Megara, älskade kvinna!

Jag vet att Du aldrig kommer att läsa dessa rader, men min själ är så full av tillbedjan till Dig, mitt hjärta så full av längtan efter Dig och mitt huvud så fullt av tankar på Dig, att jag bara inte kan låta bli att skriva ner detta - kanske hjälper det mig en aning.

Det har nu gått två veckor efter vårt oväntade möte i Din fars audienssal, där det kändes som om blixten hade slagit ner i mig, så fort som Du kom in i rummet. Fast nej, ett blixtnedslag skulle vara en dålig jämförelse, det kändes som om solen hade gått upp och med sina värmande strålar trängde rakt in i min kropp. Din åsyn värmde varenda fiber i mig, gjorde mig större, mildare, gladare, jag hittar inte ord som förmår beskriva känslan.

Fast jag tror att även Du påverkades av vårt möte. Om jag kunde tyda blicken rätt, som Du förstulet sände iväg mot mig ur Dina ljuva ögon, fastän Du höll huvudet kyskt nerböjt, när Du gick fram för att viska ett budskap i örat på Din far - om jag tyder denna blick rätt, så vet jag att även Du kände att detta var en ödesstund för oss båda.

Det har under de senaste två veckorna inte gått en dag, inte en timme, då jag inte i tankarna återvände till dessa korta ögonblick. Som en rastlös tiger har jag vankat av och an där hemma, längtande efter ett nytt möte med Dig, osäker på om jag verkligen läste Dina känslor rätt, fylld av mörk förtvivlan när jag övervägde denna möjlighet.

Igår har jag gett mig av igen, utan särskilt mål egentligen, jag kände bara att jag måste aktivera mig på något sätt, röra mig så att all denna energi, som Du satte i rörelse, finner ett utlopp. Jag har vandrat hela dagen idag och nu har jag satt mig där jag ska slå läger i natt. Solen närmar sig horisonten och jag måste tänka på att skaffa lite ved för att göra upp en eld. Jag ville bara skriva ner mina tankar först, så att....nej, nu måste jag sluta, där kommer folk.

Jag visste väl, att ödet skulle komma att ge mig tillfälla att träffa Megara igen, eller åtminstone låta mig få tillträde till palatset på nytt, för nu måste jag få tala med kung Kreon och berätta vad som har hänt här ute...

När jag slutade skriva igår var det ju för att jag såg några människor närma sig på vägen. De var sex stycken och de såg ut att också behöva en bra lägerplats för natten. Eftersom jag visste att jag hade lagt beslag på den bästa platsen inom åtminstone en timmes vandring, bjöd jag dem att stanna där hos mig i sänkan, där man får ett naturligt vindskydd. De verkade nöjda med förslaget och hjälpte också till med att göra upp eld, innan vi satte oss för att äta kvällsmat. Jag hade skjutit en vildhare under dagen, som vi nu stekte över elden och konversationen började ta fart.

Allt tycktes vara i sin bästa ordning och jag såg fram mot en trevlig kväll med erfarenhetsutbyte och berättande av historier, när de, på min fråga efter ursprung och ärende, svarade att de var minyer från Orkomenos och att de var på väg mot Thebe för att kräva in den årliga tributen åt Erginos, sin kung. Jag greps av en våldsam vrede och hade svårt att inte visa den direkt genom att börja slåss med dem genast. Men de var ju trots allt sex stycken och varför ska man ta risker, när det finns lättare sätt att överkomma sin fiende. Därför höll jag så god min, som det gick, svarade att jag själv kom från Mykene, vilket ju inte heller var en fullständig lögn, och frågade dem varför denna tribut skulle betalas.

Historien var den vanliga, man hade råkat i gräl för länge sedan och tagit till vapen för att göra upp tvisten. Minyerna visade sig vara starkare den gången och när man stod framför Thebes stadsportar, gav thebanerna upp. De fann sig då i segrarens tuffa krav på skadestånd, för att klara sin stad och sina egna liv. I hundra år skulle de varje sommar betala en ståtlig ersättning till minyerna. Det hade gått femtiosju år nu, nästan hälften av skulden var alltså kvar. Dessutom hade de listiga minyerna ålagt förlorarna att befolkningen i Thebe varken fick tillverka eller bära rustningar under denna tid, naturligtvis för att försvåra möjligheten för dem att på nytt gripa till vapnen och anfalla förtryckarna.

Visserligen var tributsystemet mycket vanligt och i vårt fall handlade det ändå bara om föremål - tänk bara på Aten, som i många år fick leverera sju gossar och sju flickor till Kreta, som offer för Minotaurus, ända till Theseus kunde besegra besten. Fast att behöva betala i hundra år var en lång tid, det fanns väl knappt någon som fortfarande levde sedan den ursprungliga konfliktens dagar. Och hur som helst, så befann jag mig på den svagare sidan - det var därför naturligt att försöka utjämna balansen något. Beskyddarinstinkten mot Megara spelade säkert också någon roll, kort sagt, jag ägnade inte en tanke åt eventuella följder, utan grunnade enbart på hämnd. Nu, i eftertankens kranka blekhet inser jag ju, att det kanske inte var så klokt gjort, och inte minst att det ju inte var min sak att fatta beslutet, men det som har hänt har ju hänt - jag kan inte vrida tillbaka klockan. Dessutom så vet jag inte ens om jag skulle vilja det - det var jätteroligt i alla fall.

Jag väntade alltså tills natten hade lagt sig och vi hade krupit ner i våra sovskinn. Jag väntade en stund innan jag grymtande klev upp igen. Vakten anade inget oråd, när jag försvann i buskarna bakom honom, han förutsatte väl naturliga behov. Resten var en barnlek. Vakten anade fortfarande inget, när jag bakifrån lade handen på hans mun och klappade till honom med den andra. Jag band honom provisoriskt och såg till att oskadliggöra även de andra. Den nästsiste hann visserligen ge till ett varningsskrik, men då var det ju bara en kvar, som dessutom kom emot mig något yrvaket. Sen band jag fast var och en vid en egen buske, så att de inte skulle kunna hjälpa varandra under natten och stoppade in en tygbit i munnen på dem, så att de inte skulle störa min sömn med onödiga utgjutelser, när de väl kom till medvetandet igen och sen gick jag och lade mig att sova tills solen tittade fram.

Vid frukosten kom jag på en strålande idé, hur jag skulle kunna undvika att de föll mig i ryggen, när jag väl hade befriat dem från sina benfängsel, så att de skulle kunna gå hem igen och meddela Erginos, att tributen för i år uteblev. Jag kapade av sex grenar, som mätte en knapp manslängd. Den tjockare änden satte jag fast i deras byxor, fäste dem sedan runt magen och bröstet med en lina och sträckte slutligen händerna så högt det gick uppåt grenen, för att binda fast dem där. Även armbågarna fixerade jag vid grenen. På så sätt kunde de inte lyfta stocken ur byxorna, men inte heller dra ner den i första taget.

Sen skickade jag iväg dem, hemåt, och medan jag skrev det här, följde jag dem med blicken efter vägen. Nu når de snart skogen därborta och försvinner utom synhåll och det är väl också dags för mig att packa ihop och vandra hemåt igen, för att berätta för kungen. Jag undrar om han sliter öronen av mig - men vad är väl två öron, bara jag får skymta Megara någonstans.

webmaster@werbeka.com