Redan denna första natt i Aten bestämde sig Theseus för att följa med på expeditionen, för att om möjligt få tag i Medea. Vi stannade dock ännu en dryg vecka i Aten, för att min vän skulle hinna ordna alla kungliga göromål och uppdrag som måste skötas, medan han var borta. Han jobbade nästan dygnet runt och höll den ena träffen efter den andra, så att jag knappt fick en chans att prata med honom.

Hylas och jag nyttjade tiden till att se oss omkring i staden och vi imponerades av dess storlek. Vad beträffar byggnadernas skönhet och den allmänna levnadsstandarden, så stod Thebe inte alls efter, men antalet människor som bodde här, var säkert dubbelt så stort som hemma.

En dag vid lunchtid kom sedan Theseus fram till mig och sa:

"Nu är jag klar. Jag ska bara passa på att vila tills i morgon bitti, men sedan kan vi ge oss iväg, om du vill."

Morgonen därpå bröt vi upp och satte näsorna rakt i nordvinden.

Vi hade knappt lämnat stadsgränsen bakom oss, då jag äntligen gav efter för min nyfikenhet och sa till Theseus:

"Nu får du allt berätta om hur du klarade dig på Kreta. Ryktet om dina bravader har ju nått varenda grekisk stad, men det är en helt annan sak att höra gärningsmannen själv berätta. Och det passar sig väl utmärkt att fördriva tiden med sådana berättelser, medan man styr sina steg efter en landsväg."

"Hm", sa Theseus. "Det har du alldeles rätt i. Men var ska jag börja? Ni vet ju att Aten varje år måste lämna sju ynglingar och sju ungmör som tribut till Kreta för att de skulle offras till Minotaurus."

"Herr Theseus", lät då Hylas höra av sig och jag bytte snabbt ett roat ögonkast med min vän, när vi hörde pojkens tilltal.

"Herr Theseus", sa han igen, "är det sant att Minotaurus föddes av kung Minos maka, Pasifae?"

"Nåväl, unge man", svarade då Theseus leende. "Jag ska strax återkomma till din fråga, men vi måste klara upp ett annat ärende först...."

Theseus stannade och hans min blev något allvarligare.

"Det gör gott att höra din goda uppfostran och att notera det artiga tilltalet gentemot en vuxen. Men när vi är ute på äventyr tillsammans, blir man mer beroende av varandra och därmed mera jämlik. Dessutom är det ganska opraktiskt att kalla någon för "herr" i en strid. Tänk om du vill varna mig för en fara - då kan denna enda stavelse betyda skillnaden mellan liv och död. Ty medan du uttalar ordet "herr", kan pilen eller lansspetsen, som du vill varna mig för, ha kommit alldeles för nära. Därför, Hylas, är jag bara Theseus för dig nu och i all framtid."

Min kamrat sträckte fram handen, som ynglingen bara med tvekan tog tag i, medan han blev alldeles röd av förlägenhet och bockade så djupt, att han nästan slog pannan i knäna.

"Då så", sa Theseus, nu leende igen. "Då har vi klarat av den delen. Då kan vi återgå till din fråga. Men låt oss ta det alldeles från början. När Zeus, i gestalt av en tjur, på sin rygg hade fört prinsessan Europa till Kreta, födde hon honom tre söner, varav de kallade den äldste för Minos. Zeus tog till stor del själv hand om hans uppfostran och det sägs att mänskligheten fick många av våra nu gällande lagar från Zeus via Minos. Ty i kraft av sin förstfödslorätt blev Minos kung på Kreta. Men han lär fortfarande träffa Zeus i en grotta vart nionde år, för att idka tankeutbyte."

Jag kände mig lite sur, eller kanske avundsjuk, rättare sagt, för inte hade farsan bemödat sig om min uppfostran något nämnvärt. Och inte hade vi haft något tankeutbyte heller, hittills. Men sen mindes jag hur Zeus hade presenterat mig för gudaförsamlingen i Olympen, hörde återigen hans stolthet, som hade trängt igenom rösten, och då kände jag mig lite blidkad. Under tiden hade Theseus fortsatt att berätta.

"Så småningom gifte sig Minos med en annan gudaättling, nämligen Pasifae, som ju är Helios dotter. Och nu log lyckan över det kretensiska kungariket. Kung Minos styrde landet vist och med omsorg och han lät även bygga en havsflotta, så att Kreta blev en betydelsefull sjöfararnation. En vacker dag talade Minos därför om för havsguden Poseidon, att han gärna skulle offra honom en tjur, men att han inte kunde hitta någon bland sina hjordar, som var så makelfri att den skulle duga som offerdjur. Då sände Poseidon själv en vit tjur upp ur havet. Det var förvisso det vackraste djuret som Minos hade sett i hela sitt liv. Han klarade inte av att bära hand på en så utsökt varelse, utan han gömde tjuren bland sina egna i hjorden och offrade ett annat djur åt Poseidon."

