Några dagar senare, när jag åter satt tillsammans med Atalante vid Argo, frågade jag henne om den kalydonska vildsvinsjakten. Hennes blick mörknade genast och jag trodde redan att hon skulle avvisa mig, när hon ändå började på sin berättelse.

"Vet du, jakten var ju rätt spännande, men jag kan inte glömma den stackars Meleagros. Dessutom känner jag mig medskyldig i hans öde. Jag rår visserligen inte alls för det, men jag var dock den utlösande orsaken. Därför pratar jag inte gärna om det. Kände du Meleagros?"

Meleagros huvud - ca 340 f.Kr. - Marmor   Romersk kopia efter grekiskt original   Kunsthistorisches Museum, Wien

Jag skakade på huvudet. "Nej, bara till namnet. Han var son till kung Oineus och Althaia, eller hur?" "Ja, det stämmer", svarade den vackra kvinnan mittemot mig. "Han var en älskvärd man, Meleagros, det måste till och med jag tillstå. Alldeles så som moirerna hade förutsagt, när de kom till hans vagga." "Aj då", avbröt jag henne. "Ödesgudinnorna kom till och med till hans vagga? Det är väl bättre om man slipper träffa dessa damer. Vem vill veta, vad som kommer att hända en i livet?" "Ja, då har du också rätt", höll Atalante med. "Fast de angav bara en ram åt honom, så att säga, det var egentligen en rätt bra profetia. Klotho spådde honom hjältedåd och Lachesis storsinthet. Och till och med Atropos, hon som klipper av livstråden, lämnade på sätt och vis hans liv i sin mors händer. Det var ju det, som var så illa." "Hur då", undrade jag. "Hur kunde hon lägga hans liv i sin mors händer?

"Tja, hon pekade på en träklabb i den öppna spisen, som just hade börjat brinna och lovade Althaia, att Meleagros skulle leva så länge som denna ved inte hade brunnit upp. Modern slet givetvis genast ut klabben ur spisen med sina bara händer och kastade den i vatten. Det skulle väl varje mor ha gjort. Sen gömde hon den på ett säkert ställe. Och Meleagros växte upp till att bli en storsint och tapper ung man. Visserligen var han också en hetsporre, vars gärningar ibland var snabbare än hans tankar."

Med den för henne typiska rörelsen vred hon på huvudet för att kasta sitt långa hår tillbaka, innan hon pratade vidare.

"Samma år, som Meleagros fyllde tjugotvå, begick hans far ett stort misstag. När han offrade åt gudarna, för att tacka för den rikliga skörden, glömde han bort Artemis. Jaktens gudinna blev givetvis mycket arg och skickade ett jättestort vildsvin till landet, som året därpå förödde en stor del av skörden. Många män drog ut för att ta kål på djuret, men ingen lyckades. Många av dem fick däremot plikta med sina liv."

Atalante tittade sorgset på mig och sa:

"Det var förspelet till den tragiska vildsvinsjakten i Kalydon. Året därpå samlade nämligen Meleagros ihop massor med folk, så att vi tillsammans kunde ge oss på djuret. Jag var just på besök då, på genomresa, och jag bad att få vara med. Hade jag bara aldrig gjort det!
Besten tycktes veta att det nu hade blivit allvar, eftersom den gömde sig så väl, att vi behövde en hel vecka för att spåra upp den. Sen hade den dock gömt sig i en liten skogsdunge, där avbrutna kvistar och det yppiga gräset gömde allt upp till knähöjd. Vi hade ringat in dungen, men vi tyckte att det skulle vara farligt att ge oss in i den. Vi skickade in tre hundar, men snart lät vi hoppet fara, när vi hörde deras jämmerliga ylanden. Bara en av dem kom krypande tillbaka, med ett djupt sår i sidan. Sen bröt vildsvinet fram, när många av oss var upptagna med hunden. Visserligen haglade det pilar och spjut, men de missade alla. Även jag hade blivit överraskad och måste först ta ned bågen från axeln, eftersom jag just var ute och letade efter helande örter för att kunna lägga ett förband på hunden. Men samtidigt var jag en bit längre bort än de andra, så att jag hade djuret längre inom skotthåll. Äntligen kunde jag lossa ett skott och jag såg med tillfredsställelse att pilen fastnade nedanför örat. Det var inget bra skott. Det skulle aldrig ha fällt galten, om den bara hade rusat vidare.
Men det vände frustande och kom emot mig som ett skott. Man kan inte tro, vilken hastighet djuret var kapabel till. Jag släppte bågen och sprang så fort jag bara kunde."

