DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Kroppsmålning


Jag hade köpt den nyaste boken av min favoritförfattare, Johannes Mario Simmel, när vi var i Wien och redan läst ut den innan vi hade kommit hem igen. Jag blev så betagen av innehållet, att jag genast skrev till författaren om att få copyright till att återge utdrag ur den i min Netshop, respektive om att få översättningsrättigheterna till svenska.
Tyvärr kunde han inte ge mig någotdera, eftersom han var bunden av förlaget - endast förlaget kunde ge dessa rättigheter. (Sorgligt att man inte kan ge copyrighten till något, som man själv har skrivit ... Länge leve marknaden!)
I övrigt var det ett ytterst vänligt svar, där det förvånade mig mest, att han kom ihåg att jag redan på sjuttiotalet hade fått lov att använda ett utdrag ur en av hans böcker, när jag skrev min lärobok.
En dag, när jag kom in i vardagsrummet, satt Lena vid bordet och målade sig själv på magen. Tack och lov använde hon inte oljefärger, utan akrylfärger, som är vattenlösliga. Hon hade bara trosor på sig, eftersom det blir olidligt hett i min lägenhet på sommaren, om solen ligger på. Under det platta taket och med alla fönster i syd- och västläge, har det bara efter en dags solsken omkring trettio grader. Det värsta är att det knappt går ner på nätterna, eftersom värmen sitter i teglet i fasaden.
Barnen tyckte det var roligt med kroppsmålning, så att det blev en lek för hela familjen. Våra resultat var dock inte lika vackra, som på bilderna intill. Dem har jag snott på internet. Efter några gånger tog det dessutom slut, ty - akrylfärger eller inte - det blev för jobbigt att tvätta bort färgen igen.
Sen blev det en ny resa till Wien, den här gången ensam. Förbindelsen hade blivit allt snabbare genom åren. över Berlin - Prag tog det nu bara ett drygt dygn. Det var inga längre upphåll och byten bara i Norrköping, Malmö, Berlin och Lundenburg (Breclav) vid Österrikiska gränsen.
Ciela och jag hade kommit överens om ett hotell, vars prisklass även min plånbok räckte till för. och visst, genom åren hade jag blivit bra på att guida i Wien. Jag passade också på att ta ett kort på statyn av Radetzky, eftersom det finns en familjär anknytning till den, låt vara en ganska tråkig.
Radetzky var en Österrikisk fältmarskalk under kejsartiden. Han slogs mot Napoleon och höll senare ordning på diverse italienska uppror. Han tjänade sjuttiotvå år i armén och när han hade fyllt nittio, bad han Kejsar Franz Joseph om att entlediga honom från tjänsten. Det är honom Johann Strauss d.ä. tillägnade Radetzkymarschen, som spelas varje år som avslutning på nyårskonserten.
Men allt detta har ingenting med de familjära förhållandena att göra. Utan här handlar det om statyn i bild, som skapades 1886 och flyttades 1912 till sin nuvarande plats på Ringstraße, framför det som då var det nybyggda försvarsministeriet.
Min morfar ingick i arbetslaget, som flyttade statyn. När man skulle sätta bottenplattan på socklet, ville det sig inte bättre än att jobbarna tappade den. Min morfar hann inte dra tillbaka foten, så att plattan krossade alla fem tår på hans högra fot. Det hade ju för all del fördelen att han slapp vara med i Första Världskriget, som började två år senare.
När Ciela och jag var på Naturhistoriska Museet, passade jag på att äntligen även ta ett kort på Venus von Willendorf. Willendorf är en by utmed Donau, där man 1908 har hittat denna 30000 år gamla stayett, när man byggde en järnvägslinje där. Tillverkat under äldre stenåldern är det ett av de äldsta fynden av sin art.
Själva guidningen av Wien innebar naturligtvis att vi fick förflytta oss mellan olika sevärdheter. och det var nog då jag beslutade mig för att göra slut med Graciela. Hon hade nämligen väldigt svårt att åka i kollektivtrafiken, framför allt tunnelbanan. Till saken hör att varenda besökare, som jag har tagit med till Wien, har berömt kollektivtrafiken. Den är snabb, genomtänkt och utan kladd på vagnar eller säten.
Jag kunde nog inte tänka mig att leva mitt framtida liv med någon som upplevde så många skillnader till mitt sätt att vara. Jag var för feg att göra slut medan vi var i Wien, utan jag skrev ett brev till henne. Jag skyllde naturligtvis på att det var för jobbigt med avståndet. I sitt svarsbrev föreslog hon att hon skulle komma till Sverige tre gånger per år och betala en resa om året till Argentina för mig. Fast det gjorde saken inte bättre, jag ville ju inte leva på någon annan.
I det brevet förklarade hon också varför hon inte ville bo hos mig, när hon var i Västerås, eller ha ett dubbelrum på hotell. Hon ville inte att jag skulle se henne på morgonen, när hon var sömndrucken och okammad. Det var ytterligare ett felaktigt argument. I min föreställning skulle jag självklart dela allt med min partner, även hennes mindre fördelaktiga sidor. Sådana petitesser fick väl inte vara avgörande. Våra föreställningar om livet var nog för vitt skilda.
När Ciela hade flugit hem, åkte jag ut till min bror Gerold och hans fru Monika. De bodde i en tvåplansvilla en bit utanför Wien. Men de använde i princip bara bottenplanet och ställde hela övervåningen till mitt förfogande. Det var en rolig vecka, då de båda två försökte att få mig att trivas så bra som möjligt.
Efter att järnridån hade fallit, hade de passat på att köpa en bondgård i Ungern, som bara låg sex, sju mil från där de bodde. Just efter öppningen kunde man köpa mark mycket billigt i de forna öststaterna. Målet var att behålla marken tills Ungern hade kommit på fötter och sedan sälja med bra förtjänst. Naturligtvis åkte de dit några gånger om året. I övrigt hade de hyrt in grannar, som skötte tomten och såg till huset.
Eftersom det åter var dags att åka dit, tyckte de att jag skulle följa med. Det gjorde jag givetvis gärna. Byn heter Dunaszentpál, alltså St. Pål vid Donau, om man skulle översätta det. Den ligger vid en gammal arm av Donau, som meandrar sig fram i stora slingor.
Vattnet har ingen naturlig förbindelse med Donau längre, men idag tillför en kanal lite vatten, så att den gamla armen inte är helt stillastående. Det var dessutom ett mycket bra ställe att få stämningsbilder ifrån.
Huset var i rätt gott skick. Åkrarna hade bönderna runtomkring tagit hand om, men tomten var väl tilltagen. Där stod också ett redskapshus.
En gammal dragbrunn fanns också på tomten, liksom en hel del fruktträd - körsbär, aprikoser, sviskon. Det kändes nästan som i vår sommarstuga, när jag var barn. Vi sov över en natt och åkte nästa dag in till Györ, för att handla. För min del var det ju bara cigaretter och en flaska Barack Palinka, det ungerska aprikosbrännvinet. Det var ju jättebilligt, även jämfört med Österrike, där alkohol på den tiden ännu kostade bara en bråkdel av priset i Sverige. Tyvärr har det ändrats allteftersom sedan dess.
För min bror var det naturligtvis ännu viktigare att handla, eftersom även maten var mycket billigare än i Österrike. Det blev en ganska fullastad bil på vägen tillbaka.
Veckan hos min bror blev alltså en mycket trevlig avslutning på min privata semester. Detta eftersom vi alltid har mycket att prata om, allt från aktuella händelser till de stora frågorna i och om kosmos.
När jag sedan hade kommit hem, väntade en ny överraskning. Bland de första avdelningarna i Netshopen hade jag lagt in en mängd frågesport på alla tre språken, som Netshopen finns i. Den tyska delen imponerade tydligen på någon, eftersom jag fick en förfrågan från Tyskland, om jag kunde skapa tiotusen frågor till en frågetävling, som de ville starta. I mitt optimistiska lättsinne svarade jag, att jag nog trodde att jag kunde klara detta. På frågan vad jag ville ha betalt, svarade jag för en gångs skull ganska oblygt och begärde en Euro per fråga. Nja, de brukade bara betala 70 cent per fråga. Men om jag kunde leverera femhundra frågor inom två veckor, så att de fick se kvalitén, skulle vi prata vidare sedan. Det var inte bara frågorna, som skulle levereras, utan även fyra svarsalternativ, som var någorlunda trovärdiga.
Det var naturligtvis ingen match att skriva ner femhundra frågor. Jag klarade mellan femtio och sextio i timmen. Det skulle alltså ta tio timmar att få fram allihopa i provomgången. om tio timmar gav femtusen kronor i förtjänst, var det ju en hygglig timpenning. Jag minns att jag satt på de färdiga frågorna en vecka, innan jag skickade in dem. Jag ville ju inte visa att jag kunde göra dem så snabbt. Det skulle kunna inverka menligt på priset som jag begärde. Det var bättre att de trodde att det tog mig nästan två veckor. De var nöjda med mitt arbetsprov och gick med på priset som jag hade begärt.
Vi kom vidare överens om att de skulle betala varje gång jag skickade in tvåtusen frågor. Det var också något som jag begärde, eftersom jag ville inte ta någon risk. Tänk om jag hade klarat alla tiotusen och de hade gått i konkurs eller inte ville betala helt enkelt. Men det gick också bra, liksom att de skulle betala till mitt konto i Österrike, eftersom jag ämnade jobba i kulturföreningens namn. Det var ganska skönt att då och då få ett meddelande från banken, att det hade flutit in lite pengar.

