DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

Den nya dartsäsongen började med en knalleffekt. Klubbens alltiallo gifte sig med sin Veronicka. Vilket fint bröllop det var. Och vilken fin fest de båda bjöd alla klubbmedlemmarna på senare på kvällen.   Jag hade egentligen tänkt att sätta in bara ett kort, med huvudpersonerna i närbild, men när jag tittade igenom mina bilder, kunde jag inte låta bli att ta med även den, när de öppnade dansen. Den är så finstämd, om jag får skryta själv, att den borde gå in i vilken professionell fototävling som helst. Tack, ni två!

Sedan startade dartens seriespel med ännu en knalleffekt. Vid ett av de första sammandragen skulle vårt andra lag spela i Helsingborg. Det är ju bara sextio mil dit ... Jag utsågs till lagledare och fick med mig Dalle, Kocken och Bagge. I normala fall åker vi bil till dartsammandragen, eftersom vi har fördelen att befinna oss någotsånär mitt i landet. Fast det här var extremt, i princip så långt söderut som det bara gick. Den första matchen gick redan på lördagsförmiddag, därför var vi tvungna att starta redan kvällen innan. Men då tyckte jag att vi skulle lika gärna kunna ta tåget och liggvagn.

Det skulle ju inte bli dyrare än en extranatt på ett hotell därnere. Resan söderut gick väl rätt bra, vi startade kort före midnatt och var framme vid frukosten. Snarkningarna var måhända högre i en tågkupé än i ett större rum, men hjulens dunk-dunk vaggade till sömns igen ganska snabbt. Vi hade två matcher på lördag och en på söndag. Och vi gjorde det bra. Vi vann två av dem, vilket var mer än någon hade väntat sig och som la grunden att vi hängde med i toppen under hela säsongen.

Men sen kom hemresan. Det gick bra de första sju milen till Hässleholm. Fast där var tåget från Malmö redan en timme försenat. På vägen tappade vi mer och mer tid. Det lär ha varit något elektriskt fel på loket. I Linköping gav SJ upp. Tåget tömdes och fördelades på olika bussar, med tanke på resmål. Vi klev på vår buss och fortsatte resan. Men efter någon mil fick föraren veta att vi hade glömt några resenärer i Linköping. Alltså var det bara att vända och hämta upp dem. Vi kom till Västerås en bra bit efter midnatt - då hade stadsbussarna redan slutat gå ... Det var bara att ta taxi. Mina "vänner" på SJ hade en av sina allra bästa dagar. Till deras försvar måste jag säga att vi ganska snabbt fick tillbaka kostnaderna för både biljetter och taxi. Men sedan dess står tågresor inte högst i kurs i klubben. Nästa highlight var att Braem och Cere kom till Västerås över en vecka för att besöka mig.

Det kändes underbart, bara att veta att de tyckte att det var värt att hälsa på en gamling som mig. Och vad som var lika underbart, var att vi alla tre tyckte att det var en absolut toppenvecka. De hade hyrt en bil på flygplatsen, därför var det ganska enkelt att se sig omkring. Jag tog med dem till Ängsö slott, för att gå på spökjakt, vi friskade upp våra språkkunskaper på Djäkneberget och hälsade naturligtvis på de gamla vikingarna vid Anundshög. I sammanfattningen av veckan anmärkte jag att jag hade skrattat mer på den tiden än under hela sista året. Cere skrev på facebook: "The memories that have been created this week will last a lifetime! Thank you Bernhard and Braem for an awesome vacation and the time of my life!"

