Gravensteen på mina nätsidor och är därmed på sätt och vis ursprunget till att hela sektionen om borgar och slott grundades.
Men det var inte bara turism, som vi idkade. En av höjdpunkterna var att äta på en grekisk restaurang i Grimbergen, en annan förstad till Bryssel. Från Grimbergen kommer för övrigt ett annat klosteröl, som är mycket bra. Fast maten på "Akropolis" låg nog ändå snäppet högre, vilket gjorde att vi återvände dit åtskilliga gånger.
 
Jag trivdes från första början i Belgien, för att det på så många sätt var likt Österrike. Det fanns fortfarande specialaffärer, som grönsakshandlare eller slaktare och det i sin tur gjorde att man inte hade glömt att prata med varandra. "Fritjes" var en annan sak, som jag blev förtjust i från början. Det är snabbmat, flottyrstekta köttbitar i olika former och massor med pommes frites. Och även de senare var några klasser bättre än dem vi köper här. Men så har pommes frites ju också sitt ursprung i Belgien - namnet "French fries" till trots.
Ann och jag hade det bra med varandra, så även om det var dags att åka hem, var det en självklarhet, att jag skulle komma tillbaka.
Två dagar efter att jag hade kommit hem, bokade jag nya biljetter till den nittonde mars. Det var ju rätt bekvämt med flyget från Bromma och framför allt var det inte dyrt. Jag har ett kvitto, där jag inte betalade mer för denna resa än 990 kronor. Tur och retur.



Tillbaka till Innehållsförteckningen



Tillbaka till , till eller till av


11.02.2020 by webmaster@werbeka.com