SKRIKA!!!

Att räcka upp fingret, visa på det, skriva upp det, skrika ut det! Våldtäkt sker inte bara fysiskt, utan dag för dag, timme för timme angriper DESSA kvinnornas kroppar och själar.

Ofta är det bara småsaker, som hopar sig, och sedan händer redan massiva ingrepp i den autonoma personligheten, angrepp på intimsfären, som alltför ofta slutar med det värsta. Sådana historier finns i otal. Och de berättar sanningen.

Och vad nu, lilla kvinna? Vad gör du med din brutna själ, din rädsla för människorna, för livet, för världen, för framgången, för misslyckandet, för kärleken, din ångest inför lyckan, eftersom du skulle kunna mista det, och inför olyckan, för att den skulle kunna kosta dig till och med det här sketna livet?

Alltså låtsas du vara död, dör i åratal bit efter bit, tills du är tillräckligt död för att inte känna något längre. Men allra längst inne, inom själens mörka område, gömt i helvetets mörkaste skugga, där drömmer du om hämnd, om att vara i den starkares position, du drömmer om kvinnan, som tillfogar smärta istället för att ta emot den, om orgier av hat, som bara mycket, mycket sällen blir till realitet, men enbart i drömmen ska de hämnas alla kvinnor, inte bara dig, din mor, din väninna, din dotter, alla, som har levt och lidit. De alla hade sådana fantasier, när de var döda, i dem vaknar av och till aningen av en individuell själ, även om det bara sker i form av hat, avsky och obeskrivlig vrede, som förstör, då de i sitt döda liv föder liv, tar hand om det, offrar sig för andra.

Det finns knappast någon kvinna, som dödar för att leva, som förstör för att kunna andas. Bara i yttersta nödfall. För allra först dödar vi oss själva, vårt jag, vår själ, vår värdighet, så att världen kan leva. Och varje blick in på ett ålderdomshem visar, hur länge döda kvinnor kan leva. De lever alla med sina livslånga lögner och har ingen kraft till att drömma, inte ens det värsta, vilket är tur för männen.

Nästan alltid är det bara orden, som förblir vårt enda vapen, liksom denna berättelse dödar, där det finns ouppmärksamhet och liksom den berör, där något har dött för länge sedan.

Psst! Bara ett kort P.S.: