En betraktelse

Bland frimärkena, som jag ärvde efter min far, hittade jag även sådana, som fortfarande satt fast på vykorten. Eftersom frimärkena var rätt så vanliga, riktades mitt intresse till själva korten och de historier, som de kan berätta.

Det här kortet från Prag är min absoluta favorit. Kortets romantiska utseende understryks av texten, som på den tiden skrevs på framsidan. Det är tur att jag inte har glömt bort all min kunskap, som jag insöp i småskolan, så att jag med lite svårigheter fortfarande kan stava mig igenom meddelandet. Det lyder: "Sie waren vorgestern so lieb, dass ich Ihnen diesen Gruß schicken muss. In einigen Wochen sehen wir uns wieder. Mit liebem Gruß Ihr W. Sekely."

Grovt översatt skulle man kunna tyda det så här: "Ni var så trevlig i förrgår, att jag är tvungen att skicka denna hälsning. Om några veckor ses vi igen. Med vänliga hälsningar, Er käre W. Sekely." Kortet har till och med daterats - till den 27.6.99! Tänk att det är från 1800-talet!

Om man vänder på kortet ser man att hela denna sida upptas av adressen, ja, det står faktiskt i kanten "Nur für die Adresse - Endast för adressen". Det är intressant att adressen är skriven med latinska bokstäver - det är ganska vanligt på de flesta vykorten och det tyder väl på att det latinska alfabetet användes i mera neutrala sammanhang, medan den gotiska stilen föredrogs för intimare meddelanden. Jag har ett bättre exempel för denna teori, som jag visar senare.

Tillbaka till vårt kärleksbrev: Det är ställt till "välborna fröken Poldi", c/o paraplyaffären Höbiger på Mariahilferstraße 49 i Wien. Detta ger återigen en del intressanta upplysningar. Om man betänker att Mariahilferstraße redan då var en stor shoppinggata, med många affärer och lika många turister, så "ser" man ju nästan scenariot framför sig, då herr Sekely från Prag den 25. juni flydde undan en häftig regnskur. Lämpligt nog fanns det en paraplyaffär i närheten, i vilken affärsbiträdet Poldi tydligen gjorde så starkt intryck på honom, att han inte kunde glömma henne.
Jag tror dock inte att hans kurtiserande hade någon större framgång, eftersom Poldi vid den tiden redan var mor till min fars styvfar, den enda farfar som jag kände till. Det gör henne ju på sätt och vis till min farfarsmor - och det är ganska roligt att få veta att hon var bra på att sälja paraplyer...

Nästa kort bedömer jag vara skriven av en mycket ung flicka, efter stilen och det inte alltför utförliga meddelandet att döma. "Käre Heinrich. Din mycket älskade Hansi" låter nog mer eldfängt än det förmodligen var. Men lägg märke till att "Din" och namnen är skrivna med latinska bokstäver, orden "käre" och "älskade" med gotiska....

Idag, på dagen för hundra år sedan, anlände detta kort hos ovan nämnda Poldi, närmare bestämt mellan kl. 8 och 10.30 på förmiddagen. På den tiden fanns det nämligen fortfarande effektivitet på postverket. Som stämpeln på frimärket visar, skickades kortet den 1.9.00 från Abbazia, dagens Opatija, på halvön Istrien i dagens Kroatien. Och två dagar senare var det framme i Wien med morgonposten, vilket framgår av utlämningsstämpeln.

Jag tvivlar på att det skulle gå lika fort idag.... Ändå är detta inget undantag. Kort från såväl Prag som Salzburg hamnade redan nästa dag hos adressaten i Wien. Kanske systemet med en utlämningsstämpel inte var så dumt....
Slående är också den historiska aspekten som vi kan utläsa. Från Abbazia kunde man skicka detta kort med österrikiska frimärken... Och på själva kortet anges beteckningen "korrespondenskort" på såväl serbokroatiska som italienska. Fast Österrike sträckte sig ända till Bosnien, Rumänien och Polen i dessa år.

Mera historia: Visserligen skickades detta kort 14 år senare, men Mayerling och jaktslottet därstädes blev ju 1889 scenen för självmordet av Kronprins Rudolf av Habsburg och hans älskarinna Mary Vetsera. Vi kan gissa, att det ganska snart blev ett turistmål; vi människor måste ju frossa i skandaler, det var nog inte annorlunda då än nu. Att stava rätt (på kortet står Meyerling med "e") var inte så noga, bara man kunde göra pengar på det... Ack, vad tiderna förändras föga.

Naturligtvis ska man inte glömma bort de "vanliga" gratulationskorten, till bemärkelsedagar och större högtider. Men de ser ut, som de skulle kunna se ut idag, om man gav sig lite möda vid utformningen.

Till sist vill jag visa två exempel på vykort, som faller en bit utanför ramen (eller ska man säga "innanför" istället?)

Copyright Bernhard Kauntz, Västerås 2000

Tillbaka till eller till

webmaster@werbeka.com