Idag har jag sett den vackraste flickan i hela mitt liv. Sådan skönhet trodde jag bara inte fanns. Och hennes leende sen, hennes strålande ögon och glansen i det gyllene håret! Och som hon såg på mig, full av beundran, jag växte ytterligare några centimeter under hennes blickar. Nog för att skinnet som slängkappa och huvudet som hjälm gör ett visst intryck, men ändå. Jag är lika betagen av henne, som hon tydligen är av mig. Ändå var jag där för att möta kungen - men vad var väl det mötet jämfört med att träffa henne.... Megara heter hon, det har jag tagit reda på.

Men, jag är ju alldeles till mig, ser jag. Jag måste nog börja från början.

När jag hade kommit fram till Kithaions fot, pratade jag med folket i trakten, för att få en fingervisning om var jag skulle kunna hitta lejonet. Nu var det ingen, som visste exakt, alla sa bara att det bodde uppe på berget, förmodligen i någon grotta. Ingen hade dock lyckats hitta denna grotta hittills, de hade nog försökt, liksom de hade försökt att skjuta lejonet vid flera tillfällen, men det rörde sig om en slug best. När de hade samlats många och legat på lur för att överraska djuret, så dök det aldrig upp, men om det fann sig en enstaka modig karl, som begav sig upp i bergen, så var det många gånger det sista han gjorde i livet. Alltför många gånger hade man hitta sönderrivna kroppar efter dessa äventyrare. Fast besten hade genom åren tullat kraftigt på boskapsbeståndet hos de flesta och det hade därför även funnits folk från trakten, som i sin förtvivlan hade begett sig upp på berget och inte återvänt.

De var jätteglada, när de hörde att jag tänkte gå upp på berget, för att befria dem från det olycksaliga djuret, men de varnade mig också för att min uppgift tycktes dem nära nog omöjlig.

Jag tog med mig en ko som lockbete och drev den en bra bit uppför berget, där jag tjudrade den med ett långt rep, medan jag satte mig i ett träd, för att få bättre översikt, när lejonet kom. Men det kom inte. Mot kvällen drev jag tillbaka kon och dagen därpå tog jag med mig ett annat djur upp dit. Men resultatet var lika dåligt den här dagen. Jag försökte också att gå till olika ställen varje dag, för att på så sätt kanske någon gång komma närmare lejonets boning, men allt var förgäves.

Vi hade väl hållit på så där en tio dagar, två veckor och jag höll på att bli ganska utled på lejonjakten. Jag började tycka att den största talangen en äventyrare behövde var en stor portion tålamod och att hela mitt företag var långt mindre heroiskt än jag hade trott från början. Då hände det plötsligt, och det hände fort.

Vi hade inte alls kommit speciellt långt uppför berget - det var kanske därför jag var så ouppmärksam - utan vi hade just kommit till den stora klippan, där vägen delar sig och där det också är lite trångt. Jag drev kon till höger om stenbumlingen idag och var med mina tankar hemma i Thebe, när kon satte av i full galopp. Jag hade lindat repet kring handleden för att få ett bättre grepp, vilket kanske räddade mitt liv. För jag slets omkull av rycket och i fallet snurrade jag ett halvt varv, så att jag såg bakåt, åt det håll, som vi kom ifrån. Och där hukade sig lejonet ner till språng och började just släppa ett avgrundsvrål ur sin mäktiga käft.

Jag ska erkänna att jag blev lite skraj. Jag rullade två snabba varv nedför sluttningen, precis i tid, innan lejonet slog ner på platsen där jag hade legat. Och jag vill lova att det behövs goda nerver, när en så vild best dunsar i marken bredvid en, en knapp meter ifrån. Vi var ungefär lika snabba på att orientera oss på nytt, katten höll på att resa sig på bakbenen, när jag drämde till med klubban. Men istället för att träffa huvudet, som jag hade tänkt, slog jag bara undan dess högra framtass. Det måste nog ha gjort ont ändå, för ett nytt vrål fick luften att dallra. Jag hade släppt klubban efter träffen, för att kunna dra mig snabbare bakåt och i steget fick jag min båge över axeln. Den hade tack och lov klarat fallet och nu hade jag nytta av mina hastighetstävlingar med Eurytos, vad gäller bågskyttet. I en ren reflexhandling gled handen ner i kogern, drog fram och lade i pilen, spände bågen och sände iväg skottet. Första pilen gick rakt in i käften, för lejonet hade också samlat sig och var på nytt på väg emot mig. Redan i språnget åt sidan hämtade jag fram nästa pil och sköt iväg den, just när min motståndare dunkade ner i marken igen. Den träffade där den skulle, snett bakom vänstra framtass, men för säkerhets skull skickade jag iväg även en tredje pil mot samma mål, som definitivt fick omkull det stora djuret. Det sprattlade några gånger till med tassarna och låg sedan stilla.

Givetvis skulle jag ta med mig det vackra skinnet, som minne från denna kamp, därför började jag genast att flå besten. Efter en stunds sökande hittade jag också kon, som tycktes ha klarat sig oskadad, men det var förstås omöjligt att komma i närheten av henne, så länge jag bar på lejonskinnet. Därför lät jag kon vara där den befann sig och begav mig ner till byn.

Där blev jag firad som en stor hjälte och även om jag kände mig förlägen stundom, gav hedersbetygelserna en känsla som inte alls var otrevlig i sig. Byns körsnär tog hand om skinnet åt mig och jag skulle övervara den ena festen efter den andra. Folket sparade inte på offer till Gudarna, de tyckte att det var ett mycket bättre sätt att använda djuren än att mata lejonet med dem. Jag var tvungen att berätta om och om igen hur det hade gått till, när jag slogs med besten - till sist visste varje unge om vartenda steg som jag hade tagit uppe på berget.

När jag fick tillbaka lejonpälsen blev jag mycket glad. Körsnären hade gjort ett häftigt jobb, så att jag kunde bära skinnet som en kappa och använda lejonhuvudet som hjälm. Jag trivdes från första stund i denna utstyrsel och det är klart, det bidrog ju ytterligare till min berömmelse, när folk fick se mig så där. Samtidigt kunde jag inte låta bli att förvånas över hur lite det behövs för att skapa en hjälte...

Till sist bestämde jag mig för att det fick vara nog med glädjebetygelser, tog farväl av alla mina vänner där och beslutade att styra stegen tillbaka till Thebe. Jag tror att varenda en som fanns i byn kantade vägen den morgon då jag gav mig av.

Men ryktet hade färdats lång snabbare än jag. De flesta, som jag mötte på vägen, kände till min bedrift och jag fick helt apropå en inbjudan till Thespeia av kung Thespias. Men det är en helt annan historia.

webmaster@werbeka.com