"Och där stod jag, naken, som en nyfödd, och hörde hur nyckeln vreds om i låset och hur jag blev inlåst i labyrinten - tillsammans med denna best. Genom stengången hörde jag fortfarande Ariadnes häftiga gråt utifrån. Men jag förstenade mitt hjärta, nu gällde det att använda uteslutande förståndet. Skulle jag inte lyckas med det, skulle även alla framtida hjärteangelägenheter vara avklarade."

Theseus satt mittemot oss, så att såväl Hylas som jag kunde se hela hans minspel och hans gester. Äntligen var det dags! Äntligen hade Theseus kommit till kärnpunkten av sin berättelse, äntligen skulle jag få veta, hur han lyckades att överkomma Minotaurus.

Vi hade just ätit middag, när vi återigen överraskades av en regnskur. Men denna gång hittade vi genast skydd under en överhängande sten och Theseus passade på att fortsätta med sin berättelse. Redan på förmiddagen hade han skildrat hur Klemate, en vacker flicka på sjutton år, hade lämnats över till Minotaurus två veckor tidigare.

"Hon ansträngde sig för att behålla fattningen", hade min vän berättat, "och hon hade inte gråtit en tår, när man hade fört in henne i fängelset. Sen var det tyst, länge. Men sen kom plötsligt gälla, förtvivlade skrik, som kunde höras över hela stan. Jag kände det som om blodet stelnade i mina ådror. Jag fattar inte, hur människorna i Knossos kunde leva med att vara utsatt för en sådan skräck varannan vecka."

Sedan hade den store, atenske hjälten berättat för oss, att han genast därefter hade gått till kung Minos, för att frivilligt anmäla sig som nästa offer. Han hade även talat om hur hemskt det var sedan, att veta den fastslagna terminen, speciellt under de sista dagarna. Dessutom hade man tre dagar innan kommit på hans och Ariadnes hemliga kärlek till varandra, vilket betydde att han inte ens hade hennes tröst under dessa tunga timmar. Kungen hade hånleende sagt att hans dotter väl var värd ett bättre öde än att älskas av ett byte för Minotaurus. Och jag begrep alltmer, hur mycket Theseus måste ha hatat denna kung.

Men nu hade jag vänt hela min uppmärksamhet mot min vän, jag försökte att föreställa mig ljudet, som nyckeln förorsakade, när den vreds om, och känslan av att nu vara ensam med den människoätande besten.

"Jag lyckades att behärska mig", fortsatte min vän att tala, "och att koppla bort alla känslor. Jag väntade tills min bödel hade försvunnit ut bakom nästa hörn, sen tog jag bort de lösgjorda stenarna ur väggen och plockade fram svärdet och garnnystanet, som Ariadne hade gett mig. Jag knöt fast ena änden i gallerdörren av stabilt brons och sen började jag gå in i labyrinten."

Jag hörde hur Hylas andades in häftigt bredvid mig, men jag ska erkänna att även jag satt där alldeles stel och med stora ögon, som följde min väns läpprörelser.

"Men jag kom inte långt", sa Theseus nu. "Och nu först kom jag på vilken sagolik tur jag hade haft, när jag hade letat efter gömstället i muren. Två steg bort från dörren vek sig nämligen marken under mina fötter och jag rasade ett par meter rakt ner. Ovanför mig svängde falluckan, som Daidalos måste ha byggt in för säkerhets skull, uppåt igen och jag befann mig i mörker. Jag hade tappat såväl svärdet som garnet, men jag kände mig fram tills jag hade hittat båda delarna. Då kändes det lite säkrare igen. Sen utforskade jag rummet, så gott det nu gick. Jag hittade några avtagsgångar, vilket förmodligen betydde att man kunde gå i labyrinten även under jord, men framför allt hittade jag två platser, där trappsteg ledde uppåt. Jag var medveten om att jag nu riskerade att springa rakt i gapet på Minotaurus, om jag gick uppför trapporna. Därför var jag extra försiktig. Men jag hade tur. Antingen väntade besten vid andra trappuppgången, eller också var den så säker på sitt byte att den skulle komma och hämta sitt offer senare."

