JELTSIN OCH JAG

Hur det började

Jag är fyrioåtta år gammal. När jag för två år sedan kände av de första besvären, trodde jag till en början att det var min åldersbetingade, försämrade kondition, som spökade.
Det var på våren, och eftersom jag inte är någon vintersportfantast, syntes dålig kondition vara en mycket bra förklaring. Så, egentligen var jag inte orolig, och mycket riktigt försvann symptomen under sommaren.
Men när svedan i bröstet kom tillbaka på höstkanten, blev jag lite konfunderad. Nu borde det väl ändå inte vara något fel på min kondition? Visserligen hade jag i år börjat att växla ner även i mindre backar, när jag cyklade, men jag var ju inte tjugo längre och jag kände mig i bra form i övrigt.
Det var framför allt när jag gick i motvind, att jag hade ont - men den konstiga känslan försvann direkt, om jag stannade en stund. Fast det blev värre och värre under hösten, allteftersom vädret blev kallare. Nu kände jag av det även när jag cyklade och när jag gick i ett någorlunda raskt tempo (vilket jag vanligtvis brukar göra).
Jag började prata med familjen och bekanta om mina problem och de flesta rådde mig att gå till doktorn. Någon sa även att det kunde vara hjärtat.
Begreppet hjärta hade en ganska förenklad funktion i min föreställning: antingen slog det, då var det bra - eller det slog inte, då hade man fått hjärtinfarkt och dog. Det kan synas naivt, men jag hade hittills aldrig haft anledning till att tänka på hur mitt hjärta - eller resten av kroppen, för den delen - egentligen fungerade. Den värsta åkomma som jag hade råkat ut för i mina dagar hade varit en influensa någon gång.
Men trots allt, eller kanske just därför var tanken på doktorn inte så lockande. Tänk om det verkligen var något fel på mig? Men dessutom, jag hade ju inte tid heller. Och så farligt illa var det ju inte, även om jag märkte att jag bara klarade kortare och kortare sträckor, innan jag kände av obehaget.
Att det inte bara är jag som drar mig för att gå till doktorn i tid, belyses av följande citat av doktor Lesley Richards, som jag hittade i sci.med.cardiology:
The effort of shovelling snow or having severe stress both raise the blood pressure and increase the heart rate substantially and can be "the final straw" in someone whose arteries have become critically narrowed. Such a person may well have been having warning signs of intermittent chest pain for some time, but this is commonly dismissed as indigestion as there is a lot of ignorance about the nature of heart pain, which is dull and heavy not sharp and stabbing. (Ansträngningen av snöskottning eller att vara utsatt för svår stress ökar såväl blodtrycket som pulsen avsevärt och kan vara "den sista droppen" hos någon, vars kärl har allvarliga förträngningar. En sådan person kan mycket väl ha känt varningssignaler i form av övergående bröstsmärtor under någon tid, men detta avfärdas ofta som halsbränna, etc. - eftersom det finns mycken okunskap om hjärtbesvärens natur, som är molande och tryckande och inte alls markant och stickande.)
Jag sköt upp läkarbesöket till våren igen, och sen blev det inte förrän i maj, innan jag verkligen gick till doktorn. Man tog ett EKG och diverse blodprov - men det var inget fel! Det var ju skönt. Fast jag skulle få göra ett arbets-EKG om några veckor, det var väntetid på det. Det blev semestertider och inte förrän i augusti fick jag kallelsen till lasarettet. Jag skulle få komma och cykla lite.
Till en början såg det mycket lovande ut. Det var lättrampat och jag kände ingenting. Sköterskan hann med att uppmuntra mig:
"Jag tycker det går bra för dig."
Det tyckte jag också, men inte så länge till. Allteftersom belastningen ökade, kom det välkända trycket i bröstet. Och mycket riktigt, nu syntes det också på EKG-remsan att det inte stod rätt till. Men mer besked än så där fick jag inte på plats, utan jag fick snällt gå tillbaka till min husläkare.
Hon förklarade att det syntes sjukliga avvikelser på arbets-EKG:et, vilket kunde tyda på att det fanns förträngningar i hjärtats kranskärl. Detta fenomen kallas för angina pectoris eller kärlkramp till vardags. Hjärtat klarade tydligen av sitt jobb i vila, men när det måste arbeta hårdare, räckte det inte till. Jag fick en remiss till en hjärtröntgen. Sen skulle man se, vilka åtgärder man måste vidta.

Till

eller till

webmaster@werbeka.com