Braem lärde sig uppskatta kräftor och upplevde inte minst verkningarna av akvaviten. Skratten från denna kväll klingar i öronen ännu efter fem år. Även av Braem finns ett citat, som är oförglömlig. De hjälpte mig att ta hem några lådor med riktig öl från systemet. När vi kom in genom dörren spärrade Braem upp ögonen och utbrast: "Oh my God! This is heaven!" Självklart har varje supermarknad i Belgien ett utbud på alkohol, men inte i samma omfång, som Systembolaget kan ha. Jag tog dem naturligtvis också med till klubben och vi gjorde inte bort oss där heller. Vi vann var sin pool. Vi firade framgångarna på SkyBar i Skrapan och fortsatte till Pitcher's mitt i natten. Även en dag i Stockholm ingick i programmet. Och inte minst tyckte de att naturen var en upplevelse. Klart, jämfört med Belgien finns det oanade vidder här. Men eftersom livet oftast är en berg- och dalbana, kom störtdykningen ganska omedelbart efter denna supervecka. Jag hade valts in i dartens distriktsstyrelse i Svealand. Jag tyckte att det var bra, för det fanns åtskilligt att förbättra i distriktet. Styrelsen sammansattes av folk som antingen var stockkonservativ, halv analfabet, mycket försagd och hycklare av klass.

Jag tillsattes som serieansvarig, som dels skulle lägga upp spelprogrammet, dels rapportera in resultaten efter varje omgång, enligt spelprotokollen. Mitt första misstag var att jag hade en öppen kommunikation med klubbarna. Det hade dittills inte någon haft, inte ens distriktets hemsida sköttes ordentligt. Men eftersom allt nytt är suspekt, fanns det en del, som såg mycket tveksamt på min aktivitet. Dessutom vände jag mig till klubbarnas kontaktansvariga, vilket inte alltid var klubbens "starke man", som då kände sig förbigången. Men katastrofen började, när första omgångens resultat skickades in. Jag svär att av de arton protokoll, som jag fick in, var femton felaktiga. Med delvis vansinniga fel. En spelare hade vunnit en match på 56 pilar, när man kastar högst 39 per omgång. Resultaten var bara delvis ifyllda, fel spelare hade börjat, och Gud vet vad allt. Jag ringde runt och försökte få klarhet i felen, så gott det gick. Men det gick inte alltid och då fick man rapportera in felaktiga resultat. För mig var det självklart, att man måste göra något åt det. Framför allt måste man lära lagledarna, hur man skötte spelprotokollet. På ett styrelsemöte var alla överens om att vi skulle börja omedelbart med denna utbildning, redan vid nästa speltillfälle. Själv skulle jag spela i Linköping och ta hand om utbildningen där. Alla andra fyra styrelsemedlemmarna spelade i Kolbäck och skulle hålla genomgången där. Jag tyckte att lagledarna i Linköping tog emot informationen mycket väl. Men när jag frågade om hur det hade gått i Kolbäck, blev svaret att man inte hade gjort någon utbildning. Eftersom en pamp där hade förklarat att det inte var nödvändigt. Och samtliga fyra distriktsstyrelsemedlemmarna böjde sig och dansade efter hans pipa.

Vilka ynkryggar! De accepterade alltså att en del resultat skulle fortsätta skrivas in fel i riksdatorn (kanske till och med medvetet?). Dessutom ville man förbjuda mig att ta direkt kontakt med klubbarna. Men jag skulle få fortsätta med rapporteringen. Göra skitjobbet med munkavle, så att säga ... Då sa jag tack och adjö. Sen dess har jag inte brytt mig om distriktet. Jag fixade min licens i Österrike eller i Belgien, eftersom man måste ha en, om man vill spela tävlingar. Dessa går ju i respektive klubbs regi - att jag inte fick delta i distriktsmästerskapet kunde jag bära ganska lätt. Jag tycker bara synd om alla spelarna, som fick fortsäta leva med godtycklig resultatrapportering. Och nu kommer en liten nödlögn: jag vet inte varför jag plötsligt kom att tänka på bilden till höger ...

Att ha blivit fri från mina åtaganden, firade jag med att åka till Wien. Det är alltid en bra lösning, om något går emot. Och mycket riktigt katapulterade livet mig genast upp på en bergstopp igen. Först fick jag alla fyra bröderna Rodriguez på samma bild. Rowby i mitten är idag minst tvåa i Österrike i dartranking och ligger i skrivande stund 67:a på PDC-listan.

