Susanne Sakel

Ettusenett


Jag spärrar upp ögonen och stirrar på vägen. Mörkret sväljer strålkastarljuset och röda punkter studsar lustigt upp och ner i fjärran.

Men - vad gör jag nu? Jag är ju en fara för mänskligheten, fullkomligt vansinnig. Vad är det för dåraktighet som har tagit sitt grepp om mig och som jag inte kan bli kvitt. Fast alldeles nyss, för en kort tid sen, vars längd jag inte kan uppskatta, var ju allt i sin ordning.

Det vill säga, i sin ordning var ingenting alls, men jag var i alla fall jag själv, vid klart förstånd och med mitt medvetande som följeslagare som en skugga. Jag kände blodet rusa i mina tinningar och mina fingrar höll krampaktigt i ratten, medan min gränslösa vrede sjönk ner i min högerfot och tryckte ner pedalen. Jag flög igenom den varma vinden och var osårbar, kunde inte gå sönder, ingenting kunde stå emot mitt hat; som laddade upp mig med all sin kraft, flödade genom mig med hetta och smärta. Som om jag inte hade anat det sedan länge. Men nej, det måste just hända denna kväll, då jag svärande kastade ner mina fåtaliga saker i några lådor och packade dem i bagageluckan. Medan han stod där kolugnt och klirrade med sin nyckelknippa som en vårdare på fängelset. Och med nyckelringen som han hade fått i present av mig. "Jag tänker på dig." Och det var så förbannat allvarligt menat, men förmodligen för allvarligt för honom; han ville inte spöka i mina tankar, för att inte tala om mitt liv. Nyckelringen hade han behållit och jag skulle vara glad om han tillsammans med den även hade roffat åt sig mitt löfte, men den meningen klistrade fast vid mig som tjära.

Bara iväg från denna plats, dessa minnen, denna människa. Ett kapitel av mitt liv var avslutat, men jag hade inte lyckats hitta något passande slut ännu, vägrade göra det, men jag hamrade med näven på ratten. Det var inte den rätta dagen för att avsluta något, solen dök i blodorange bakom en kulle, förvandlade motorvägen till en ändlös vidd och lovade evigt vaknande i ljumma sommarnätter till syrsornas musik i den älskades armar. Mina tårar rann salta över mina läppar och fick mig att se allt i en dimma, som man kunde stå ut med.

Så långt var allt normalt.

Någon gång rasade jag mot en mörk vägg av moln, medan solen långsamt försvann bakom min rygg och trollade fram en lysande regnbåge. Fascinerad stirrade jag dit upp, det var flera år sedan jag senast hade sett ett så underbart naturskådespel och jag undrade hur det kunde komma sig att något så fulländat inte existerade, bara var en optisk villfarelse, en ljusreflektion, så nära och ändå inte gick att ta på. Förbannad vände jag bort blicken och ökade farten. Mörkret framför mig hade också något handfast, det kröp sakta uppför motorhuven och lade sig sen över mig som en skugga. I nästa ögonblick smattrade jättestora droppar på vindrutan och lät hela min omgivning suddas ut. Men inget skulle kunna få mig att stanna idag, oh nej, inga kompromisser, ingen svaghet, jag rasade vidare och märkte att däcken inte tog längre, hur de gled undan på det hala underlaget, jag klamrade fast mig vid ratten och höll emot så gott det gick. Vindrutetorkarna klarade inte att hålla undan vattnet och så åkte jag in i det okända, orienterade mig på den vänstra sidomarkeringen i omkörningsfilen och sprutade skrattande vattenkaskader på andras vindrutor. Jag hälsade faran välkommen, som flinande hade tagit plats i sätet bredvid mig och som utmanade mig att leka lite med tillvaron. Det gjorde mig åtminstone medveten om att jag levde. Jag körde ner sidorutan och i nästa ögonblick kände jag vatten i alla mina porer. Det rann nerför mitt hår, kittlade mig på halsen och jag skrek ut min föraktning för livet, jag hånade det rakt i ansiktet.

 

Senare hade jag ont i magen av allt skratt, jag var inte längre säker om det var vatten eller tårar som rann nerför mina kinder, allt var genomblött, min T-shirt klistrade fast vid mig och jag började skaka. Jag stängde fönstret, men skakandet ville inte sluta, tog tag i min kropp och fick mig att svettas och att frysa samtidigt, medan regnet lättade sakteligen. Strålkastarljusen som kom emot mig bländade mig, drogs ut på vindrutan och lämnade en blänkande strimma efter sig, bländat knep jag ihop ögonen. Under tiden hade det blivit tyst, ovanligt tyst, något tycktes fattas, men jag kom inte på vad det var. Ett otroligt lugn och en utmattning lade sig över mig, jag rörde mig inte, satt på sätet som en docka, mitt huvud var tomt och kolmörkt som vägen, som jag körde på. Min rygg och min nacke var stela, som om jag hade kört i flera dagar, men det kunde högst vara ett par timmar, jag hade tappat känslan för tiden, för enheter överhuvudtaget, liksom jag inte kunde slå fast längre om hundranittio var fort, om jag frös eller om jag tyckte att tystnaden var obehaglig. Allt hade blivit relativt. Jag gled genom tid och rum, oberoende av realiteten, befann mig i ett tillstånd, då allting är egalt, betydelselöst.

