Sista bilden från Belgien. Cere har kört mig till flygplatsen. Tack. The last picture from Belgium. Cere has driven me to the airport. Thank you. Das letzte Foto aus Belgien. Cere har mich zum Flugplatz gefahren. Danke.

Anpassning till Sverige På sommaren 2014 kom jag alltså tillbaka till Sverige. Jag hade behållit min lägenhet, medan jag var utomlands, och jag hade redan tänkt en hel del på vart jag kunde hänga min darttavla. Problemet var att min lägenhet är ganska liten och dessutom full av möbler och tavlor. Att kasta rakt över min säng tycktes inte vara någon bra lösning. Ingångsdörren? Då skulle hela huset höra tock-tocket från pilarna. Kanske på en garderobsdörr? Fast de visade sig vara för smala. Men jag måste ju bara hitta en plats, där jag kunde kasta hemma. Det fanns en lösning, även om den var tuff. Jag måste offra en bokhylla. Och vad skulle jag göra med böckerna? Sälja dem? Nåväl, ja, men i våra digitala tider ville ingen ha mina böcker, inte ens gratis. Slutligen frågade jag hos Myrorna - och de var villiga att hämta min bokhylla och 700 böcker utan att ta betalt för det. Inombords grät jag bittra tårar, men darttavlan var viktigare. Och sen hade jag tur. Jag hade en gummimatta med mig från Belgien. Den hade ochen (övertrampslinjen) påklistrad vid det rätta avståndet. Och den mattan passade precis från väggen till dörren av vardagsrummet. Nu måste jag förstås kasta utifrån vardagsrummet, men ochen sitter exakt ovanpå tröskeln, så att jag till och med kan stänga dörren.

Adjustment to Sweden So, in the summer of 2014 I came back to Sweden. I had kept my flat, while away, and already been thinking a long time about where to hang the dartboard. The problem was, that my flat is rather small and apart from that quite full of furniture and paintings. To throw over the bed did'nt really seem to be a good option. The entrance door? Then the tock-tock of the darts would be heard by my neighbours in the whole building. Maybe the door to a closet? Those proved to be too narrow. But it was absolutely necessary to find a place, where I could throw at home! There was a solution, even if it was a tough one to take. I had to sacrifice a bookcase. And what about the books? Sell them? Well, yes, but in our digital times nobody would take them, not even as a gift. Finally I found a secondhand store, which would come and get the bookcase together with 700 books for free. Within myself I was crying bitterly, but the dartboard was more important. And then I was lucky. I had a rubber mat with the oche glued onto it at the right distance. That fit exactly from the wall to the door of the living room. Now, of course, I have to throw from inside the living room, but the oche fits exactly on top of the doorstep, so that I even can close the door.

Anpassung an Schweden Im Sommer 2014 kam ich also wieder nach Schweden zurück. Ich hatte meine Wohnung behalten und mir jetzt schon lang überlegt, wo ich meine Dartscheibe hinhängen könnte. Der Jammer war, dass meine Wohnung nicht so groß ist und außerdem ziemlich vollgeräumt. Über das Bett werfen? Keine gute Option. Die Eingangstür? Dann hört man das Tock-tock der Pfeile im ganzen Haus. Vielleicht eine Garderobentür? Die erwiesen sich zu schmal. Aber ich musste doch zu Hause spielen können! Es gab eine Lösung, auch wenn sie mir schwerfiel. Ich musste ein Bücherregal entsorgen. Und die Bücher? Verkaufen? Ja, schon, nur wollte sie in diesen digitalen Zeiten niemand haben, nicht einmal geschenkt. Schließlich fand ich ein Secondhand-Geschäft, das bereit war, das Bücherregal samt 700 Büchern gratis abzuholen. Innerlich weinte ich, aber die Dartscheibe war wichtiger. Dann aber hatte ich Glück. Ich hatte eine Gummimatte mit aufgeklebten Oche (Abwurfkante) in richtiger Entfernung. Die passte genau von der Wand bis zur Tür ins Wohnzimmer. Wohl muss ich vom Wohnzimmer aus werfen, aber der Oche liegt exakt auf dem Türstaffel, sodass ich sogar die Tür schließen kann.

