Han (1995)

"Oväsentligt är, att någon kan skriva en bok.
Viktiga är enbart skälen till varför man låter bli."

För ett halvår sedan kom hennes kokainberoende man ut från kåken och började högljutt att sparka in dörren till lägenheten. Han sa till henne att det var hans lägenhet och att det inte brydde honom, var hon och de tre barnen skulle sova. Dagen innan hade han stulit hennes bil. Ändå har karlen suttit inne i fyra år. Och hon har jobbat för allting, med städning och glassförsäljning, medan han njöt av sitt slöa liv på fängelsesängen. Genast ringde jag, full av äkta kvinnosolidaritet och naturligtvis grannsämjeaktig hjälpsamhet, till polisen. På den tiden fungerade telefonen lyckligtvis ännu. Den trevlige nödrops-polisen kunde knappt förstå vad jag sa på grund av skrikandet och skränandet i bakgrunden. Och som vanligt kom polisen alldeles för sent. När det efter trettio minuter äntligen kom en puckelryggad och en haltande områdespolis smygande uppför trappan, hade vår enastående, grannsämjeliga boendegemenskap redan slagit den rasande äkta mannen på flykten.
Men det här är bara sekundärt, fast nej, det är mycket viktigt. Annars skulle jag inte kunna hamra hämningslöst på mitt tangentbord, om inte den gången denne dopade äkta man hade gett mig tillfälle att hålla hans upprivet snyftande kvinna tröstande i mina armar. Den psykisk labila dobermannhunden, som skakande hade krupit under soffan vid första ljudet, har jag också varit ute med. Den var så rädd att den på oregelbundna avstånd försåg trottoaren med små högar. Egentligen skulle hunden överta en viss skyddsroll i den ensamstående kvinnans liv: den var på sätt och vis tänkt som en ersättning för mannen. I detta speciella fall hade den till och med fått jaga bort mannen i huset, men den ville inte det.
Jag tror att min grannfru bara av djup tacksamhet låter mig fylla på min ackumulator i sitt vägguttag.
Jag bor i en mycket stor stad, i ett så kallat "problemområde". Här är det mycket bråk, problem och knark, bilar, flygplan, skottlossningar, brandkårens siren, polisens och ambulansens också, hundar skäller, barn gallskriker, äkta män sparkar in dörrar, kvinnor snyftar upprivna. Ibland är det mycket svårt att hitta lite lugn och ro, så att min fantasi, denna känsliga maskin, kan utvecklas obehindrat. Den lugna lägenheten vid utkanten av stan med den stora trädgården, där jag i lindträdets skugga kan skriva ner mina barndomsdrömmar, allt det kommer nog bara att förbli en dröm.
Författarinnor och författare arbetar för övrigt mycket hårt, även om det inte alltid ser så ut. Ty ofta dricker de rödvin redan mitt på dagen. Men man måste se rödvinet som fin olja som smörjer fantasin. Och för detta hårda arbete - oljan för fantasin är ingalunda avdragsgill från skatten - får man, nej, inte pengar! Det vore väl bra. Nej, bara oförståelse: "Gör något rejält som omväxling!", "Vad vill du leva av senare?" och liknande kommentarer.
Hos den intelligente läsaren har väl, vad angår mitt lilla problem, under tiden väl tänts ett ljus. Den enda ljuskällan, som står mig till förfogande just nu, förutom stearinljusen: det andliga ljuset. Jag är i stort behov av det, i absolut största behov.
De har stängt av strömmen för mig. Strömfabrikanterna är ytterst okänsliga när det handlar om de försakelserika livsförhållanden hos en sann poet. Som om skrivandet inte vore svårt nog, detta ensamma liv, fångat i de alltid på nytt sinande källorna av den egna fantasin!
Mitt problem är att jag för ögonblicket verkligen inte har några pengar. Och medan jag mödosamt försöker framställa detta förhållande här, så har ett nytt av de efter jul realiserade Liljeholmens nästan brunnit ner. Kanske har grannfrun ett till. Som tack för att jag gick ut med hennes upprivna, skakande, doggyätande alarmanläggning.
Min telefon kan jag visserligen sedan länge inte använda till att ringa med, men den har en vacker design och fyller fortfarande en del dekorativa uppgifter. Tvättmaskinen är tyvärr inte lika dekorativ som telefonen.
