DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

Jag trivdes utomordentligt väl i Bjurhovda Bulls. Träningen varierades med olika spel, något som föll mig väl i smaken. I ett av spelen, "half it", skulle man få minst en pil i en dubbel. Det var inte fel att sätta dit alla tre ... och få 120 poäng i den rutan. Och som årsavslutning hade jag tänkt till lite och justerat ett spel, som jag hade lärt mig i Belgien. Jag var ganska nöjd med affischen som jag hade fixat.

Detta trots att "krypet" uppe till höger egentligen skulle föreställa fyrverkeri, sådär vid årsskiftet. Jag hade satt 16 deltagare som maximal gräns. Det var inget problem alls att fylla antalet. Jag kallade spelet för Dartplus, eftersom man fick även gör annat än bara kasta pil för att få poäng. Och det gick hem, vi hade jätteroligt. Av en slump råkade jag en dag att titta ut genom köksfönstret och märkte då att någon tydligen höll på spela luffarschack med solen  på grannhusets fasad... Det måste ha varit speglingen från fönstren i mitt eget hus, som åstadkom denna effekt. Men snart var det dags igen att tänka på nästa resa.

Torremolinos väntade på oss. Nu visste jag ju hur det såg ut och gick till därnere. Så osäkerheten från förra året hade gett plats åt ren förväntan och glädje. Innan jag går vidare i berättelsen, vill jag hylla en man, som varje gång fullbordade det näst intill omöjliga: Ian Tilley! Han hade stenkoll på vilka matcher som spelades på vilka tavlor, så att han kunde ropa ut nya och hålla tävlingen så flytande som möjligt. Dessutom - och den prestationen går över allt annat - var han "caller" i samtliga matcher på lördagen, då semifinaler och finaler spelades på scenen. Den som inte spelar dart kan nog inte uppskatta hans insats tillbörligt. Efter varje kast summerar han snbbt poängen av de tre pilarna och ropar ut resultatet. Matcherna börjar klockan tio och pågår till kanske fyra, fem på eftermiddagen. Jag har inte sett Ian missa en enda gång.

Dessutom är han en mycket trevlig kille privat. När han efter något år slutade, var han verkligen saknad i alla avseenden. En annan som är en klippa, när det gäller Torremolinos, är den underbara Sophia, som hemifrån brukar fixa alla anmälningar och andra transaktioner som behövs, för att få delta. Det är skönt att slippa all denna byråkrati och det är jättetrevligt att skåla med henne med en mojito i handen. Det blir många skratt också. Här på bilden är hon tillsammans med Roy, från engelsmännens gäng, som vi brukade hålla ihop med. Ännu fler skratt delade jag med Dave.

   

   

Men Carles från Katalonien som tillsammans med Brian från Danmark vann herrdubbeln och den senares Wanja, som spelade trippelmix med oss, måste jag i alla fall nämna. Jag mötte själv Carles och Brian i dubbeln, men här hör också en historia till. Jag hade ingen partner, så jag anmälde mig till tävlingsledningen och frågade om det fanns någon annan, som var ensam. Det fanns. Han var engelsman och hette Kevin Edwards. Han syns på bilden. Jag talade om för honom att jag inte var något proffs, men han tyckte att det inte gjorde så mycket. Han "bar upp" mig, uppmuntrade mig, när jag återigen hade kastat tre poäng istället för nitton och visade inte minsta tecken till otålighet. Och det gick bra. Vi vann första matchen med 4-1. Allt detta gav mig lite självförtroende, så jag började också spela bättre. Vi vann andra matchen också 4-1. Och så var vi plötsligt i kvartsfinalen. Men där mötte vi just Carles och Brian. Vi förlorade 4-2, men det fanns faktiskt en tröst där också: vi var de enda, som kunde tag leg av segrarna´. Alla andra matcher vann de 4-0, inklusive finalen. Därför tycker jag att vi blev femma med mersmak. Men förutom den sportsliga framgången hade jag lärt känna en underbar människa, som verkligen kunde bygga upp mig. Ett stort tack Kevin!

Och inte minst "mi amigo" i baren, som alltid hälsar mig med händerna i luften och ett kraftigt "Amiiigo", när vi åter ses efter ett år. Sen tillkommer en annan aspekt till dartveckan i Torremolinos. Det är en härlig känsla att kunna gå i kortärmad skjorta i mars, när det därhemma kanske fortfarande ligger snö. Naturligtvis är det inte alltid toppenväder där heller, under hela veckan. Men även då kan man sitta på den jättelika hotellterrassen under tak och få känslan av att vara "ute". Trots att liggstolarna och schäslongerna på gräsmattan är tomma och havet är lätt i uppror, ger ändå palmerna upplevelsen av att inte vara hemma. Sist, men inte minst, minns man väl dessutom de bra, soliga dagarna mest, när man väl har kommit hem igen.