Atalante andades tungt, skakad av att uppleva händelsen en gång till. Hon tittade på mig och skakade på huvudet, när hon fortsatte att berätta.

"Du vet ju, att jag kan springa fort, men jag hade ingen chans. Meter för meter kom djuret närmare.

Rubens: Meleagers och Atalantes jakt

När det redan var alldeles bakom mig, nådde jag äntligen fram till ett träd med en låg gren. Jag hoppade upp med all kraft och kände luftdraget, då de jättelika huggtänderna missade mina ben med en hårsmån. Vilt grymtande vände sedan galten, men nu hade även de andra kommit inom skotthåll igen och Meleagros spjut rev ett djupt jack i dess bakben. Berövad sin hastighet kunde djuret inte fly längre, därför letade den efter ett nytt mål att attackera. Men den kom inte långt, för snart var dess kropp överhöljt med spjut och pilar och då bröt den ihop."

Jag hängde på den blonda kvinnans läppar, medan hon pratade, men nu drog de ihop sig till ett tunt streck, när hon fortsatte.

"Först rådde vild glädje, alla jublade över att besten äntligen hade dödats, medan Meleagros flådde den och skar av dess huvud. Men sen, när han gav mig troféerna och sa att besten ju skulle ha undkommit, om jag inte hade ingripit, då började några män att protestera. Mest av alla gick Meleagros båda morbröder på. Det var inte rätt att jag skulle få troféerna, för mitt skott skulle aldrig ha dödat galten och dessutom var jag överhuvudtaget bara en flicka, vad skulle alltså jag med jakttroféer till? Meleagros försvarade sitt sätt att se på saken och därmed också mig, men stämningen blev alltmer upphetsad. Jag försökte säga att jag i alla fall gärna skulle avstå från bytet, men ingen lyssnade längre på vad jag sa. Grälet blev allt hätskare och när en av männen tog mig i armen, drog Meleagros sitt svärd. Hans morbröder försvarade sig naturligtvis och sårade honom i låret. Men Meleagros kämpade vidare och slog ihjäl sin mors båda bröder."

Atalante teg. Sen ropade hon plötsligt: "Ni män! Hur kan man börja ett gräl för en sådan småsak, ett gräl som till och med leder till dråp? Nu ville jag alls inte ha något minne av galten längre, för nu var troféerna till och med fläckade av människoblod. Jag lämnade dem bara, jag vet inte vad som hände sedan. Några av oss stannade kvar, för att lägga ett förband på Meleagros sår och för att bygga en bår åt honom. Fyra av männen bar honom sedan tillbaka till stan, men innan vi ännu hade hunnit fram, var Meleagros död, tydligen hade han förblött av det djupa såret i låret. När vi sedan äntligen nådde fram till stan, hörde vi att Meleagros mor, Althaia, hade upphittats död i templet, framför offeraltaret. Hon hade tagit sitt eget liv. På offerplatsen hittade man även ännu varm aska, men av träklabben, som skulle garantera Meleagros liv, fanns det inte ett spår." Atalante strök bort en tår från kinden och tystnade. Jag insåg att denna jakt inte kunde vara något bra minne för henne. Men jag undrade också, om jag själv skulle kunna förmå mig till att fälla en dödsdom över ett av mina barn, såsom Althaia hade gjort, när hon brände vedbiten...

Meleagros mor kastar vedklabben i elden Gobeläng i Kungliga slottet i Stockholm