(En parentes i berättelsen: Det heter faktiskt flutit, analogt med till exempel flugit och brutit, även om det ser lustigt ut. Jag hade skrivit "flytit" först, men blev osäker och slog upp det i Svenska Akademiens ordlista. Jag noterar det, för att jag tror att det kan vara fler, som snavar över ordet "flutit".)

När det nu ändå hade kommit en hel del tillskott till kassan, slog jag på stort och skaffade en steglöst ställbar skinnfåtölj, som jag länge hade flirtat med. Den var ju inte helt billig, men den var skön att sitta i. På bilden sitter jag visserligen inte i fåtöljen, men det syns att jag hade mysiga stunder. Jag mådde faktiskt mycket bra under denna period.
Jag klarade frågorna lätt i en takt som jag hade föresatt mig. Det värsta var inte att hitta på frågor, där kunde jag ta hjälp av diverse frågeböcker, som jag hade hemma. Jag skrev inte av frågorna, eftersom jag skulle leverera originalfrågor. Men det var ganska enkelt att formulera frågan på ett annat sätt, bara man visste, vad man skulle fråga om. Det var värre att hitta tre falska alternativ, som inte skulle vara alltför otroliga.
Livet flöt på i en ganska behaglig form i övrigt. Till jul flyttade Gunnar och Gunilla tillbaka till Västerås, vilket möjliggjorde det att träffas lite oftare än när de bodde i Stockholm.


Tillbaka till Innehållsförteckningen


Tillbaka till , till eller till av


12.4.2021 by webmaster@werbeka.com