Jag lever mitt i civilisationen, men kan inte ta del av den, eftersom jag inte har råd att betala den.
Bara ett mycket litet skimmer av hopp fladdrar försynt på den i övrigt mörka horisonten. Att Han finns. Nej, inte den rike älskaren med grå tinningar, som jag har träffat via en kontaktannons och som skulle vilja ordna ett bekymmersfritt liv åt mig på en röd plyschsoffa. Det är inte heller Gudfader, som kommer att stå mig bi i denna tid, full av försakelse. Nej, Han är mycket större, mycket vackrare och mycket viktigare för mig än alla rika älskare och Gudfäder på denna jord. Det är en förläggare. Någonstans har han sett en av mina rödvinssmorda, glänsande prestationer. Och nu vill han ha en roman. En roman om en författarinnas liv, en modern, ung författarinnas, från slutet av nittonhundratalet, en autentisk roman. I morgon kväll kommer han en gång till, för att skaffa sig en inblick, en inblick i mitt arbete, som han sa. Äntligen en människa som kallar mitt arbete för arbete! Om han gillar det han ser, så ska jag skriva romanen; häftigt med en hel roman, men det är en bisak. Det som är mycket viktigare för mig: Han vill ge mig ett förskott, så att jag kan arbeta, riktigt med elektricitet och bra rödvin.
Under tiden har det blivit nästan midnatt, fullmånen står blekt på den nattsvarta himlen, vampyrerna reser sig ur sina kistor, fladdermöss fladdrar kring sekelgamla ruiner; och jag sitter hukad i den mest ohälsosamma ryggradsställningen framför min laptops bildskärm och har redan nu huvudvärk av den kommande baksmällan. Ljuset brinner hänsynslöst ner, det tycks inte ha ens en gnista av självbevarelsedrift. Ren självbevarelsedrift är det för övrigt, som håller mig kvar i denna plågsamma ställning.
Timmarna rinner bort som ljusets stearin - och jag kommer inte på någonting! Det är redan ljust igen, jag måste ha somnat till, med huvudet på tangentbordet. Frukost? Nej, omöjligt.
Snart är det mitt på dagen. Jag funderar, jag är förtvivlad. Om det fortsätter så här, kommer jag att göra honom djupt besviken. Han kommer att vara mäktigt sårad och undra varför han inte genast har vänt sig till en känd författare, en som har gjort skäl för namnet. Ja, även författare måste göra skäl för namnet, precis som laptops eller kylskåp. Jag skulle kunna emigrera i kväll, tillsammans med grannfruns dobermann, till ett land långt borta, där ingen känner igen oss, oss två som inte har "gjort skäl för namnet".
Om bara omständigheterna inte vore så hopplöst ofördelaktiga!
Jag ska skriva en roman. Romanen ska tillåta inblick åt den benägne och säkert även upprätt sittande läsaren. Hur ska jag göra det? Jag skulle tillåta vad som helst för varje läsare, som var så benägen att läsa min roman. Men just inga inblickar.
Snart kommer det att vara mörkt. Idag kommer Han. Klockans sekundvisare snurrar vidare, runt, runt, helt orörd av min förtvivlan. Därute går solen ner, himlen är smaklöst rosa. Jag kan redan se hans silhuett framför mig; bred och stor och vacker skulle han stå sig mot den rosaröda himlen, om han nu stod framför mitt fönster.
Han kommer. Han har ringt på. Svettpärlor står på min panna. Det måste se ganska urblåst ut, när jag står framför honom och mina svettpärlor glänser i det lätt fladdrande skenet av stearinljuset. Jag ser mig själv i en stenåldersgrotta, i mitten brinner en liten eld, långa, svarta skuggor dansar runt väggarna, och därute står - Han.
Jag måste öppna dörren, jag är rädd. Han är så underbar. Vilken man! En man? Jag ser mig omkring. Egentligen ser det rätt romantiskt ut. Och svettpärlorna skulle jag kunna torka av med en näsduk, så att de inte glänser så fånigt. Lite smink har jag också kvar.
Framför dörren står en man. Jag hör hur han andas. Mitt beslut står fast: jag kommer att tillåta honom inblickar, djupa inblickar. Kanske har jag tur och han glömmer till och med att han ville ha en roman av mig.