De vassa klackarna river upp hennes skinn, trampar på henne. Konstigt nog känner hon ingen smärta. Jo, förresten, någonstans i bröstet. Hennes mor skriker gällt, hon kan inte förstå någon sammanhängande mening. Hon har ofta sett när hennes bror har fått stryk. Hon hade alltid varit rädd för att det skulle bli hennes tur. Nu är det dags. Hennes tioåriga kropp vrider sig under sparkarna. Hon försöker bara att skydda sin mage.

Naturligtvis, straffet kom omgående. För att hon var lycklig idag. För första gången på flera månader. Sen hennes mor hade flyttat hemifrån och tagit henne med sig. Sin far fick hon inte träffa mera. Han visar inte heller något intresse för att träffa henne. Han var upptagen med en annan kvinna och han hade ju hennes bror. Nu var inte han kvar för att bli slagen. Bara hon. För att hon hade varit lycklig.

Hennes mor tar tag i en vas och kastar den mot henne. Hon hinner precis vända bort huvudet. Glassplitter sitter fast i kinden. Hon kan inte plocka bort dem med händerna, hon måste skydda sin mage.

I henne är allting stilla, medan orkanen rasar över hennes kropp.

Pojken med det mörka håret. Ända sen de har flyttat till den främmande staden, hade hon inte haft någon att leka med. Pojken från mittemot hade bjudit in henne idag, hem till sig. Hans mor gjorde i ordning fika och de bytte Kalle Anka-tidningar. Hon glömde tiden, för första gången hade det funnits något annat där än bara lek. Gång på gång ville hon helt enkelt bara titta på honom. Det var mörkt, när hon äntligen gick över gatan. Plötsligt sköt en tanke genom hennes huvud, het som sjudande olja: hon hade den enda nyckeln till lägenheten och hennes mor hade ingen aning om var hon höll hus. I två timmar hade hon fått vänta. Två timmar ger en massa vrede.

Där, en spark i naveln. Ett litet ställe, som bara kan nås med höga klackar. Hon kryper ihop mot sidan. Tårarna spolar några glassplitter ur ansiktet. Modern hade inte ens frågat var hon hade varit. Hon hade föst in henne genom dörren, så att hon ramlade på mattan. Sen dess låg hon där och blev sparkad som en hund.

Hunden hade hennes far ofta smekt, men inte barnen. Hunden kunde han behöva vid jakten, men inte barnen, de störde bara hans liv. Hunden hade han kvar. Inte henne.

Naturligtvis gjorde hennes mor rätt i att slå henne. Någon som hon behövde stryk. Sen lång tid tillbaka. Någon som hon kan inte bli älskad, hon är inte värd att bli älskad, har aldrig varit det, hon är bara en hög skräp utan existensberättigande.

Varför måste hon göra mig så illa? Smärta, men sen sköljer en våg av medlidande över henne. Mamma har det inte så lätt heller, skilsmässan, inga pengar, den ovissa framtiden. Hon förstår hjälplösheten hos den kvinnan, som klår upp henne. Hon är tio år och hon förstår det. Något i henne går sönder. Hoppet på beskydd. Hon har förlorat sin far och i detta ögonblick även sin mor. Hon är ensam och kommer alltid att vara det. Hon dyker ner i mörkret.

Senare gråter hennes mor över vad hon har gjort och kysser blånaderna och såren. Det rör henne inte längre. Med tiggande ögon ombeds hon att sova i samma säng, som alltid under de senaste veckorna. Hon gör det, hon håller sin mor i armarna och tröstar henne. Barnet, som nyss har fått stryk, har ingenting gemensamt längre med kvinnan, som hjälper en annan att bära sina bekymmer.