UTVECKLINGEN AV DEN GERMANSKA SPRÅKFAMILJEN

I början var ordet. Och ordet var indoeuropeiskt. Det är inte riktigt sant, ty människorna hade utveklat språkförmågan i flera tiotusen år innan dess. Vi vet inte heller hur det kom sig, att man pratade indoeuropeiska just där det började. Men indoeuropeiskan är i alla fall ursprunget till den germanska språkgruppen. Längre tillbaka kommer man inte. Urindogermanska talades omkring 3500 f.Kr. i ett område kring Svarta havet. Men det var ett ganska stort område, därför är det inte underligt, att det fanns geografiska dialekter, som så småningom blev till egna språk. Under andra årtusendet före vår tideräkning har vi redan flera skriftliga källor, som hettitiska kilskriftstavlor, Linear-B-tavlorna i Grekland, Rigvedan i Indien och från avestiskan i dagens Iran.
Hettiterna bodde i Mindre Asien till cirka 1100 f.Kr. Linear-B-tavlorna tillhör den Mykenska kulturen, som började omkring 1500 på Kreta och varade till 1200-talet f.Kr. Rigvedan är religiösa skrifter i gammal sanskrit från senare halvan av andra årtusendet, liksom även Zarathustras religiösa texter på avestiska från slutet av samma årtusende. I de följande ska vi dock endast koncentrera oss på de språk, som är relevanta för de germanska språken.
Här har vi under första årtusendet före Kristus framför allt grekiska texter (Homeros Iliaden och Odyssee, och naturligtvis hela den klassiska grekiska litteraturen. Under senare halvan av detta årtusende finns det en uppsjö av skrifter på latin. Slutligen finns det keltiska texter under århundraden före tidevändningen. Under denna tid talades också någon form av urgermanska i norra delen av Europa.
Under vår tideräkning hittar vi korta namn- och runinskrifter ganska tidigt, men framför allt Wulfilas bibelöversättning till gotiskan under 300-talet är en viktig hörnsten i germanskan. Från mitten av det första årtusendet efter Kristus började fornspråken att bildas, från att tidigare ha varit germanska dialekter. Här finns det fornsaxiska, fornengelska, fornhögtyska, fornnederländska och något senare även fornnordiska.
På 1100-talet består alla dessa språk, men det sker stora förändringar. Saxiskan fortsätter att existera som lågtyska och de övriga språken förändras så att man efteråt talar om medelengelska, medelhögtyska och medelnederländska. De nordiska språket faller isär och bildar dagens olika språk. Äldre fornsvenskan räknas från 1225 - 1375 och den yngre fornsvenskan från 1375 - 1526.
1526 är ett ganska exakt datum, vilket är ovanligt, eftersom förändringarna normalt går i små steg, så att man bara kan ange ungefära tider. Men 1526 utkom en ny bibelöversättning på svenska och denna påverkade självklart hela språket. Därför har man detta exakta årtal. Sedan 1500-talet kallas språken för tidigt moderna varianter av respektive språk och från 1700-talet endast moderna.

Här har vi följt utvecklingen av en del av de nord- och västgermanska språken. Det fanns östgermanska också, till exempel gotiskan, men samtliga dessa är utdöda. Däremot finns det många, nu levande språk i den nord- och västgermanska gruppen, såsom isländska, luxemburgiska, frisiska och andra. Man kan dock inte gå in på alla dessa, därför har vi koncentrerat oss här på de stora språken. Ett språk till ska vi dock nämna: afrikaans, som talas i Sydafrika, men som kom dit med nederländska kolonisatörer.

webmaster@werbeka.com