Vi andades ut - alla tre, glad över pausen, under vilken musklerna kunde slappna av lite grann. Men Theseus gav oss inte mycket tid, han fortsatte strax att berätta:

"Nu tycktes det som om Ariadnes list hade varit förgäves, för garnnystanet kunde ju bara leda mig tillbaka till rummet under jorden, ur vilket jag inte kunde komma upp. Nu hade jag dubbla uppgifter framför mig: inte bara att försöka att komma undan Minotaurus, utan även att hitta tillbaka till utgången. Ingendera var lätt, men den röda tråden hjälpte mig såtillvida att jag kunde se vilka gångar jag redan hade varit i. Kort sagt, jag kom tillbaka till ingången utan att ha mött Minotaurus på vägen."

Theseus förklarade nu hur falluckan var uppbyggd, att den, liksom en gunga gav efter från båda hållen, samt hur han nystade upp garnet, för att slippa omvägen via källaren. Sedan lärde han sig gångarna i labyrinten, så långt som garnet tillät det.

"Jag förstod att min chans måste vara mycket större, om jag stannade inom ett begränsat område, för då kunde jag kanske utjämna Minotaurus lokalkunskap. Jag hoppades bara innerligt att jag inte skulle möta monstret innan jag var klar med att studera gångarnas läge. Och någon av gudarna - fast förmodligen inte Poseidon - visade förbarmande. Besten kom fortfarande inte."

Jag kunde göra mig en tydlig bild av hur Theseus hade smugit runt i labyrinten, medveten om att inte åstadkomma onödiga ljud, för att vinna ytterligare några minuter, under vilka han kunde förbättra sina förutsättningar.

"Men sen gick det fort", skrämde min vän upp oss nu. "När jag återigen gick runt ett hörn, för att memorera, då stod Minotaurus framför mig, kanske bara fem meter ifrån."

Theseus tittade på oss.

"Vad ska jag säga? Hur ska man någonsin kunna beskriva en sådan skräckupplevelse? Odjuret stod där, upprätt som en människa, det var bara det att hans överkropp var tre gånger så stor och alldeles hårig och ovanpå, drygt ett huvud ovanför mig, fanns bestens skalle, ett tjurhuvud med mäktiga horn. Jag tog mig inte tid att studera honom närmare", förklarade min vän, "men denna bild kommer i alla tider att vara fastbränd på min näthinna. Min enda tanke var att backa och jag snavade redan bakåt, när besten utbröt i ett bölande, som inte hade något mänskligt kännetecken. Den lät sig falla ner på alla fyra ben och började nu att galoppera efter mig. I allra sista ögonblicket mindes jag en sidogång och kastade mig in i den baklänges, så att Minotaurus dundrade förbi. Och här började jag få en vag insikt om hans svaghet."

Theseus avbröt sig och Hylas drog helt riktigt och snabbare än jag en slutledning:

"Du menar att han på alla fyra inte var vig nog, för att snabbt kunna komma runt hörnen?"

"Helt rätt", strålade min vän. "Mycket bra, Hylas! Minotaurus kropp var för orörlig i sidled. Dessutom hade jag ännu en fördel. På alla fyra kunde han inte vända, därtill var gången för smal. Han var alltså tvungen att först räta upp sig, det gav mig lite extra tid. - Men ännu hade jag inte det klart för mig, jag stod ännu under alltför stor chock, för att kunna tänka en klar tanke. Nu gällde det först att undkomma ännu ett anfall. Sen, när jag på nytt låg flämtande i en av sidogångarna, började min hjärna att arbeta igen. Jag använde den korta pausen för att orientera mig, och när besten för tredje gången kom rusande emot mig, gick jag helt målmedvetet in i en förgrening och studerade hans beteende. Nästa gång försökte jag att stanna strax efter böjen och att sticka fram mitt svärd. Och det gick. Jag fick in en träff på låret. Han var så snabb, att hastigheten nästan slet svärdet ur mitt grepp, men hans vredesfyllda vrål avslöjade att han kände smärtan, som jag hade vållat honom."

Theseus nickade allvarligt emot oss.

