Vad det är roligt att vara hemma igen! Det var förstås ett stort äventyr att få komma upp till Olympen och träffa alla dess invånare, men det är nog lika roligt att se familjen igen. Therimachos, som kom springande emot mig, med lysande ögon, ropande: "Pappa, pappa!" Ingen gud i världen, eller i Olympen för den delen, kan uppväga en sådan syn!

Sen är det roligt att vara hemma hos Megara igen - även i hennes ögon glittrade glädjen, och hos alla andra bekanta i Thebe. Alla de välkända byggnaderna, gatan där vi bor, huset... Det finns så mycket, som är kärt, man känner riktigt hur man har saknat det, medan man var borta. Fast nektarn och ambrosian kommer jag nog att sakna lite ändå, tror jag.

Det blev ju stor uppståndelse bland folk, när de såg att jag kom hem igen. Ryktet har väl gått, förstår jag, men jag har förtröstat allihopa till i morgon kväll, idag är det bara familjens tur. De har naturligtvis förtur, vad beträffar berättelserna. Inte för att jag vet om jag törs berätta allt, till exempel hur väldigt vänskapligt Hebe betedde sig...

Jo, på tal om det: det fräckaste påhoppet kom ju alldeles innan jag åkte tillbaka till jorden. Efter det att vi hade besegrat giganterna, gick jag in på mitt rum och fyllde ett badkar med hett vatten, för att tvätta av mig alla blodstänk och slemmet från den där besten Alcyoneus. Jag hade just sjunkit ner i karet och andats ut en gång, så flög dörren upp och in kom en kvittrande Hebe.

"Vad duktig du är", hälsade hon ut i luften. "Var är du någonstans? Ah, du sitter i badet!" Men den som trodde att hon skulle ge sig av och säga att hon skulle komma senare, den tog gruvligt fel. Istället kom hon och satte sig på kanten av badkaret. Jag blev nog ganska röd om öronen, tror jag, men det bekymrade inte henne.

"Jag har tagit med mig lite nektar åt dig", fortsatte hon helt obesvärad och kollade in mig genom vattnet rakt upp och ner. "Du kan nog behöva fylla på krafterna lite, så duktigt som du har slagits. Du är ju en stor hjälte!"

Och det är klart, vem hör inte sånt gärna? Istället för att be henne gå ut, tog jag bägaren med nektar och försökte spela ner min roll i det hela. Men hon gav sig inte. Hon fiskade istället upp en skriftrulle ur sina kläder och började deklamera en hexameter istället:

"Bra, va?" Hon flinade stort, sitt alldeles speciella leende. "Det har jag skrivit själv. Till dig. Så att du har åtminstone något minne av mig, när du sticker tillbaka till jorden sen..."

Jag vet inte, om det som hände nu verkligen var en olyckshändelse, eller om hon hjälpte till. Hon lade ifrån sig rullen och när hon rätade upp sig igen på badkarskanten, skrek hon "Hops", och sen låg hon plötsligt hos mig i vattnet.

"Ojdå", sa hon, medan hon tog av sig tunikan. "Den här kan man ju i alla fall inte ha på sig nu. Men när det ändå har hänt, så kan jag lika gärna hjälpa dig tvätta dig på ryggen, eller hur?" Hon var gudomlig vacker och att känna henne intill mig, tog nästan förståndet av mig. Men jag försökte behärska mig, jag tänkte på min hustru och barnen och att det inte vore rätt mot dem. Och jag lyckades. Ända tills hon började smeka mig på ryggen - det kändes också gudomligt. Men just när jag höll på att falla, när jag var på väg att ge med mig inombords, när jag nästan var beredd att älska med henne, drog hon sig tillbaka. Hon log, men inte sitt utmanande, kittlande leende, utan ett djupt och innerligt varmt.

"Nej, Herakles", sa hon mjukt. "Det vore fel, framför allt mot dig själv, för att du alltid skulle bära med dig minnet. Fast inte som något ljuvt, utan som ett svek, som du har begått. Och det vore synd. Det hade varit annorlunda, om du inte hade känt det så. Det är sant att jag älskar dig, jag har fallit för dig från första stund och jag har varit alldeles utom mig av glädje under de få timmarna, som du har varit hos oss. Och jag vet att du tycker om mig också, jag har känt och njutit av dina beundrande blickar. Men jag vet också att du inte tycker att det skulle vara rätt.
Om flera tusen år kommer en österrikisk författarinna att skriva så här om kärlek: 'Det den ena ej vill, glömmer den andra att ha velat.' Och ser du, så där borde det vara, därför ska jag inte fresta dig längre. Glöm inte dikten, den ligger där och den är till dig. Den ska påminna dig om att det finns någon här uppe, som tycker väldigt mycket om dig."

Hon hade klivit upp ur badkaret medan hon pratade och virat in sig i sin genomdränkta tunika. Nu kom hon tillbaka en gång till och kysste mig lätt på kinden.

"Sköt om dig, älskade. Tack för att du fanns till för mig under några dagar. Jag kommer nog inte att delta i det stora avskedet om en stund, när du åker hem." Och nu var glimten tillbaka i ögonen, när hon ännu en gång granskade mig uppifrån och ner och tillade: "Jag vill hellre minnas dig så här."

Därmed försvann hon, innan jag hann få fram ett ord, fast det var inte så lätt heller, jag var ganska rörd av hennes ord. Jag låg länge kvar i badet och tänkte på vad hon hade sagt.

Sen, mot kvällen, kom Pallas Athena och hämtade mig, för att följa mig tillbaka till jorden. När vi kom fram till den stora entréhallen, hade de flesta gudarna samlats, för att skaka hand och för att säga några sista, vänliga ord. Hera såg jag inte till, men farsan var den siste, som stod framme vid dörren. Han kramade om mig, där på stället och inför alla de andra gudarna.

"Tack för hjälpen pojk", sa han. "Du skötte dig bra, men jag visste att vi kunde lita på dig. Lycka till med ditt liv på jorden, även om det kan bli tufft ibland."

Sen släppte Athena av mig vid gläntan i skogen, där jag först hade träffat henne.

webmaster@werbeka.com