Och när man väl har kommit hem, fortfarande lyrisk efter vistelsen och överfull av goda minnen, slår verkligheten brutalt till igen. Termin på vårdcentralen, tid för provtagning, tråkigt resultat därav, ny provtagning om en månad ... Man måste ju hålla med Lena Andersson till fullo, när hon sjunger: "Är det konstigt att man längtar bort nån gång?" Fast sen dröjde det inte så himla länge, innan det var dags igen.

Låt gå att det var på närmare håll. Vi skulle bara till Åland, för att delta i Jokers tävling. Det var roligt att jag åter fick med mig Gunnar. Och det var roligt att man kunde njuta av smörgåsbordet på båten, den enda highlighten som jag ser med en båtresa. Redan under min tid hos Studiefrämjandet hade jag hunnit bli trött på alla båtresor.

Det var konferenser och utbildningsresor och Gud vet vad, och alltid skulle man till Åland eller Finland med båt. Nu hade resan ju tack och lov ett bättre mål. Det var Pontus - på bilden till höger hårt koncentrerad - som hade fixat kontakten med Joker, när han lierade sig med sin Veronica från just den klubben på Åland.

Fast det var massor med folk som hade följt med till denna tävling. Här ovan sitter Patrik och Anders i djupa samtal. Det blev så många deltagare, att man var tvungen att köra singelspelet i en förmiddags- och en eftermiddagsgrupp. Med min flax var det ju ganska logiskt, i vilken jag skulle hamna. Fast Gunnar fick spela på eftermiddagen i alla fall. Men nu fick det väl ändå vara slut med det roliga. Hög tid för att gå till doktorn igen, även om det var tanddoktorn den här gången. Och när man fick se räkningen på 1540 kronor, för att laga en enda tand, då visste jag att det inte var roligt längre ...

Då får man väl trösta sig med lite dart emellan, eller hur? Min Dartplus hade gått hem så väl, att klubben ville ha en dacapo som säsongsavslutning. Svan riggade upp provisoriska ställningar på uteplatsen bakom sin lägenhet och där kunde inte ens vårregnet avhålla oss från att köra hela programmet. Även Riksserien avslutades. Och det är en upplevelse. På bilden nedan syns ungefär en fjärdedel av hallen i Kalmar.

Samtliga lag som deltog i riksseriespelet kom dit. Det var roligt att träffa så många bekanta från hela landet. Och visst, självklart blev det fest också. Lite i skymundan ställde Kim Huybrecht till med en mindre sensation, när han för första gången i historien vann en dartmatch med ett snitt över 120. Det var kul att minnas att jag spelade mot honom i Belgien en gång. Jag vann dock inte ... Fast jag ville gärna minnas hans bedrift och förevigade hans matchsnitt på ett foto av honom. Sen jag hade fått den nya medicinen förra året, hade jag varit tvungen att ta blodprov varje månad, för att den kunde ha skadlig inverkan på njurarna. Jag var redan från början inte alls förtjust över det.

Nu började jag känna någonting i sidan, där njurarna brukar sitta. Det är mycket möjligt att det var inbillning, eftersom jag var så avogt inställd till dessa piller. Provvärdena var ju okey, sas det.

Med det var numera omöjligt att ta upp två olika besvär vid samma besök. Då fick man vackert beställa tid två gånger och även betala två gånger. Det är nog det som låg i botten för svaret jag fick. Pratet om tiden är irrelevant, eftersom man borde kunna bedöma den, när patienten vid tidsbestälningen uppger, vad som besvärar ...

Men låt oss avsluta med något trevligare, som också har anknytning till Österrike: I juli spelades junior EM i darts i Malmö. Och även om resultatåtergivningen på nätet var under all kritik, försökte jag följa via utländska reportage. Detta inte minst, eftersom vårt dubbelpar Thomas Langer och Rusty Rodriguez gick från klarhet till klarhet och till sist stod som europamästare. Det var ju inte ens ett år sedan Rusty hade spöat mig med 6-0 i klubbens 170-cup på fredagar. Det var i alla fall en härlig känsla att se de två ungdomarna stå på podiet vid prisutdelningen. Vicky Pruim hade utdelat medaljerna och någon snubbe från svenska dartförbundet ville också sola sig i glansen. Vilken härlig säsongsavslutning det hade blivit!

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av