Till slut fick jag upp min hemmabana. Och det blev bra. Finally I got my own lane. And it was good. Endlich hatte ich Platz für meine eingene Bahn gefunden. Und es war gut.

Men det var bara första steget. Nu måste jag även hitta en klubb. Jag var medveten om att det inte skulle finnas lika många som i Belgien, men jag blev ändå besviken, när jag bara hittade en enda klubb från Västerås på internet. Och den låg på Bjurhovda, på andra sidan stan. Fast min son visste att det fanns en klubb till, som spelade på restaurang Bankiren, mitt i centrum. Så jag pallade mig dit och frågade om jag fick kasta med dem. Jag berättade att jag nog bara var en medelmåttig spelare. Sen kastade jag mina första tre pilar, T20, T20 och T5 - 135 poäng. Ingen trodde på min medelmåttighet, inte ens när jag hade förlorat några leg. Först så småningom insåg folk att det inte var falsk blygsamhet från min sida. Man hette "City" och tränade på torsdagar. Jag hängde med ett tag och innan sommaren var över hade jag blivit medlem. Innan dess hade jag dock spelat min första tävling. I mitten på juni gick Herrevadsslaget av stapeln. Det var i Kolbäck, knappa två mil hemifrån. Jag hade funderat på att ta mig dit för att titta på, för att se hur man spelade en tävling här i landet. Men jag lät mig övertalas om att vara med. Det kan nog inte ha gått något vidare, eftersom jag inte minns mycket av den tävlingen. Jag imponerades dock av att Birjer Jarl, som höll till där, hade en egen klubblokal. Det var ytterst ovanligt i Belgien, där man i princip spelade allt på diverse caféer eller tillfälligt uppriggade tävlingsbanor i någon större lokal. Definitivt nytt var också att man spelade tre tävlingar på samma dag. På förmiddagen började man med Oldtimers, respektive Mixed. Mitt på dagen kom sedan herr- respektive damdubbeln och när dessa var klara, började singlarna. Det krävde att man kunde ladda om flera gånger om dagen, samt att man var stadig på benen, eftersom man i stort sett stod hela dagen, antingen för att kasta eller för att skriva. Återigen är det geografin, som ställer till det. Endast vårt dartdistrikt är, grovt räknat, 180 x 160 km stort, det motsvarar nästan hela Belgiens yta. Då är det klart att man inte åker så långt, bara för att spela en dubbelmatch och åker veckan därpå igen för att delta i en singeltävling. Det finns därför bara sju officiella tävlingar per år i vårt distrikt, där även rankingpoäng fördelas. Därtill kommer en del mindre, ofta lokala tävlingar, där för det mesta bara ett fåtal spelare är med. Sen måste man lära sig en del egenheter. Så finns det till exempel en "closed" tävling, som är lika öppen som alla andra, medan man levde i den villfarelsen, att en "open" tävling kunde begränsas, till exempel till spelare med svensk licens ... Det finns också en "masters", som välkomnar även nybörjare. Man spelar inte heller legs, utan kallar det för set. En match över bäst av 5 set är ingalunda en proffstävling, utan går helt enkelt tills man har vunnit 3 legs. Rankingpoäng får man även för seriematcher. De baseras inte bara på vunna matcher, utan man får extra poäng för ett vunnet leg, för höga utgångar, korta legs eller 180 kast. Det som är jättebra är att man har en mycket detaljerad statistik online, så att var och en själv kan se, hur han själv och alla andra har spelat.		But that was only the first step. Now I had to find a team. There wouldn't be as many as in Belgium, but I got disappointed, when I just found one club on the internet. And that one was in Bjurhovda, on the other side of the city. But my son knew, that there was another club, playing at the restaurant Bankiren, in the center. So I got there and asked if I might join. I told them, that I was a mediocre player. Then I threw my first three darts - T20, T20 and T5 - 135 points. Nobody believed in my mediocrity, not even when I had lost a couple of legs. Only later people recognized, that it had not been just false modesty. The club was called "City" and had trainings on Thursdays. I joined them a couple of times and before summer was gone, I had become a member. Before that, though, I had played my first competition. In the middle of June, there was the Herrevadsslaget. It was in Kolbäck, not even 20 km from my home. I thought of going there, just to take a look at how tournaments were played in this country. But I let myself be talked into playing as well. I can't have done very well, because I don't remember very much of that occasion. But I was impressed by the homeclub, Birjer Jarl, as they had their own club house in the cellar of a building. That had not been very usual in Belgium, where almost everybody played in cafés or some temporaryly erected lanes in some big enough place. Definitively new was, that there were three competitions on the same day. In the morning the Oldtimers started, together with the Mixed competition. At about noon the men's and women's doubles started and when those were finished, the singles were played. This requires that you can sharp yourself a couple of times during the day, as well as