Och en tanke tränger långsamt och sakta in i min hjärna, fast det är kanske bara en dröm, eller så är jag drogad, men jag hittar inget svar, söker inte ens efter något, för jag tycker om det stadium jag har nått, inga känslor längre, allting svävar och framför allt gör jag det, över allt, med allt, jag smälter ihop med naturen och med ögonblicket. Från sätet bredvid mig flinar det elakt emot mig och sen är den där idén född, har smugit sig långsamt fram till mig och klamrar nu fast sig i mina hjärngångar.

Jag stänger ögonen.

Ettusenett.

Bara en enda sekund, en lek, inget annat, ett ögonblick i det okända, mörka, tidlösa.

Ettusenett.

Ettusentvå.

När jag sliter upp ögonen igen är jag nästan i högerfilen, snabbt kör jag ut till vänster igen och mitt hjärta krampar ihop av skräck och skjuter ut blodet i min kropp. Herregud, vad gör jag här!

Men det är för sent, jag kan inte sluta, det är inte trötthet, väl hellre raka motsatsen, kanske är det adrenalinchocken, som jag behöver för att komma ur det här tillståndet.

Ettusenett.

Ettusentvå.

Ettu....

Med bultande hjärta stirrar jag i de röda baklyktorna därframme. Det får inte vara sant. Jag leker med livet. Sluta. Vakna. Min högerhand känner sig fram genom mörkret till radion och knäpper på den. Jag behöver en röst, något mänskligt, välbekant, något som för mig närmare världen därute, annars slår det runt för mig.

Genast fylls luften med dånande, dunkande teknomusik och tar ifrån mig all plats för att andas, tänka, handla. Jag har inte kraft till att förändra något, jag är så uppfylld av detta monotona, omänskliga ljud, som hamrar på i samklang med mitt hjärta. Det blir bara värre, än mer overkligt, jag befinner mig i Intet.

Ettusenett.

Ettusentvå.

Ettusentre.

Jag hinner precis svänga undan för lastbilen, som helt plötsligt kör rakt framför mig, bilen sladdar lite och stadgar sig sen igen. Min högra kind svider av slaget, som jag har gett mig själv, jag känner smärtan, bra, det betyder att jag inte drömmer. Min hand hittar äntligen knappen till radion och genast råder åter denna onaturliga tystnad, i vilken jag faller i samma vanmakt inför kittlandet som risken medför. Bara ett ögonblick. Eller lite längre. Vad spelar det för roll. På min panna står svett, jag kippar efter andan, jag måste kämpa mot denna frestelse, måste stanna vid en parkering, måste vila, bara några minuter. Men jag klarar det inte, måste åka vidare, snabbare, jagad, gaspedalen ner i botten på den blöta asfalten, jag kan inte röra mig, sitter som förstenad, förmodligen för alltid.

Ettusenett.

Ettusentvå.

Ettusentre.

Ettusenfyra.

Jag dör, om jag inte dör på det här sättet, så av en hjärtinfarkt, det är säkert. Jag känner skräcken i hela kroppen, den förlamar mig, varför slutar jag inte då, vad är verklighet, vart är jag på väg, varför kommer jag inte fram dit, vem är jag, vad är det där ute? Så långt jag kan se, ser jag inga ljus längre, bara ljuset av min strålkastare speglar sig i körbanan. Ingen referenspunkt för en civiliserad värld utanför detta plåthölje. Jag blir till en marionett, hjälplös, kraftlös, i ödets händer, någon leker en grym lek med mig, som jag inte kan dra mig ut ur. Insatsen är mitt liv: ett omätligt värde eller en liten flugskit, jag vet inte längre, vet ingenting längre och vill slippa stå emot. Varför ger jag mig inte, låter mig falla och hoppas att någonstans bli fångad igen.

Allt skulle kunna vara så enkelt.

Så enkelt.

Ettusenett.

Ettusentvå.

Ettusentre.

Ettusenfyra.

Ettusenfem.

Mina skrämda ögon noterar en ljusreflex, en glömd varningstriangel på vägrenen, sannerligen, jag kör på vägrenen, jag måste helt enkelt sakta farten nu, inget kan vara lättare än det. Varningstriangeln ger ifrån sig en hög smäll, när jag kör över den och detta ljud kostar den sista gnuttan förstånd, nu är det för sent. Jag kommer att klara det till tio och ännu längre.

Jag fortsätter in i intet och tar avsked av mina drömmar, tankar, förhoppningar, känslor, smärtor och det som blir kvar är en absolut tomhet, ett meningslöshetens vakuum, som söver ner mig. Jag kör över till vänsterfilen igen, ingen bil syns, efter nästa kurva kommer jag att klara det. Jag lutar mig avspänd tillbaka och andas djupt. Jag ska aldrig mer tänka på dig. Trött på livet.

Ettusenett.

© Susanne Sakel, 1998

Översättning från tyska: Bernhard Kauntz

Tillbaka till eller till

webmaster@werbeka.com