Rusty till höger har haft stora framgångar som junior och ligger även han på topp-100 i PDC-listan idag. Rocky till vänster spelar inte så mycket internationellt och minstingen är fortfarande för ung för att göra det. Det är för mig en speciell känsla, att se dem på TV och veta att jag har spelat mot dem flera gånger. Sen kom jag äntligen för mig att ta ett kort på general Radetzky från kejsartiden. Inte för att jag ger mycket för generaler - men den här har familiehistoria. Här var nämligen min morfar med, när statyn ställdes upp. Sedan hittade jag en utställning som visade Raphaels Madonnor. Det var ju ett måste. Jag visar tre av dem här nere. Till vänster finns "Madonna Aldobrandini". Den heter så för att bilden fanns under trehundra år i familjen Aldobrandinis ägor. Sen 1865 finns den i National Gallery i London. I mitten ser man "Madonna dell Impannata". Namnet kommer av det tygklädda fönstret i bakgrunden. Till höger syns slutligen "Madonna med diademet". Det andra barnet på bilderna är Johannes Döparen, som var ganska lika gammal som Jesus. Alla dessa tros ha målats kring 1510.

Margit, min fars änka, hade som vanligt ett tilltalande förslag. Hon hade sett att det fanns ett så kallat illusionsmuseum - och det kunde ju vara intressant att titta på. Sannerligen bjöd det på en och annan överraskning. Det fanns vanliga tromp l'oeil-effekter, som dock inte går att visa på bild, eftersom kameran "ser" samma sak, som våra ögon. Andra illusioner skapades med hjälp av speglar och olika bakgrunder.

Och sen var det där med felfärgerna. Du ska inte läsa, vad som står där, utan du ska säga i vilken färg det är skrivet. Du ska alltså inte läsa "gul, blå, orange" på första raden, utan "grön, röd, blå". Ni bör vara två, när ni gör det, eftersom den andra måste påpeka för dig, när du har gjort fel - själv märker du det möjligtvis inte. I alla fall var det en ganska underhållande förmiddag.

När vi ändå var i centrum, kunde vi - efter en god lunch - lika gärna fortsätta och titta på Wiens stadsmuseum. Även där fanns det många intressanta upptäckter att göra. Redan i första delen, där man visade olika gamla affischer, slog sentimentalhammaren hårt i skallen på mig. Die Bambis! Bandet som spelade när jag för första gången var på ett danshak, för dryga femtio år sedan. Och dessutom "Melancholie", första låten, som spelades till mitt livs första dans. Till höger finns det ett annat kuriosum: staden Wiens kassaskåp från 1770!

Till höger ser vi Stephanskyrkans tornavslutning. Den satt på 137 meters höjd och visar den habsburgska dubbelörnen med vapensköld, krönt av ett patriarkkors, med två tvärbalkar. Symbolen visar på ett ärkebiskopssäte. Nedan finns ett gammalt husmärke, "till draken". Sådana användes innan man hade husnummer.

Som avslutning på Wienbesöket kom ytterligare en mycket glädjande överraskning. Någon hade skrivit en bok om "min" fotbollsklubb - Vienna. Och det skulle ske en presentation av boken, kvällen innan jag skulle åka hem. Naturligtvis tyckte jag att det var en mycket bra avslutning. Men den blev ännu bättre. Vienna hade på den tiden en mycket lovande anfallsspelare, som med 17 år fick sin fasta plats i A-laget. Han hette Hans Buzek, men var allas "Hansi". Och denne Hans Buzek kom också till denna bokpresentation. Sent omsider fick jag en autograf av honom. På bilden nedan en scen från en seriematch, året då Vienna senast blev seriesegrare.

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av

---

26.10.2022 by webmaster@werbeka.com