being good on foot, because you have to stand almost all day, either playing yourself, or marking. Again, geography is the villain. Just our dartdistrict measures about 180 x 160 km, which is almost equivalent to Belgium's entire surface. It is logical, that you can't drive that far, just for playing one double and the week after a single tournament. This is also the reason, why in our district there are only seven official tournaments a year, in which you can get ranking points. In addition there are a couple of lesser, often local competitions, which don't have so many participants. Furthermore one has to learn some peculiarities. There is, for instance, a "closed" competition, which is as open as any other. Then again it was thought, that you could restrict "open" events, for instance just for players with a Swedish license. There is also a "masters", which welcomes even beginners. One doesn't play legs either, but calls them for set. A match over best of five set is in no way a competition for professionals - it ends when you have won three legs ... You get ranking points even for playing in the league. Those are not solely based on victorious matches, but one gets points even for every leg one wins, for short legs, high outs and 180s. Something that is very nice, is that there is an enormous detailed statistics online, so that everybody can see how he or anybody else has played.		Das war aber nur der erste Schritt. Jetzt musste ich noch einen Klub finden. Es würde wohl nicht so viele geben, wie in Belgien. Ich war dennoch enttäuscht, als ich im Internet nur einen fand. Und der spielte in Bjurhovda, am anderen Ende der Stadt. Aber mein Sohn wusste, dass es noch einen Klub gab, der im Restaurant Bankiren spielte, mitten im Zentrum. Also wanderte ich dorthin und fragte ob ich mitspielen durfte. Ich erzählte, dass ich nur ein mittelprächtiger Spieler war. Dann warf ich meine ersten drei Pfeile - T20, T20, T5 - 135 Punkte. Niemand glaubte mehr an meine Mittelmäßigkeit, nicht einmal nachdem ich schon ein paar Legs verloren hatte. Erst mit der Zeit sah man ein, dass es nicht falsche Bescheidenheit meinerseits gewesen war. Der Klub hieß "City" und trainierte donnerstags. Ich machte ein paar Mal mit und bevor der Sommer vorüber war, wurde ich Mitglied. Aber vorher spielte ich erst einmal mein erstes Turnier. Mitte Juni wurde "Herrevadsslaget" gespielt; in Kolbäck, dorthin waren es nur etwa 20 km von mir daheim. Ich hatte vorgehabt hinzufahren, um mir anzusehen, wie hier ein Turnier gespielt wurde. Aber ich ließ mich überreden und machte mit. Es kann nicht besonders gut gegangen sein, denn ich erinnere mich kaum an etwas aus diesem Wettbewerb. Mir imponierte doch, dass Birjer Jarl, der bodenständige Klub dort, ein eigenes Klublokal besaß. In Belgien war das äußerst ungewöhnlich, dort spielte man im Prinzip alles in diversen Kaffeehäusern oder in einem gemieteten, größeren Lokal, wo man zeitweilig Bahnen aufstellte. Ausgesprochen neu war auch, dass man drei Wettbewerbe am selben Tag spielte. Am Vormittag begann man nit den Oldtimers, beziehungsweise mit dem Mixed. Mitten am Tag folgte dann das Herren- und Damendoppel und wenn das beendet war, begannen die Singlespiele. Das bedeutete, dass man mehrmals täglich die Batterien frisch laden musste, sowie, dass man gut bei Fuß war, weil man im Prinzip den ganzen Tag auf den Beinen war. Entweder spielte man selbst, oder man war eingeteilt zu schreiben. Natürlich sind es wieder die geografischen Verhältnisse, die dazu führen. Allein unsere Dartregion ist, grob gerechnet, 180 x 160 km groß. Das entspricht in etwa der gesamten Fläche Belgiens. Da ist es dann logisch, dass man nicht so weit fährt, um ein Doppel zu spielen und die Woche darauf ein Singleturnier. Deshalb gibt es auch nur sieben offzielle Turniere pro Jahr in unserer Region - bei denen allerdings auch Rankingpunkte vergeben werden. Dazu kommen noch einige kleinere, meist lokale Wettbewerbe, bei denen jedoch meist nur wenige Teilnehmer spielen. Abgesehen davon muss man sich an ein paar Eigentümlichkeiten gewöhnen. So gibt es zum Beispiel einen "closed" Wettbewerb, der genauso für alle offen ist, wie alle anderen. Dagegen lebte man in dem Glauben, dass ein "open" Turnier begrenzt werden konnte, zum Beispiel für alle Spieler mit schwedischer Lizenz ... Es gibt auch ein "Masters", das sogar Anfänger willkommen heißt. Man spielt auch keine Legs, sondern man nennt sie Set. Ein Match über "best of 5 Set" ist daher mitnichten ein Profiwettbewerb, sondern geht ganz einfach, bis jemand 3 Legs gewonnen hat. Rankingpunkte bekommt man auch in Ligaspielen. Sie werden aber nicht nur für gewonnene Spiele vergeben, sondern man bekommt Extrapunkte für ein gewonnenes Leg, für hohe Outs, kurze Legs und 180er. Ein Superding ist, dass man eine detailierte Statistik online führt, sodass jeder sehen kann, wie er selbst und alle anderen gespielt haben.
Så satt pilarna vid min första 180 i Sverige. This way the darts fell to my first 180 in Sweden. So fielen die Pfeile zu meinem ersten 180 in Schweden.