"Med tur, med mycket tur, ska jag tala om för er, hade jag lyckats såra honom först, utan att jag hade fått så mycket som ett skrapsår ens. Men å andra sidan hade jag inte heller åstadkommit mycket mer än ett lätt sår, det var ju bara ett köttsår, som väl bara skulle öka på hans vildsinthet. Nästa gång försökte jag att inte bara sträcka fram svärdet, utan att stöta till, men försöket gick helt åt skogen. Först gången därpå träffade jag, fast nu kände jag att jag verkligen åstadkom skada. Min stöt träffade hans högra framben, precis i leden, så att jag kände motståndet och jag hörde på odjurets sätt att vråla, hur ont det gjorde."

Theseus gjorde återigen en paus och skakade på huvudet. Jag var så inne i berättelsen, att jag kände att han nu tackade gudarna för att kampen gick hans väg. Men atenaren tog redan till orda igen:

"Jag hävde ur mig en kort bön till Athena som tack, innan jag ännu en gång ställde fram mig som måltavla åt besten. Det var bara det att när jag gick ut i gången, var Minotaurus borta. Han kom inte, som förut, rusande emot mig, utan han hade försvunnit. Jag försökte att lugna mig, så att jag inte skulle avslöja mig genom mina flämtningar, medan jag snabbt förflyttade mig till en annan gång. Men jag var nära total utmattning efter kampen och kunde bara andas stötvis. Därför hörde jag också för sent att Minotaurus nu befann sig bakom mig. När jag vände mig om, stod han redan i upprest ställning framför mig. Jag lyfte instinktivt min vänstra hand till försvar, när hans hov skulle utföra det dödande slaget - och istället för min skalle träffade han bara armen. Jag hörde splittrandet, när min arm gick i bitar. Lustigt nog gjorde det inte alls så ont i början, kanske var det för att jag kämpade för att överleva. När jag vek bakåt högg jag med svärdet efter hans framben, som hade brutit min arm, och åter träffade jag, tack vare gudomlig försyn. Besten var nu sårad i båda frambenen och kunde därför inte längre springa på alla fyra."

Theseus höll upp sin vänsterarm mot oss och tittade själv på den.

"Att det här har blivit så bra igen, kan jag tacka Ariadne för, hon fixade brotten. Men det kommer senare. Under tiden hade jag alltmer ont i armen, ju mer jag sprang undan för Minotaurus. Men på två ben var jag snabbare än han, det märkte jag omgående. Och det utnyttjade jag. Jag sprang ifrån honom och använde tiden, som jag så hade vunnit till att göra en snubbeltråd av den lilla garnresten, som jag hade kvar. Sen gömde jag mig i närmaste sidogång. Och jag hade tur igen. Även lagt i flera varv var garnet inte starkt nog för att fälla Minotaurus, utan han snubblade bara. Men jag passade på tillfället att slå ett slag mot hans huvud. Jag slog med all kraft, som jag hade kvar och det räckte till. Odjuret föll framstupa och jag var på dess rygg med ett enda språng. Först högg jag i dess nacke, eftersom det var det enklaste målet, och sen till höger och vänster på halsen, för att pulsådrorna sitter där. Eftersom båda frambenen var skadade var det inte så lätt för besten att räta upp sig - men ändå, fast han vid det här laget måste ha varit dödligt sårad, lyckades han att komma på knä och skaka av mig. Men det var för sent. Bakifrån skar jag av senorna som finns i knävecken, så att han föll framåt igen och sen stack jag svärdet i hjärtat på honom, så djupt jag kunde."

Även nu flämtade Theseus av upphetsning och jag tror att även Hylas och jag gjorde det...

"Fast", sa Theseus nu, "även om det var blodigt och grymt, så kände jag med varje slag att jag sonade en atenares död. Men när besten hade rosslat färdigt, ramlade jag också omkull. Jag blev medvetslös och jag har ingen aning om hur länge jag låg där. När jag kom till sans igen, var mitt första bekymmer, hur jag skulle komma ut ur den låsta labyrinten. Därför letade jag mig genast tillbaka till ingången."

Theseus visade med den tidigare brutna armen mot landsvägen.

"Men titta, solen skiner ju igen. Det är hög tid att vi fortsätter."

webmaster@werbeka.com