JELTSIN OCH JAG

Jag lades på en transportbår redan på avdelningen, sen bar det ner i hissen och jag hann få några andetag frisk, men ganska kall luft, innan jag stoppades in i ambulansen. Det blev en ganska tråkig färd, jag kunde ju inte se något och jag hade inte heller någon att prata med. Men så småningom var vi framme i alla fall och jag transporterades till avdelningen på Västerås lasarett.
Jag fick ett rum för mig själv, några förhållanderegler om mattider och liknande, men fick i övrigt sköta mig själv. Då hade det ännu inte gått en vecka sen jag opererades.
Avdelningen, där jag låg nu, var inte helt obekant, där hade jag redan varit när jag gjorde undersökningen. Lokalerna var bra mycket modernare än i Uppsala, men det var också allt. Maten var en ren katastrof i jämförelse - och jag, som fortfarande inte hade någon större aptit, miste det sista lilla. Personalen var väl o.k., jag har inget klagomål på någon, men det var inte samma sak som i Uppsala. Det går inte peka på något speciellt, men medan det fanns proffs i Uppsala, var det mera "hemvävt" här. Det gällde också doktorn, som kom till mig efter lunch.
"Jaha, det här ser bra ut", konstaterade han, medan han bläddrade i min journal. "Då kan du åka hem imorgon."
Det var en överraskning. Man hade sagt till mig att jag fick räkna med en vecka på hemmalasarettet, och även om jag hade hoppats att komma ut snabbare, hade jag ändå räknat med några dagar.
"Ja, kör till", sa jag. "Jag är inte feg."
Så här efteråt har jag några synpunkter. Det var en doktor som inte hade sett mig förut, som inte bemödade sig att fråga mig hur jag kände mig, som inte visste hur jag hade det hemma och som måste ha hört av min reaktion, att jag inte hade varit beredd på det - ändå var saken klar för honom.
Jag vet inte, han är kanske en mycket skicklig läkare, men han är inte förtroendeingivande. En annan sak i sammanhanget är att han skrev ut 200 Panodil och 200 Doloxene, på ett recept som jag kunde hämta ut fyra gånger. Jag behövde de flesta Panodil av den första omgången, men jag tog bara 2 (TVÅ) Doloxene av de 800 som han skrev ut. Det hade vi kanske kunnat prata om från början... I Uppsala hade man sagt att jag själv fick bestämma när jag ville trappa ner, men att det var bra om jag kunde göra det.
Jag har ytterligare ett bra exempel på skillnaden mellan Uppsala och Västerås. Jag fick ju inte lyfta tyngre än två och ett halvt kilo, vilket innebar att jag inte fick ta någon av mina två väskor. I Uppsala hade jag inte behövt bry mig om en sådan detalj, medan jag nu närmast fick tigga om att någon skulle följa med mig ner till taxin och bära väskorna. Och när jag ville gå förbi apoteket på vägen, så gick det väl an, men det syntes att det var besvärligt. Fast här låg apoteket på vägen, hemma skulle jag ha 800 meter dit. Jag vet inte, vad som ingår i personalens uppgifter, men för mig som patient är det märkligt, att man kunde bry sig om patienterna där men inte här. Det verkade på något sätt som om man satte vården i första hand i Uppsala, medan personalen kom först i Västerås...
Dagen innan jag fick åka hem, hade en sjukgymnast gått med mig i trapporna, så att jag skulle veta att jag klarade av det hemma också. Och det var nog bra att veta, för när jag hade gått förbi apoteket och klivit i taxin, var jag ganska slut.
Men det var underbart att komma hem. Åtta dagar efter operationen - det hade jag inte vågat hoppas i mina mest optimistiska tankar ens. Jag hade fått hjälp att få hem lite mat och jag beslutade att fira min hemkomst med en macka. Jag vet inte varför, men jag kände mest för sardiner som pålägg. Kanske hade jag blivit påverkad av kostråden om att använda andra pålägg än korv, ost och leverpastej - det är ju mindre fett i fisk, ägg, räkor, etc.
Nåväl, jag gick ut i köket och tog fram brödet. Brödkniven fanns i andra lådan uppifrån. Men aj, vad trög den var! Den gick inte att öppna på vanligt sätt, så jag fick ställa mig med ryggen emot, ta tag i handtaget och med stel arm använda kroppsvikten för att öppna. Jag minns att jag smålog och tänkte:
"Man får visst lära om ett och annat under ett par veckor..."
Sardinerna fanns i lådan längst ner, där alla burkar står. Den fick jag upp med tårna. Sen såg jag att burken måste öppnas med konservöppnare. Den låg i samma låda som brödkniven. Tyvärr hade jag redan lagt tillbaka kniven och stängt lådan. Sen skulle jag ha en smörkniv ur översta lådan, smöret ur kylskåpet och en öl ur svalen. När jag sen råkade tappa smörlocket på golvet, då jag skulle stänga asken, var jag grinfärdig. Jag fortsatte av envishet och i vetskap om att jag ju måste kunna klara det, men roligt var det inte längre.

webmaster@werbeka.com