Jag kastade mina första 180 i Sverige - tyvärr dock bara hemma på träning - endast några dagar efter jag hade satt upp min tavla. Jag hann också delta i en av de lokala tävlingar, som jag nyss nämnde. Det var Bjurhovda, klubben på andra sidan av stan, som organiserade en del lek-tävlingar. Man hade bland annat ett lotteri. Man köpte lotter och om de blev dragna, fick man försöka att kasta ut det numret man hade på lotten. Gick det bra, fick man pris. Klart att 40 eller 32 är rena rama drömlotter. Det följde även en singeltävling på 501, där man vann en burk öl för varje vunnet leg. Ett minne därifrån är att jag stod på 169 och kastade 20 - T20 - T19 ner till 32. Som jag missade, men jag tog D8 med nästa pil. Det var en mycket trevlig afton.

I threw my first 180 in Sweden - sadly enough only at home in training - just a few days after I had hung up my board onto the wall. I also participated in one of the local competitions, which I just mentioned. Bjurhovda, the club on the other side of the city, organized some fun-competitions. They as well had a place of their own. One bought some lottery and if your number was drawn, you had to try to throw out on that number. If you succeeded, you got some prize. Of course 40 or 32 are very lucky numbers. Afterwards there was a 501 single competition, in which one got a can of beer for every leg won. A memory from that is, that I stood on 169 and threw 20 - T20 - T19 down to 32. Which I missed, but I took D8 with the next dart. That was a very nice evening.

Ich warf meine ersten 180 in Schweden - leider nur daheim beim Training - schon nach ein paar Tagen, auf meinem neuen Board. Ich nahm auch an einem oben erwähnten, lokalen Wettberwerb teil. Bjurhovda, der Klub auf der anderen Seite der Stadt, organisierte einige Spiele zum Spaß. Man kaufte Lose, und wenn die Nummer gezogen wurde, durfte man versuchen diese Nummer auszuwerfen. Gelang es, bekam man einen Preis. Natürlich waren 40 oder 32 reine Traumlose. Nachher folgte ein Single, bei dem man für jedes gewonnene Leg eine Dose Bier bekam. Noch eine Erinnerung daran: Ich stand auf 169 und warf 20 - T20 - T19 auf 32 hinunter. Die verfehlte ich, aber ich traf D8 mit dem nächsten Pfeil. Das war ein sehr netter Abend.

Till förra kapitlet - To the previous chapter - Zum vorigen Kapitel
Till nästa kapitel - To the next chapter - Zum nächsten Kapitel

Copyright Bernhard Kauntz, Västerås, 2016 Tillbaka till till vårt eller till   av Back to the   of   Zurück zu den zur oder zum   vom   26.6.2016 - webmaster@werbeka.com