Theseus stannade och tog sig en ordentlig klunk ur sin vattenflaska.

"Man blir rätt törstig av att prata så mycket", sa han med ett snett flin, men fortsatte sedan i alla fall att berätta:

"Men det går ju inte att lura gudarna, det borde Minos ha förstått från början. Naturligtvis märkte Poseidon att Minos hade bytt ut tjurarna och nu ruvade han på hämnd. Och det blev ett grymt straff, som Poseidon hittade på, som inte bara drabbade Minos, utan även hans hustru och i förlängningen även folket och till sist Atens befolkning."

"Fast det sista kunde Poseidon nog ändå inte förutse", invände jag och fick stå ut med en indignerad blick från Hylas, för att jag hade avbrutit den spännande berättelsen.

"Nej, kanske inte", medgav Theseus, "men för oss spelade det ingen större roll om det var förutsett eller inte, det var ett mycket bittert öde, som drabbade fjorton atenska familjer varje år."

Det var naturligtvis sant. Dessutom såg jag i Hylas ansikte, hur irritationen spreds i allt högre grad, därför skyndade jag mig att länka in:

"Men för att inte förstöra spänningen för vår unge vän, borde vi kanske återgå till att berätta händelserna i den ordning som de verkligen skedde."

"Jo, helt riktigt", nickade Theseus och greppade åter den röda tråden.

"Poseidon var alltså jätteförbannad på Minos. Därför förtrollade han Pasifae, så att hon kände en ostillbar längtan efter den härliga tjuren, som fortfarande gick på bete på de kungliga markerna. Det var naturligtvis ett stort problem, både praktiskt, socialt och moraliskt. En drottning, av alla människor, kan ju inte gärna offentligt förkunna att hennes håg står efter makens älsklingstjur. Hon kämpade tappert, men förgäves. Hennes lustar efter den vita tjuren bara ökade, tills hon till sist knappast kunde tänka på något annat."

"Ursäkta mig, herr The - ursäkta mig, Theseus", förbättrade sig Hylas och blev återigen röd som en tomat i ansiktet.

"Jag betvivlar naturligtvis inte ett enda ord, men hur kan du veta alla dessa intima sakerna?"

"Bra, Hylas!" Theseus klappade händerna i en låtsad applåd. "Jag gillar det, när folk tänker logiskt och inte bara sväljer allt som de hör. Jag har fått höra allt det här från en mycket god källa, nämligen Ariadne, Pasifaes dotter. Men henne återkommer vi till senare."

Det är rätt otroligt, vad fort tiden går, när man är upptagen av någon fascinerande syssla. Atens Akropolis hade försvunnit ur sikte för ett bra tag sedan - nu stod istället solen precis i samma riktning, vilket tydde på att det var snart dags för lite lunch. Innan jag hann föreslå det, hade däremot Theseus åter tagit till orda.

"Pasifae blev till slut så betagen av tanken på älskog med den ståtliga tjuren, att hon överkom sin skam och pratade med Daidalos, en driftig kille, som var anställd som uppfinnare i Minos palats. Och den fiffige Daidalos hittade en lösning även till det här knepiga problemet. Han byggde en mycket vacker, men delvis ihålig, mekanisk ko, där han hade lämnat tillräckligt med utrymme för att Pasifae skulle kunna lägga sig i det. Sen var det ju bara att ställa upp kon i en avskild hage och släppa dit tjuren."

Theseus gjorde åter en paus och jag passade på att föreslå en lunchrast. Men Theseus lovade att han visste ett alldeles utomordentligt rastställe längre fram på vägen, om vi bara fortsatte en stund till. Sedan återgick han till sin berättelse.

"Det gick som Pasifae hade drömt om, fast i samma ögonblick som hon uppfylldes av tjuren bröts förtrollningen, som Poseidon hade lagt på henne. Nu blev hon ännu mer skamsen förstås och avkrävde Daidalos alla löften i världen, att han aldrig skulle yppa ett enda ord om det som hade hänt. Men det var för sent i alla fall, som hennes svällande former snart skulle visa. Och mycket riktigt födde hon en avkomma, när tiden var inne. Men - det var ett monster, som hon hade fött! Medan nedre delen av kroppen liknade vilket gossebarn som helst, så hade dess övre halva lika otvetydigt samma drag, som en nyfödd kalv har."

Theseus pekade framåt vägen.

"Nu är vi snart framme", sa han. "Ser ni vägkröken där? Alldeles strax därefter hittar vi en utomordentlig rastplats."

webmaster@werbeka.com